Men det tror jag att han gjorde. Efter att ha läst hans bok "Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk" började jag följa honom på Instagram. Något som slog mig var hur levnadsglad han var, att han kunde se det magiska i det lilla, trots den sjukdom och den smärta som han så länge tvingats leva med. Naturligtvis måste han haft bra och dåliga dagar som vi alla har, med eller sjukdom, men i grunden måste han varit starkt förankrad i den övertygelse som tillät honom att se ljuskornen i tillvaron.
Därför känner jag inte odelad sorg, jag känner också en glädje för hans skull. Han hade bilden klar för sig, hur han ville leva och hur han ville dö. Och han fick göra det på sitt sätt. Det leder oss in på en känslig, ja rent av infekterad frågeställning, nämligen den om aktiv dödshjälp. Rätt eller fel. Observera att jag inte skrev ett frågetecken där, för jag inte för avsikt att debattera det här. Det finns både för- och nackdelar och det är ingenting vi löser här, men frågan är verkligen värd att tänka på. Av förklarliga skäl var detta en hjärtefråga för Natthiko och jag förstår det. En del av mig undrar om liv till varje pris är det mest humana, och hur man kan resonera så när det kan medföra att man istället får leva en outhärdlig smärta. Är det liv? Jag antar att genom att ha den livsåskådningen, slipper man prata om döden. För är det någonting man är rädd att prata om, så är det döden. Ändå finns den överallt!
Jag är tacksam att jag fått ta del av Natthikos klokskaper och trots att han inte finns kvar i fysisk form, så lever han ändå kvar i våra minnen.