Ett rop på hjälp!

Det var lätt att tacka ja när jag fick erbjudandet om att rycka in och jobba i mellandagarna. Åtminstone då, i mitten av oktober. Det var roligt att träffa de få kollegor som var också var inne en sväng, och roligt med insikten om hur användbart muskelminnet kan vara. Om jag försökte tänka på hur jag skulle genomföra arbetsmomenten blev det lätt lite snurrigt, men om jag kopplade bort hjärnan först och gjorde sen, ja då gick det hur bra som helst.

Det som inte var lika roligt var att jag blev lite sänkt, mentalt. Jag kunde uppskatta vissa moment och ha roligt och skratta, men det kändes som att jag försetts med fotboja och dessutom som att jag såg allt genom en transparent men mörk gardin. Det påverkade inget på jobbet, men på hemmaplan var det svårare att hålla humöret uppe. När jag började plugga tyckte min man att jag blev helt förändrad. Han upplevde mig som gladare och lättare till mods. Det blev väldigt tydligt för honom hur bra det här var för mig, vilket kändes som ännu ett kvitto på att jag gjort rätt. När jag nu gick in och gästspelade på jobbet dessa fyra dagar, märkte han återigen en förändring och den här gången var det inte till det bättre.

Vi snackar som sagt om endast fyra dagar här och jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad. Nu känner jag mig dock lite orolig inför sommaren och erbjudandet om sommarjobb. Jag behöver inkomsten och jag är lyckligt lottad som har ett jobb, men jag behöver komma på ett sätt för att inte hamna under isen alldeles. Hjälp!

Jag skulle så gärna vilja hitta ett annat jobb, få in en fot inom personalhälsa/ säkerhet och beredskap/ förebyggande psykisk hälsa/ kommunikation eller faktiskt nästan vad som helst. Kanske kunde jag kolla om det går att få praktik någonstans parallellt med studierna. Bara arbetslivserfarenheten är värd hur mycket som helst. Får fundera lite på den.

Över till annat. Börsen har stängt för 2022 och enligt Mitt År på Avanza slog jag snittavanzianen, det är ju kul åtminstone. Man får glädjas åt det lilla, då blir guldkornen fler. Bonusen som jag fick från jobbet åkte in på sparkontot på Avanza, sånär som på 3000:- som ska gå till liftkort och skidhyra när vi drar till fjällen om några veckor.

Jag ska sätta mig och kolla på potentiella hyfsat lokala getaways också. Blev så sugen på lite miljöombyte och ett par nätter på annan ort gör nog susen. Helst lite lantligt eller åtminstone inte i någon stad. Gärna med lite fin natur runt. Dalsland är fint och lite lagom långt bort. Det blir nog inte förrän i mars, för trots att jag inte uppfattar mig som en uppbokad person så går både januari och februari bort. Men då får jag något att se fram emot. "Men fjällen då? Är inte det miljöombyte så det skriker om det?" tänker ni kanske. Och visst är det så, men det finns absolut inget avkopplande med att åka till fjällen. Det är jättemysigt och roligt, men efteråt brukar jag känna mig som en urvriden trasa. 

Nu ska jag vända på kycklingen som ligger i sin marinad och börja förbereda desserten. Jag hoppas att ni alla får en härlig nyårsafton, så ses vi igen nästa år. 

2023, visst klingar det fint och lovande?

Nu så...

Ja, jag måste skriva ett litet inlägg nu. För äntligen har jag fått det slutgiltiga beskedet om vilka kurser jag blivit antagen till i vår. Jag vill att intresseklubben greppar sina pennor nu för här kommer de:

• Grundkurs juridik, 15 hp (period 1)
• Arbets- och organisationspsykologi, 7,5 hp (period 2) - antagen som reserv idag!!! 😁
• Hälsofrämjande ledarskap, 7,5 hp (period 2)
• Att leda och driva projekt, 7,5 hp (period 2)

En termin är 30 hp och den som är duktig på huvudräkning ser snabbt att mina kurser blir sammanlagt 45 hp. För någon som är grym på att plugga ska det inte vara några problem, men jag är osäker på om jag tillhör den kategorin. Jag tänker dock göra mitt bästa för att ro kurserna i land och jag tänker också att om det blir för tufft finns alltid alternativet att hoppa av. Inte min grej egentligen att ge upp, men jag ska vara snäll mot mig själv. 

Annars då? Åh tackar som frågar. Julen kryper sig på och jag har än så länge inte bockat av så mycket på min to-do-list. Jag har gjort senap ✅ och lagt in en senapssill ✅. Jo, just det granen är inne och pyntad också ✅! Eventuellt gör jag skinkan och en löksill idag, och imorgon blir det paketinslagning och godistillverkning. Det blir nog en jul i år också...

Jaha, vad händer här då?

Jag köpte årets glögg från Blossa tidigare. Egentligen är jag lite traditionell och vill att glögg ska smaka glögg, men när Zero nämnde att han hade köpt en flaska och att de döpt den till New Orleans vart jag såld. Skulle så gärna åka dit någon gång, men än så länge får jag nöja mig med glöggen. Nu var den ju mycket riktigt lite för spejsad som glögg för mig, men jag tänkte att man kanske kunde tillsätta lite mousserande vin och servera den som välkomstdrink inför stundande festligheter.

På börsen antar jag att tomterallyt uteblev? Spekulationer om en dyster start på det nya året la kanske sordin på det. Själv längtar jag efter att få stänga det här året och göra den sista sammanställningen. Lägga 2022 till handlingarna och blicka framåt. Jag hade tänkt sätta in lite av bonusen i år för att få till en sista boost, men jag tror att jag avvaktar. Eller jag kan ju sätta in lite på sparkontot på Avanza, men jag väntar nog med att handla ett tag. Så får det bli. 

I mellandagarna ska jag in och jobba lite. Roligt med lite extra kosing, tråkigt att det inte är så många där då. Tråkigt också att inte få ligga på soffan och trycka i mig julgodis hela dagarna, roligt att det är några julkilon som inte har chansen att sätta sig. :-)

Häpp, nu ska jag köra sista racet innan jag plockar bort böckerna för i år.

Ha en riktigt, riktigt God Jul! 

Melodikrysset

Jag har varit en flitig anhängare av melodikrysset i 16 år nu och innan dess var det något som ofta stod på i bakgrunden. Under hela tiden som jag själv har löst krysset har det varit Anders Eldeman som varit skapare och programledare för krysset. Det har varit tryggt och oftast löser vi det ganska lätt eller med lite gemensamt klurande här vid köksbordet. Ibland har vi fått rådfråga nätet i efterhand, men först efter att vi erkänt oss besegrade. 

Lite läskigt var det därför när Eldeman meddelade att han ämnade kasta in handduken och lämna över stafettpinnen till två andra programledare. Fast sedan tänkte jag att det kunde vara kul med lite nya vinklingar på krysset. Det är lätt att tro att man är en gud i musikkunskap när man vecka efter vecka löser hans kryss, men någonstans i bakhuvudet visste jag alltid att jag är en gud blott i den Eldemanska musikvärlden. Skulle någon annan ta över ställs man plötsligt inför det faktum att ens musikbank är relativt påver.

När det nu gått några veckor kan jag konstatera att de nya programledarna sköter uppgiften med den äran. Om jag ska ge mig in på enskilda recensioner så tycker jag att Annika Jankell ger ett säkert intryck, hon känns folklig och trygg (även om frågorna ibland blir så långa att jag zoomar ut och missar vad de handlar om). Men det är Anna Charlotta Gunnarson som jag nog blivit lite kär i. Intelligent och allmänbildad. What's not to love, liksom? Äntligen får franska sångerskor lite utrymme och på köpet får vi bättra på våra svenska grammatikkunskaper. Om jag fick välja en livsmentor skulle jag nog välja henne.

Vi har ett lite annorlunda upplägg på melodikryssandet. Vi löser oftast bara varannan vecka eftersom det har en förmåga att vara lite lugnare när barnen är hos sina andra föräldrar. Då löser vi föregående veckas kryss på lördagen vilket innebär att vi inte har möjlighet att vara med och tävla, sedan tar vi lördagens kryss på söndagen. Då skickar vi in och deltar. Men aldrig att vi har vunnit. Det finns säkert de som deltagit varje vecka i 40 år och heller aldrig vunnit. 

Å andra sidan är det inte det som är det viktiga heller. Jag tycker att det är mysigt att sitta i skenet av ett stearinljus med en kopp kaffe och lösa krysset. Om det är något man inte kan, finns chansen att lära sig något nytt. Idag ska jag lyssna på Brigitte Bardot, sen får vi se vart Spotify tar mig vidare.

Brukar ni lyssna på melodikrysset?

Morgondagens utmaning

  

God helg!

Från campus

Idag blir det ett lite annorlunda inlägg. Jag har lunch nu. Sitter på campus med en termos med Varma koppen, redd kyckling (inte rädd, åtminstone inte längre). Tveksam till att det ens är kyckling. Är lite frusen idag. Har ett stort behov av att vara självsam. Har också behov av sitta i en mjuk och omtänksam soffa. Hittade en, problemet är att det är en sittgrupp för minst fyra personer. Jag ber till högre makter att ingen ska komma och tränga sig in i min självsamhet. Jag har placerat ut min telefon, min tumvantar och lite papper framför mig. Får se om det sänder rätt signaler. Det slår mig nu att kycklingsoppa är helt rätt idag. 

Det var luciafirande på Drottningtorget idag, sången ljöd ren och stämningsfull och jag lokaliserade luciatåget till Hotel Eggers balkong. Jag hade precis missat spårvagnen så jag sällade mig till skaran framför hotellet. Det var mysigt. Hade jag vetat om det här skulle jag packat ner en lussekatt, för det hör ju liksom till.

Rummet har fyllts på och det hämtas stolar från andra bord i närheten som ingen ännu hunnit sätta sig på. Men i mina soffor är det alltjämt tomt. Bordet intill pratar om sneakers och billig öl, någon pratar dalmål. Det är faktiskt lite roligt och en fascinerande tanke. Finns det någon annanstans som så många människor med olika bakgrund strålar samman som på ett universitet? 

Vi hade en 10-minuters paus förut. Jag satt kvar. Ville inte resa på mig. Inte gå ut i korridoren. Inte vara social. Läraren gick fram och ställde sig framför mig. 1,5 meter bort. Öppnade fönstret för att få in lite luft. Vände sig åt mitt håll. Jag fick känslan av att han visade att han var tillgänglig för samtal. Men jag hade ingenting att säga. Egentligen har jag massor som jag kan tänka mig att prata med honom om. Men inget speciellt, så jag kom inte på något vettigt att öppna med. Så jag fortsatte scrolla på Instagram. Han stod där en stund. Stängde fönstret. 

Han vet lite för mycket om mig. Jag har varit väldigt öppen i mina inlämningar. Jag gillar ju det, att skriva om mina tankar. Men att han vet allt jag låtit honom veta, genom det jag skrivit... och inte skrivit. Han känner mig. Jag känner inte honom. En twist på maktbalansen. Han är inte bara min lärare. Han vet sådant om mig som ytterst få andra människor har fått veta. Reflektioner om min bakgrund. Vem pratar man annars om sådant med, om inte en främling som jag aldrig kommer att träffa igen när den här kursen är slut. Jag har tilldelat honom rollen som min tysta terapeut. Jag vet att det är i sin ordning. Jag vet att andra har gjort samma sak. Han har varit tydlig med att vi får välja hur utlämnande vi vill vara. Han har också tackat i generella ordalag för det förtroende som vissa av oss valt att ge honom.

Folk borde vara i matkoma nu, men ljudnivån har stigit markant. Utanför går folk förbi. Andas ut rökpelare, ser ut som drakar som fått slut på eld. En drake har glitter i håret, hon är gammal och lutar sig mot en krycka. Hoppas att hon inte halkar.

Soppan är slut och jag har fått upp tillräckligt med värme för att skala av mig jackan. Strax börjar lektionen igen.

Over and out!

Snus, värt att försvara?

Jag såg nyligen en YouTube-serie som handlade om hur Sveriges beredskap såg ut tidigare, innan nedrustningen. Det var verkligen intressant och man hade många bra idéer om hur man skulle lösa tillgången på det mest nödvändiga. Däribland framställning av snus under krigstider! Det säger ändå något om hur djupt rotat snusandet är i den svenska folksjälen. Och kulturen hänger kvar genom att det lanseras nya sorters snus, som smakar melon, lakrits och mint. Det finns även med smaker av Pilsnerkôrv, Daiquiri och Glögg & Kanel. Är det ens snus längre eller har vi hamnat på en AW i juletid?

Jag har provat snus i unga dar men det var inte min grej. Med det sagt vet jag däremot inte om jag skulle våga prova idag. Det känns som att risken att bli fast är större idag med alla goda smaker som finns att välja på. Men all heder åt Swedish Match R&D avdelning, de vet hur de ska överleva i en bransch som klassas som moraliskt tveksam. Dels genom att hitta nya målgrupper men också genom att ha tagit fram en försvarlig mängd nikotinfria alternativ. När jag googlade lite snabbt såg jag att det finns några mindre tillverkare också, men jag är som sagt inte så väl bevandrad i ämnet. Någon som provat något annat än Swedish Match sortiment?

Ska vi snacka lite om börsen? Vad tror vi? Det har gått åt rätt håll de två senaste månaderna, men som alla vet är det inte samma sak som att vinden har vänt. Vissa förutspår ännu ett dystert börsår, medan andra är mer positiva och tycker sig skönja ljuset i tunneln. Själv gör jag ingenting som jag inte gjort förr. Det vill säga jag köper och behåller. Skillnaden är summorna då. Jag har ju inte mycket att sätta in på börsen, men jag har lyckats peta in några tusenlappar under hösten. Det är bättre än noll och jag kommer dessutom att få en liten del av bonusen nu innan jul. Större delen av den kommer att åka in i Framtidsportföljen. Ka-ching! Jag har fyllt på lite i mycket, passat på när det varit tillfälligt nedtryckt. 

Vad mer? Jo, roligt ju! Vi köpte bil för ett par veckor sedan och gissa vad? Den strular. Eller nä, den går faktiskt inte att köra alls. Vi var ute och åkte igår, en sväng till IKEA och Hornbach på Hisingen och sen hem igen. Men plötsligt när vi har en dryg mil kvar hem, så börjar den hacka vid kraftig acceleration och ökar inte i fart. Vid normal gas märktes inget, men vid lite hårdare tryck på gasen började den hacka oavsett fart och växel. Vi vet att vi tankat rätt, men jag tänkte att det var en dålig batch med bensin. Samtidigt har vi kört 17 mil efter tankning, så det borde märkts tidigare. Min man har lite andra teorier som har med cylindrar och spolar att göra. Bärgaren var här och hämtade bilen igår, vi får väl se vad domen blir. 

Snart får jag veta om jag kommit på det jag sökt till våren. Tre separata kurser, varav en är Grundkurs i juridik och de andra två är Hälsofrämjande ledarskap och Arbets- och organisationspsykologi. Jag vågar outa det eftersom det blir på distans alltihop. Kursen jag läser nu tänkte jag berätta mer om när den väl är avslutad. ;-) 

Har kommit på att det finns lite smått och gott i utbildningsväg på nätet också. Har precis tagit del av några stycken, två inom Försvarsmakten och en på Folkhälsomyndighetens sida. Man "blir" ju ingenting, men det är aldrig fel att fylla på i kunskapsbanken.

På grund av oskäligt dyrt smör i butikerna, har vi gått över till margarin här hemma. Det var en hög tröskel, men jag får erkänna att det har gått bättre än jag trodde. Både till mat och bak. Tack och lov för det, annars hade vi nog fått klara oss utan lussekatter i år. Men nu har vi redan bakat vår tredje batch och jag tycker inte att jag känner någon jätteskillnad faktiskt. 

 

Tisdag idag! Woop woop! (och Onneksi olkoon Suomi!)

 

Med hjärta och plånbok

Hoppas att ni inte glömt bort mig, trots att jag varit lite frånvarande. Jag tycks lida brist på både tid och energi för tillfället. Årstiden kan mycket väl vara en bidragande orsak, men i förhållande till mitt engagemang i skolan är den trots allt perifer. För skolan tar mycket av mig just nu. Jag trodde att detta skulle vara en något lugnare period i kursen, men det är full fart framåt som gäller. 

Vi läser och skriver hemma och har praktiska övningar och samtal på plats. Att läsa och skriva är inga problem, det är det praktiska som kräver mest av mig. Det är långa dagar och ett klassrum blir väldigt fullt av olika energier, så jag är helt slut när jag väl kommer hem. Med det sagt så vill jag också säga att jag verkligen tycker om min klass, det är många som jag trivs bra med och har stort utbyte av. Därför känns det lite vemodigt att vår tid tillsammans är över i januari. 

Vi hade en övning som gick ut på att ge varandra presenter i form av positiv feedback. Jag har hört talas om det förut, men aldrig provat. Efter att ha lyssnat på feedbacken (svårare än man tror) kändes det nästan som att käkarna krampade, så mycket log jag. Den finaste feedbacken fick jag från en kille som jag bara pratat ytterst lite med. Han sa att han uppfattade mycket i klassrummet som kantigt, men att jag gjorde det rundare. Liksom filade ner kanter och hörn. Han tyckte att jag var som en kopp varm choklad. Jag blev alldeles varm i hjärtat, för det kändes så genuint.

Jag tror att vi överlag är dåliga på att visa vår uppskattning. Så mycket i vår tillvaro handlar om att överleva och om att hitta vår egen plats i livet. Vi glömmer helt enkelt hur mycket man får tillbaka när man är generös mot andra. Det är som att man är en del av något större, när man inser att man har makten att få någon annan att må bättre. Speciellt med så små medel som ett leende eller några snälla ord.

Det om detta. Äntligen har snön letat sig ner mot sydligare breddgrader och det är ett fantastiskt vackert landskap vi vaknar upp till. Tråkigt nog är snön inte här för att stanna, vilket betyder att den snart kommer att förvandlas till en grå blöt sörja. Men idag ska jag njuta, för jag har ynnesten att inte behöva ge mig iväg till jobb eller skola. Däremot kom det precis ett mail från skolan där de informerade om att skolskjutsarna är inställda. Bussarna är förhindrade att ta sig fram under rådande väderlek stod det och det låter som att det kommit en meter snö. Minst! Fast från mitt köksfönster ser det snarare ut som en decimeter. Nåväl, jag hoppas att alla barn som får vara hemma idag går ut och åker pulka. Jag hoppas också att alla som ger sig ut med bil på vägarna har vinterdäcken på.

Vi blir då och då påminda om hur utsatta andra människor är i världen. Som i juletid eller när snön kommer. Så även jag. Tänk vilken tur jag har som är varm, mätt och trygg. Som kan unna mig att få julkänslor och planera när vi ska åka och hugga gran med hela familjen. Alldeles nyss surfade jag in hos en hjälporganisation och skänkte en liten slant. Jag har inte mycket men tänker att det ändå är mycket mer än vad många andra har. Om du tänker likadant, kanske du kan tänka dig att göra detsamma. 

Välkomna till Fumlans pysselhörna! Snart blir det ljus i vårt hus.

Ha en fin vecka! 💓

I bilhallen

Vi går i bilbytartankar och igår var vi och tittade på det första prospektet. Bilen var helt okej, men priset kändes i överkant så vi var lite tveksamma. Begagnatpriserna är som bekant höga nu, men då måste det kännas helt rätt också.

Säljaren hade varit väldigt trevlig och tillmötesgående, såklart, och vi provkörde och tog sedan in den i hallen för att kolla i bättre ljus. Den var fin, men hade blivit stående hos bilhandlaren i några månader. Jag är inte så insatt i bilbranschen, men det känns rent spontant som en ganska lång tid. Hans argument var att de hade glömt att skriva ut att det var drag på bilen och att de skrev till det den här veckan, vilket jag har svårt att tro faktiskt. Kanske var det sant, men mer troligt är att han drog en fuling. Dessutom skulle båda uppsättningarna med däck behöva bytas ut inom en snar framtid. Men han kunde inte göra någonting på priset.

Väl tillbaka i förhandlingsstolarna upplevde jag att säljaren plötsligt blev aggressiv i sin roll. Inte aggressiv som i arg, men väldigt drivande och han ville verkligen tvinga oss till ett beslut på plats. Plötsligt flyttar han blicken till något bakom mig och flyger upp.

- Ursäkta mig, min kollega ville något. Alldeles strax tillbaka, säger han och lämnar oss.

Jaha, det var otippat. Han sitter och försöker få till en deal men avbryter oss sedan mitt i en mening, för att prata med en kollega. Vad kan vara så viktigt att man lämnar ett kundmöte? Vi hade bestämt oss för att vi vill fundera lite, åtminstone över natten. Och medan han var borta försäkrade vi oss om att vi båda var inne på det. 

Troligtvis kände säljaren av vår tvekan, för när han kom tillbaka sa han:

- Ja, ursäkta igen. Det var min kollega som, ja han sa att det är en till som är intresserad av bilen. Som är väldigt på, om man säger så. (Ursäktande leende) Och vi håller inga bilar, men om ni vill ha den så är den er. Men som sagt, vi kan inte hålla och nu har ni ju till och med provkört och så, så att...

- Okej, så du kan inte ens hålla den till imorgon förmiddag? frågar min man.

- Nej, vi håller inte. Har ni tur så finns den kvar.

Här lägger jag händerna på armstöden för att signalera att mötet är över, och säger att det är nog en risk som vi får ta helt enkelt. Vi vill fundera eftersom priset är högt. 

På riktigt? Kör man den? Det är rent förolämpande att han tror att vi är så naiva. Att han trodde att vi skulle svara att: Oj, vilken otur att bilen stått här i månader men just när vi kommer och tittar så dyker plötsligt ännu en spekulant upp. Som dessutom är väldigt på. Ja, då får vi skynda oss att köpa den. Speciellt nu när vi till och med fått förmånen att provköra!

Vi hade verkligen inte bestämt oss, vi ville verkligen fundera. Men hans beteende blev spiken i kistan och jag blir uppriktigt nyfiken på hur ofta det fungerar. Är det en framgångsrik strategi att tränga in kunden i ett hörn och dessutom inte vara öppen för att göra minsta eftergift? Även om marknaden är hetare än förut, så var bilen iskall! Missar jag någonting? 

Har ni blivit överkörda i bilhallen?

Många hundralappar små...

...blir en stor förmögenhet. Eller nåt!

Det är lätt att låta bli att lägga upp saker till försäljning just för att man - jag - tänker att det inte rör sig om några pengar. Why bother? Barnens gamla stövlar till exempel, vem skulle betala för dem? Men faktum är att jag tenderar att jämföra med inköpspriset. Ett stort, men ganska vanligt misstag. En vara är trots allt inte värd mer än någon är villig att betala. Värt att ha i åtanke även vid nyinköp! Om jag kan acceptera att få 50 kr för ett par stövlar, även om de knappt är använda och ett känt stövelmärke, så är det 50 kr mer än innan och jag får mer plats i garderoben. Risken är också att jag tillslut blir så trött på att de står och samlar damm att jag skickar iväg dem till Emmaus eller Myrornas (eller vad det nu står på containern). Inget fel i det, men om jag skulle kunna få 50 kr så låter det alternativet ganska korkat för någon som lever på CSN.

Det är egentligen bara att kavla upp ärmarna, plocka fram dammtrasan och kameran. Kommer man bara in i rätt mode, så har det en förmåga att rulla på ett tag. Sedan tröttnar jag. Men det är bra om det inte hinner gå alltför lång tid emellan, så att det börjar kännas övermäktigt. Vet man inte i vilken ände man ska börja, blir tröskeln rätt hög. Bättre att köra en räd då och då. 

Vi har en annan kategori; presenterna! Jag kan faktiskt inte sälja presenter, även om jag inte vill ha dem. Det är därför jag nu har avsagt mig presenter från nära och kära, risken är alltför stor att jag får något jag aldrig själv skulle valt. (Om de sedan vill donera en flaska vin till en fattig student, är det ett initiativ jag ivrigt uppmuntrar!) Samma med fina blommor, det är så bortkastat på mig. Jag dödar allt, trots goda intentioner. Men presenter från arbetsplatsen då? Ja där är jag inte omöjlig när allt kommer omkring. Inte samma samvetskval som spökar, så det har hänt att saker lagts ut på Tradera. Fast ibland får vi presentkort och då kan vi välja något som vi behöver eller tycker om.  Vi har till exempel inte lagt egna pengar på badhanddukar eller sängkläder på ett bra tag. Och en gång valde jag faktiskt en fin skål från Georg Jensen, bara för att lyxa till det. ;-)

En sak till. Det där med frakt. Om det är stora saker eller små summor det handlar om, använder jag Facebooks marketplace i första hand. Gratis att annonsera och ofta kommer någon i närheten och hämtar upp varan illa kvickt. Ergo = ingen frakt! Säljer jag på Tradera brukar jag skriva att det är gratis frakt och räkna in det i mitt lägstapris. Kan locka fler och jag väljer fraktsätt.  

Nåväl, andemeningen med kvällens inlägg var just insikten om att plötsligt spelar även de små summorna en stor roll. Men så borde det alltid vara och jag vet att ni är många därute som redan resonerar så, jag predikar kanske för redan frälsta. Jag hoppas att jag nu är en omvänd själ och att jag kan hålla kvar vid min nya religion även e.k.r. (efter kassans reduceringsperiod).

Snart på en loppis nära Dig!

Trevlig vecka på er! Höstlov och allt, håll ut föräldrar snart är det fredag igen!

Bubblor, böcker, börsen

Efter en intensiv vecka kan man äntligen se köksbordet igen, framför mig har jag samlat ihop all kurslitteratur och kollegieblock till en stor hög. Högen symboliserar att jag är klar med den här delkursen. Ja nästan i alla fall, jag ska låta den sista och största inlämningsuppgiften ligga till sig lite innan jag transformerar den till PDF och skickar in den tillsammans med fyra bokreflektioner. Det hade varit skönt att göra det idag, men jag har till och med måndag på mig och jag är rädd att jag ska komma på att jag glömt något viktigt. Så vi får se hur det blir med det.

Jag har befunnit mig i en bubbla och knappt varit medveten om omvärlden. Ibland frågar min man vad jag tycker om att X blev konsekvensen av att Y hände, och jag ser ut som en fågelholk. "Har Y hänt?" Det är också han som påminner mig om att det finns ett fenomen som kallas börsen, så att jag åtminstone en gång om dagen loggar in och kollar hur jag stängde. Det är långt ifrån önskat läge, men jag ligger på svagt plus för både senaste veckan och senaste månaden. Har trenden vänt? Jag fick lite pengar över efter föregående månad och satte genast in dem på börsen. Lite svårare att bestämma mig för vad jag skulle köpa, men det har blivit lite gott och blandat. Mest fonder faktiskt, men även lite aktier. Microsoft har backat länge nu, hade det inte varit för att kronan är så svag hade jag nog fyllt på med en aktie eller två. Nu får det vara, jag är ändå tung i dem.

Min chef hörde av sig och frågade om jag ville jobba några dagar mellan jul och nyår. Jag tackade glatt ja, men undrade vad HR-chefen skulle säga eftersom vi skrivit att jag ska vara tjänstledig fram till sommaren. Men chefen tyckte att hon skulle ta den diskussionen och att jag var mer än välkommen. Hon fick faktiskt till och med mig på julbordet i slutet av november, jag tror inte heller att det var helt i samförstånd med HR-chefen. 

På min avdelning jobbar det en ung tjej som jag gillar väldigt mycket. Igår fick jag höra på omvägar att hennes mamma plötsligt dött häromdagen utan förvarning 53 år gammal. Jag kände inte mamman, vi kände till varandra indirekt och hon hade gjort en fin insats för min dotter och hennes klass. Jag värdesatte det högt och gladdes åt att vi hade etablerat en kontakt, om än indirekt via min kollega. Som alltid när en förhållandevis ung människa dör i förtid, börjar jag fundera över livet. Och som alltid kommer jag fram till att allt går ut på att hitta rätt balans. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag ändå vara nöjd med det liv jag levt? Nu kan jag svara med ett rungande ja, och jag är så glad att jag tog steget att sätta mig i skolbänken igen. Om jag hade stannat kvar på jobbet, hade svaret lika självklart blivit nej. Jag kan gräma mig ibland över förlorad inkomst, lån och uteblivna investeringar på börsen, men i rätt perspektiv är det bara bagateller.

I tisdags åt jag godis till lunch, det börjar gå utför nu! Är det hösten som gör sig påmind? Jag är inte alls lika sugen på att ge mig ut och springa som jag var i början av terminen. Morgonpromenader lockar inte alls, kolsvart och småregn. Fast eftermiddagspromenader blir det åtminstone. I samband med att jag minskar min fysiska aktivitet, ökar min lättja och jag får kämpa hårdare med min motivation. Fast jag har sprungit (joggat) i snitt två gånger i veckan ändå och jag tänkte strax ge mig ut på den här veckans sista tur. Är det därför jag plötsligt kände att jag ska skriva ihop ett litet inlägg? Nä, jag passar på att göra det samtidigt som jag intar min lunch som idag (och de flesta andra dagar de senaste 6 åren) består av yoghurt, solrosfrön och russin. Jag har tidigare även haft i pumpakärnor, men det är så jäkla dyrt. Sådana kapitalistvanor har jag fått vänja mig av med.

När jag startade den här bloggen var min ambition att jag skulle skriva lite om böcker också, men de lyser med sin frånvaro. Jag kommer kanske inte att börja med något seriöst boktugg nu heller, men tänkte nämna att jag lyssnat på Bitterf**tan av Maria Sveland. Det var en lärare på universitet som tipsade oss om den. Han tyckte att den innehöll många bra exempel på de sociala roller som vi människor förväntas uppfylla. Jag kan inte annat än att hålla med, jag kände igen mig väldigt mycket i hennes reflektioner och händelser/ situationer som dyker upp även om jag kan konstatera att vi hanterar saker lite olika. Sedan kan jag inte låta bli att avundas hennes klarsynthet och förmåga att analysera och ta ställning. Och få ner det på papper så att det liknar något. Jag är glad att jag lyssnade på boken, den gav mig mycket. Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att lyssna på uppföljaren.  

Nu ere helg, ha en fin sådan! Ät mycket godis..snälla! ;-)

  

Manligt och kvinnligt

Jag brukar gå ut på en liten morgonpromenad innan jag sätter igång och pluggar på mina hemmadagar. Men det lockar inte nämnvärt att gå ut i ösregnet. Jag sitter kvar vid köksbordet, dricker upp det sista kaffet och skriver ett litet inlägg istället.

Vi hade en intressant föreläsning på skolan igår som handlade om manligt och kvinnligt i konflikter. Vi fick börja med att diskutera fram stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor anses vara i konflikter. Som att män har närmare till våld och kvinnor till känslor. Män diskuterar logik och kvinnor ur ett relationsperspektiv. Män blir tysta och kvinnor vill prata. Ja men ni vet, vedertagna alternativa sanningar som inte alltid stämmer särskilt bra överens med sanningen.

Det finns inte mycket forskning på ämnet för det är inte helt okomplicerat att forska på rent manligt och rent kvinnligt. Det finns så många andra aspekter att ta hänsyn till som ålder, klass, etnicitet, sexualitet, kultur, utbildning, rang etc. Allt detta påverkar också hur vi agerar och reagerar.

Om man skalar bort allt annat, finns det verkligen något som är signifikant för män och kvinnor? Vad är det som "gör" oss till män och kvinnor? Normer och föreställningar under uppväxten om hur en flicka vs en pojke ska bete sig i fråga om klädval, leksaker och färgpreferenser. Jag vill tro att vi idag är mer medvetna i vår uppfostran av barn, men det är nästan som att simma motströms när man ser hur leksaksaffärer och klädavdelningarna för barn ser ut. 

Att som förälder också tänka på hur man uttrycker sig inför barn, som den gamla favoriten att en pojke som slår eller bråkar med en flicka "nog bara är kär i dig". Ingenting att fästa sig vid, eller kanske man rent av ska bli glad när man blir trakasserad av en pojke? Eller att ursäkta/ förklara pojkars dåliga uppförande med att "pojkar är pojkar". Betyder det att de inte går att uppfostra bättre?

Jag drar iväg från ämnet här märker jag, men det är svårt att låta bli. ;-)

Tillbaka till manligt och kvinnligt för på samma sätt som pojkar ska tycka om blått och flickor rosa, finns det också förväntningar på hur vuxna ska bete sig i samhället. Som ett exempel kan vi ta hur kvinnor är kända för att på arbetsplatser snacka skit om varandra, istället för att som män vara mer rakt på sak och lösa en konflikt med den direkt berörda motparten. Det låter ju lätt, men ponera att en kvinna gör just det. Hon ifrågasätter och kräver en förklaring. Men nu uppfattas hon som aggressiv och påflugen, ja okvinnlig rent av eftersom hon bryter mot normen. En sån som hon kan man ju inte lita på, man vet ju inte vad hon kan ta sig för. 

Nu kommer vi till det som jag ändå tror är det som skiljer kvinnor och män åt mest, nämligen biologin. Att vi är olika byggda och har olika fysiska förutsättningar och möjligheter, är ingen hemlighet och med det följer en anpassad hjärnaktivitet. Vi har alla hormoner som påverkar kroppen rent fysiskt men också psykiskt och det är hjärnan som kontrollerar tillgången. Generellt säger man att kvinnor har mer östrogen än män och män har mer testosteron än kvinnor, men det varierar också från person till person. Dessa hormoner förknippar vi med egenskaper som vi kallar kvinnliga och manliga. Kanske är det från detta som våra föreställningar kommer. 

Jag generaliserar och raljerar, men det är trots allt fördomar och stereotyper det här inlägget handlar om. Jag hade egentligen inget riktigt syfte med det här inlägget, förutom att jag tycker att det är intressant. Kanske väcker det tankar eller igenkänning hos er?

Mormors pengar - puts väck!

Jag har lite dåligt samvete. Eller faktiskt ganska mycket dåligt samvete. Jag fyllde år här i dagarna och hade i förebyggande syfte sagt att jag inte vill ha några presenter. Jag är av den bestämda åsikten att presenter oss vuxna emellan är helt onödigt. Kan vi inte bara behålla våra pengar och själva köpa det vi behöver, när vi behöver det? Jag hoppas, lite småaktigt, att det ska smitta av sig på resten av släkten. Vi får veta om det fungerade först till våren. Hur som helst så ville min mamma och min mormor ändå sätta in en liten slant på mitt konto. Punkt och slut!

Som den fattiga student jag är, protesterade jag bara en liten stund innan jag resignerade. Det dröjde inte länge innan jag började fantisera om vad jag skulle köpa för min peng. Några Castellum, Tele2 och Investor kanske? Några fondandelar kanske till och med? Men så slås jag av att det inte alls är vad min mamma och min mormor har tänkt att jag ska lägga pengarna på. Som min fina mormor brukar säga efter en donation: "Det finns väl alltid något hål att stoppa dem i." 

Eh, ja! Ett superstort hål som aldrig tycks kunna täppas igen, som bara blir större och större. Ett hål som jag längtat efter att få kasta in pengar i. Börsen! Men det är ju inte vad de hade tänkt sig. De tycker naturligtvis att jag ska unna mig något, speciellt nu när CSN är min försörjare no.1. De kommer aldrig att förstå att det är lyx att handla på börsen. Lyckligtvis behöver jag aldrig redovisa vad presenterna resulterar i, men som sagt... Jag har lite dåligt samvete nu när mina köp gått igenom.

Hade jag sett att pengarna växte hade jag kunnat känna mig lite nöjd. Men nu hinner pengarna knappt in på ISK:en, innan de försvunnit i intet. Som att de aldrig funnits. Eftersom det är mycket pengar för min mamma och min mormor (och även för mig), känner jag mig fruktansvärt slösaktig och oansvarig. Jag är dock övertygad om att det kommer att vända så småningom, och när det gör det kommer den summan att bidra till att den stackars portföljen får en liten skjuts uppåt. 

Jag kanske skulle skriva upp inköpspriset på köpen, så att jag kan visa avkastningen om några år. :-)

Härliga höst

Det har blivit höst lite mer på riktigt sedan mitt sista inlägg och det känns som att jag går in i en annan lunk. Naturen stänger ner och tillvaron dimras, snart är det helt mörkt på mornarna. Idag var jag och lämnade bilen på verkstan klockan 06:55, därefter pensionärsjoggade jag hemåt i sakta mak i gryningen. Det tog sin lilla tid, men vilken oerhörd lyx det är. Idag har jag nämligen ingen tid att passa och jag kom hem till ett tomt hus. Tänk att få ha det så här bra. Visst väntar skolböckerna på mig, men att kunna sköta skolarbetet hemifrån några dagar i veckan är så skönt.

Men det är även något visst med mornarna i stan också. Jag brukar se till att passera caféerna på centralen när jag klivit av tåget. Det känns fint att bli välkomnad av dofter av kaffe, nybakt bröd och bullar. 

Något som slagit mig under den korta tid som jag nu spenderat i stan, är att det är tur att jag inte bor där. Ur en ekonomisk synvinkel, herregud vad pengar jag skulle kunna göra av med. Ibland slutar jag runt lunch och då brukar jag gå från skolan till centralen, bara för att insupa alla dofter från lunchrestaurangerna. Som det är nu så nöjer jag mig med dofterna, men om jag bodde här vet jag inte hur länge jag skulle kunna stå emot. Samma sak på fredagseftermiddagarna, hur lätt hade det inte varit att slinka in på en uteservering och ta ett glas vin? Allt detta är naturligtvis saker man ska kosta på sig ibland. Tycker jag! Men jag vet också hur lätt det är att fastna i unna-sig-träsket, och jag tror att det faktum att jag bor på vischan är det som räddar mig. Eller så har jag för låga tankar om mig själv. :-)

Dessutom är det ju mycket trevligare att unna sig, om man kan dela det med någon. Delad glädje är dubbel glädje, som bekant.  

Ja, det här blev något av ett babbelinlägg. Hav öfverseende! 

Från gårdagens morgonpromenad.

När allt klaffar

Stars align säger man på engelska, tror jag, och jag tycker att det uttrycket är både fint och träffande. Det var lite så min helg var faktiskt.

För ett och ett halvt år sedan gick jag en skrivarkurs och efter att den tog slut blev jag kontaktad av en av deltagarna. Jag blev jätteförvånad och glad. Hon ville att vi skulle hålla kontakten och kanske hjälpas åt när det kommer till vårat skrivande. Det var roligt, för jag uppskattade hennes texter under kursen och uppenbarligen måste hon sett något hos mig också.

Detta var under rådande pandemi och kvinnan (vi kan kalla henne Karin) och jag hade ett par Teamsmöten. Men i våras träffades vi äntligen IRL hemma hos henne och det kändes väldigt bra. Hon var också entusiastisk och tyckte att vi skulle ha en "skrivarlya" i höst, där ytterligare några kvinnor skulle ingå.

I helgen gick den av stapeln och vilken helg det blev. En av kvinnorna hade ett ställe ute i skärgården, där vi skulle husera. Hon och Karin gjorde ett hästjobb med planerande av menyer, övningar och tillochmed ett författarbesök hamnade på agendan. Dessutom hade vi sällskap av två supermysiga hundar, herregud vad jag har hundgosat (min katt dissade mig fullständigt när jag kom hem igår).

Författarbesöket var nog pricken över i:et för mig, tror jag. Hon kom på lördag eftermiddag, lite lagom mör efter bokmässan och fick hedersplatsen och ett glas bubbel. Ja, vi fick alla ett glas bubbel såklart. Sedan gick vi laget runt och presenterade oss, samt berättade lite kort vad vi skrev. Hon hade gett ut två böcker och hade ett tredje råmanus färdigt. Det bästa med att träffa henne i det här forumet var att det var avslappnat, och man hade tid på sig att komma på frågor under samtalets gång. Helt underbart att få ett sådant tillfälle. Jag kände mig nästan lite hög efteråt... eller ja, starstruck kanske är ett mer lämpligt ordval. ;-)

Den här helgen har verkligen uppfyllt flera av de saker som jag uppskattar mest i livet. Skrivande, vackra omgivningar, fantastiskt god mat, fantastiskt gott vin och inspirerande samtal med likasinnade. Och hundar!

Under täcket av räkor, hackat ägg, dill och skirat smör, ligger en perfekt tillagad torskrygg.

Men nu väntar vardagen, och den är inte fy skam den heller just nu!

Glad måndag på er!

Livets ATH

För några månader sedan fick jag höra på omvägar att en diskussion hade ägt rum på mitt jobb runt fikabordet. Ämnet var intressant och jag önskar att jag suttit med och fått höra det själv. Det handlade om när man i livet ansåg sig peaka. Alltså när man stod på toppen och var som lyckligast.

Det är en frågeställning som jag inte funderat på tidigare, men den är mer komplex än man först tror. Platschefen och min närmaste chef var båda med i diskussionen, och det som förvånade mig var att de båda upplevde att de peakade när de var unga. Platschefen är visserligen pensionsmässig, men han tyckte att hans bästa tid var när han var runt 25 år. Min egen chef, som är bara några år äldre än jag, tyckte att hon peakade vid den bestämda åldern av 22 år.

Min första tanke när jag fick det återberättat för mig var att det lät så tragiskt. Om man upplever det som att den bästa tiden sedan länge är förbi, vad strävar man mot då? Fast å andra sidan betyder det inte att en ny högre peak inte kan infinna sig längre fram. 

Om jag föreställer mig att min lyckligaste tid i livet var när jag var 22, skulle jag då försöka att återskapa samma förutsättningar som gjorde mig så lycklig då? Jag vet att min chef har svårt att acceptera att hon blir äldre, så om det skulle vara hennes mål skulle jag inte bli så förvånad. Är det detta som definierar som en ålderskris? Men för egen del tänker jag att det blir svårt eftersom inte bara jag själv, utan även min omgivning blir äldre och med kommer vissa normer som man förväntas följa. Och de passar mig. 

Själv känner jag att jag peakar nu! Jag är också övertygad om att jag kommer att peaka igen och igen. Mitt mål i livet är att få ut så mycket som möjligt av livet, men jag måste själv se till att rätt förutsättningar finns. Om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och gått i samma vanliga hjulspår, skulle jag inte känt på samma vis. Då hade jag nog snarare bara längtat till pensionen. Jag kan inte säga något speciellt tillfälle i livet, då jag kan känna att DÄR peakade jag. Och jag skulle aldrig i livet vilja gå tillbaka. Jag trivs med att bli äldre, klokare och mer säker på mig själv. 

Jag har 27 år kvar tills jag uppnår den vedertagna pensionsåldern, och kanske 10 år av olyckligt harvande om jag stannat kvar på mitt jobb och toksparat. Men det är det inte värt. Min tid börjar nu och jag ska se till att göra det mesta av den. 

Hur tänker ni kring livets All Time High? Har ni peakat, eller när gör ni det?

Trevlig helg!

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-) 

Valångest

Precis som titeln skvallrar om lider jag av valångest och jag är så trött på hela kampanjrörelsen. Jag har vacklat, bestämt mig, vacklat och bestämt mig. Och ombestämt mig.

Jag brukar alltid rösta på själva valdagen. Jag tycker att det känns lite högtidligt och klär gärna mig upp lite extra. Att ha möjlighet att vara med och påverka genom politiska val är ingenting vi får ta för givet. Precis som att alla de rättigheter vi idag åtnjuter aldrig får tas för givet. Det finns så mycket som vi tycker är självklart i vårt samhälle, men mycket av det har människor före oss fått kämpa hårt och länge för. Det är lätt att glömma, när vi har det så bra som vi trots allt har det.

Sverige är långt från perfekt och det finns mycket som jag önskar varit annorlunda. Det råder en stor frustration över lag i samhället och jag förstår det. Verkligen. Många anser att om man inte röstar för en förändring nu, så är man helt nöjd med hur allt fungerar idag. Men jag tycker att det är en bedräglig förenkling av en komplex fråga. Det handlar inte om att man tycker att allt är bra, det handlar om vad man är beredd att offra för få en förändring. Hur mycket är förändringen värd?

Ja, den frågan beror ju helt på vem man är. Vilka behov och preferenser man har. Hur ens livssituation ser ut. Det är ett svårt val, för vi har egentligen bara två färger att välja på. Rött eller blått. Inget av det känns särskilt tilltalande, tycker jag. Det handlar om vad som är minst dåligt, och vilket val som känns mest okej att leva med de fyra kommande åren. Det blir fortfarande inte lättare! Man kan rösta blankt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna att det är att kasta bort en röst.

Så igår gjorde jag slag i saken. Som jag nämnde ovan brukar jag rösta på Valdagen, men i år kände jag bara att jag vill ha det överstökat. Få det gjort och släppa det sedan. (Jag klädde ändå upp mig lite för att hedra demokratin.) När det var klart, tänkte jag att nu kan jag gå vidare. Men jag ältar ännu. Jag vet att jag gjorde rätt val för mig, så på det sättet är det skönt att det är över.

Nu ska jag sätta mig och fila på ett valmanifest för Fumlan-partiet. Håll utkik om fyra år!

God Valdag på er!

Första skoldagen

Det höll på att skita sig redan på morgonen. Jag var så säker på att mitt tåg skulle gå 9:15. Jag hade hur mycket tid på mig som helst, gick och lallade runt, hade koll på tiden. Så kom jag på att jag skulle ta en titt i reseappen för att försäkra mig om att tåget inte var försenat eller inställt. Då såg jag till min fasa att tåget går 9:05....och det visste jag ju egentligen. Typiskt!!!

Jag har aldrig cyklat så fort till stationen och sedan hade jag spaghetti i benen hur länge som helst efter det. (Lite pirr inför skolan kan säkert ha bidragit till att det inte släppte.) Väl inne i stan hade jag gott om tid på mig, så jag passade på att morgonstrosa i en av stadens alla parker. Det var en helt magisk morgon. 

Någon kanske känner igen sig?

Vi skulle mötas vid en staty hela klassen, och tas emot av vår lärare. Jag ville inte vara först, så jag fortsatte mitt strosande in i det längsta. Två minuter innan utsatt tid, närmade jag mig statyn. Det stod några personer, som såg lite obekväma ut och tittade ner i sina mobiler på lagom avstånd från varandra. "Åhnej", tänkte jag. "Var är läraren?" 

Jag ville inte bara stå där, och vänta med blicken i min mobil. Bara några steg kvar. Jag såg mig omkring. På bänkarna runt om satt det ganska mycket folk, de hörde säkert också till gruppen. Men det kunde jag inte veta säkert, bäst att sikta in sig på de som stod närmast statyn. Det fick bära eller brista! Så när jag var nästan framme klistrade jag på det stora leendet och utbrast tillkämpat käckt och  halvhögt:

"Hej hej, tillhör ni också ....-gruppen?" Lättnaden var påtaglig bland de som stod där. Skönt! En av dem var ganska pratglad, lyckligtvis. Sakta men säkert närmade sig folk en efter en, och snart befann jag mig i centrum av gruppen. Det kändes inte alls bekvämt och det blev allt tystare. Jag backade långsamt för att hitta en mer perifer plats, samtidigt som jag svor tyst över läraren. Klockan hade passerat den utsatta tiden och jag var helt säker på att han har utsatt oss för ett socialt experiment. Han står någonstans i närheten och tittar. Plötsligt fick jag syn på en äldre man i vit linneskjorta, pappmugg i handen och en korthållare som dinglade från byxlinningen. Han stod i utkanten av gruppen och sippade obekymrat på sitt kaffe. Betraktade oss. Den grisen! 

Jag sa ingenting till mina klasskamrater, men fixerade honom med blicken. Markerade att jag hade upptäckt honom. Strax därpå ställde han ifrån sig muggen och klev upp på en sten. Där klappade han händerna och bad oss komma närmare. Jag väntade mig att han skulle säga något om sitt lilla experiment, men det kom inget. 

Det var en ganska avslappnad första dag och vi blev släppta tidigt. Taggad som jag var tänkte jag att jag skulle direkt hem för att sätta mig och läsa. Det gick sådär. Jag var fullständigt slut. Efter att ha läst samma stycke fyra gånger, insåg jag att jag inte hade en aning om vad det handlade om. Anspänningen och alla nya intryck hade satt sina spår, och jag tillät mig att ta en ledig eftermiddag. 

Upplägget är att vi ska vara på plats två dagar i veckan och resten är självstudier. Passar mig utmärkt. Detta är andra dagen som jag pluggar hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag varvar studier med promenader och annan motion. Tar på mig träningskläderna två till tre gånger om dagen. Okej, jag vet! Det är bara andra dagen. Men det är min ambition just nu och jag är så taggad. Det här är så fantastiskt lyxigt! Det fina vädret spelar kanske in en aning också.

Jamen dåså, nu vet ni hur jag har det för tillfället och jag ska väl öppna nästa bok.

Ha en fin onsdag!

 

Hjälp - vad har jag gjort?

Det är lite den känslan nu alltså! Igår var min sista dag på jobbet, med allt vad det innebär. Företaget hade skramlat ihop till en lyxig presentkorg, med både smycke, bubbel, hudvårdsprodukt från Rituals och praliner av olika slag. Tror ni att jag hanterade det som en cool böna? Nope, jag grät floder. Jag minns knappt ett ord av vad chefen sa vid överlämnandet, men tror att några av dem lät ungefär som Tacksamma, Sakna, Ditt härliga skratt, Engagemang i tidningen, Sorgligt, Glada, Lycka till. Det vanliga antar jag.

Jag har insett att en stor del av mitt intresse för psykisk hälsa och arbetsmiljö har väckts på just denna arbetsplats. Mina kollegor har många sidor, liksom jag, och när man arbetar mycket och nära tillsammans lär man sig en hel del om det mänskliga psyket. Jag ville gärna uttrycka min tacksamhet gentemot dem och min chef, men jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla ett tal av en sådan kaliber utan att böla mig igenom det. Så jag skrev det istället och delade ut till alla. Lite allmänt sentimentalt dravel, men sedan skrev jag ett eget litet stycke om var och en på avdelningen. Vad jag uppskattar med dem, vad jag lärt mig av dem, vad jag tar med mig och så ett litet ord på vägen. 

Jag var lite nervös, för jag visste inte hur det skulle tas emot. Speciellt som jag tagit med alla i samma text, så att de också kunde läsa vad jag skrivit om de andra. Men det togs väldigt väl emot. Den mest känslosamma av oss (förutom jag) började faktiskt gråta på riktigt. Och hon som jag har haft lite svårt att hantera ibland, kom fram och tackade för hur jag har bemött henne. Det var stort för mig, för hon har varit en utmaning för mig då och då. Jag skulle så gärna vilja veta hur och när hon menade, men eftersom vi båda var på vippen att börja grina och det känns fånigt att fråga en sådan sak, så får jag nog sväva i ovisshet. Lita på att om jag hamnar i en liknande situation, så kan det bli bra då också. Av henne fick jag dessutom en extra present i form av Shea Butter från Mary Kay.

Och nu då. Nu sitter jag här på en alldeles ledig dag. Väl medveten om hur fort människor raderas ut ur folks medvetande. Idag är det bara en mindre vid frukostbordet på jobbet. Jag vet, för jag har erfarit det själv. Personer som haft en stor roll, vare sig professionell eller känslomässig, som man verkligen förknippar med en arbetsplats, blir som bortglömda dagen efter att de slutat. Som att de aldrig funnits. Någon gång kanske någon apropå något säger: "Minns ni Lilian? Hon hade alltid..." men så kommer det alltid från någon ny: "Vem är Lilian?" Jag tycker att det är lite skrämmande. Vi kan inbilla oss att vi är oumbärliga. När vi i själva verket bara är snöflingor. Unika men inte bestående.

Det är som att jag befinner mig mellan två världar nu. En där jag har glömts bort och en där ingen ännu vet att jag finns. Fast den viktigaste världen finns ju kvar. Den där jag ändå gått upp tidigt idag, för att sonen gärna ville ha sällskap vid frukostbordet. Den där jag skjutsat dottern till tåget. Den där ni finns. Den där mina tankar finns. Den där jag längtar efter och fasar för skolstarten på måndag.

Mitt nya liv. Det börjar nu.

Om den sökta tjänsten

Jag känner att det är dags att göra en liten uppdatering här angående min framtid. Den med bra minne kanske minns att jag sökte en tjänst på min nuvarande arbetsplats. En tjänst som jag inte var kvalificerad för. Jag var på intervju bara timmarna innan min semester kickade igång och det kändes som att den gick bra. 

Sedan dess har alla inblandade haft semester i omgångar och det hela har blivit en ganska utdragen process. Så i måndags blev jag inkallad till chefen och HR-chefen. Jag tänkte att nu får jag kanske mitt besked, men det hela handlade om information kring min stundande tjänstledighet. I och med detta tänkte jag att de kanske fattat ett beslut angående tjänsten, men när mötet verkade gå mot sitt slut och de ännu inte närmat sig ämnet så tänkte jag att jag får väl ta upp den bollen själv då.

Jag frågade helt enkelt om de kommit fram till någonting och de tyckte att de inte hunnit prata ihop sig ännu, men att de skulle ha ett möte dagen efter. Varpå jag tyckte att OM det nu var så att de åtminstone kommit fram till att jag inte var rätt person för jobbet, så kanske de bara kunde outa det. Såpass väl känner vi ändå varandra. De utbytte en snabb blick och min chef menade på att ingenting var riktigt klart ännu och de hade inte riktigt bestämt sig för hur de ville gå vidare. Vilket borde betyda att jag fortfarande hade en chans att få jobbet?! 

Detta satte helt klart griller i huvudet på mig. Jag hade faktiskt omedvetet räknat bort chansen att bli erbjuden tjänsten och fokuserat på att förbereda mig inför mina studier. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Jag hade redan börjat kolla upp kurslitteratur och skaffat mig studentlegitimation, provmailat till och från min nya fåniga studentmail. Funderat på vad jag ska ha på mig första skoldagen. Första intrycket är viktigt! Skulle jag lägga allt det där till handlingarna och ta jobbet? 

Ett jobb som med största sannolikhet hade fått mig att växa enormt mycket. Ett jobb som skulle ge mig erfarenhet inom samordning, projektledning och teknisk problemlösning. Ett jobb där min kompetens troligtvis skulle ifrågasättas och där jag skulle vara tvungen att vara högpresterande från första sekund, bara för att bevisa för gamla rävar att jag VISST är rätt person på rätt plats. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag skulle leverera på posten, det vet jag för jag misslyckas inte med vad jag tar mig för! Inte längre och aldrig mer!

Det blev onsdag och jag blev återigen inkallad av chefen och HR-chefen. Nu var beslutet fattat och de började med att berätta hur bra min intervju hade varit. Check på den, ge positiv feedback innan det negativa beskedet liksom. Där visste jag att jag inte fått jobbet och jag kunde slappna av och iaktta hur de skulle ge mig nyheterna. Men döm om min förvåning när min chef brister ut i gråt, då hon sagt det som sägas skulle. Hon ber om ursäkt och förklarar att det känns som att det blev så definitivt nu. Att jag kommer att försvinna. Gå vidare och lämna dem. Eftersom jag är en lipsill av rang måste jag stålsätta mig för att inte börja grina jag också. Men HR-chefen som är en mycket käck kvinna, lättar upp situationen innan det skiter sig totalt. Tack för det, om jag börjar gråta syns det resten av dagen!

Jaha, hur kändes det här då? Jomen, det känns faktiskt helt rätt. Nu kan jag återigen fokusera på mina studier och en inriktning som jag väljer själv helt och fullt. Lite roligt är att min chef (som uppenbarligen vill ha kvar mig) tycker att jag ska ta över efter vår trevliga HR-chef. Hon har uppnått en ålder då en exit borde ligga och lura i bakhuvudet. Speciellt då hennes (något äldre) make går i pension nu och gissningsvis har pengar gräs. Jag fixerade min chef med blicken och uppmanade henne att inte glömma den tanken. Kontakter är A och O! 😉 

Hoppas att ni njuter av helgen!

Tabu? - Våga prata om det

Just detta att våga prata om sådant som man normalt undviker att prata om, tror jag är nyckeln till så mycket här i världen. Beroende på hur man är uppväxt, både i fråga om arv och miljö, varierar det från person till person vad som känns tabu att prata om. Det kan handla om allt från pengar till sex, politik och psykisk ohälsa. 

Genom att avdramatisera tidigare tabubelagda ämnen, kan vi bli mer transparenta och få en bättre kommunikation. Med en bättre kommunikation kan vi få en ökad förståelse för våra medmänniskor, och därigenom nå en större tolerans.

Med dagens sociala medier är vi ständigt uppkopplade mot vår omvärld. Borde inte det gynna vår förståelse för vår omgivning? Inte riktigt. Vi tenderar nämligen att hålla oss inom vår egen värld även på nätet, där vi söker oss till likasinnade som delar vårt eget synsätt. Det är bekvämt att stämma in i klagosången utan att behöva reflektera särskilt mycket. 

Man läser samma kommentarer i samma kommentarsfält och blir lika förbannad som vanligt över att allt är så skevt. Men vad kan JAG göra? Det är som det är, det kan ju inte JAG ändra på!

Men vet ni? Jag tror att vi KAN ändra på saker. Vi måste bara prata om det. Fast inte i ett kommentarsfält infekterat av troll. Vi måste öppna munnen. Vara nyfikna och ställa frågor. Hitta forum att prata i. Vi är alla olika och har olika preferenser när det kommer till forum att prata i. Jag pratar här. Några pratar vid fikabordet. Någon föreläser. Men räcker det?

Jag tror att vi behöver lära oss att prata om obekväma saker. För oss vuxna kommer det kanske inte naturligt, för det var nog inte helt vanligt att man hade öppna diskussioner kring middagsbordet under vår uppväxt. Därför blev jag så glad när jag idag läste ett blogginlägg av psykolog Siri Helle, där hon berättar om sin kamp för att få in psykisk hälsa på schemat i grundskolan. Precis så! 

Det är ett fantastiskt bra första steg att avdramatisera psykisk hälsa och ohälsa. I vanliga fall är det först när man själv drabbas av det som ämnet kommer upp, men då befinner man sig i en oerhört sårbar situation. Och man drar sig för att prata om det eftersom man känner sig svag eller dålig. Om vi istället lär oss att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa, kanske steget inte känns så stort att ta när man väl börjar må dåligt. 

ALLA har en psykisk hälsa och vi borde lära oss mer om hur vi värnar om den! Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag har hela livet burit på en skam. Som inte ens var min. Som inte ens borde funnits. Jag tog över den som barn och närde den. Det är först nu, sedan något år tillbaka bara, som jag förstod det. Insikten var så kraftfull att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Så jag grät, processade, drog slutsatser och blev fri. Eller ja, inte fri. Vanans makt är stor. Men nu kan jag stanna upp och fråga mig själv varför jag tänker eller reagerar på ett visst sätt. Och jag har blivit mycket mer medveten om och observant på mig själv.

Tänk om vi bara kunde få lära oss vad begreppet arv och miljö kan innebära, redan i grundskolan. Och att det är okej att må dåligt ibland, och det finns vuxna människor i vår närhet som man kan få prata med då. För det vore ju fantastiskt om det var så. Det finns oändligt med möjligheter i hur man kan lägga upp ett sätt att introducera psykisk hälsa för barn. Gör man det i skolan, får dessutom alla barn tillgång till samma information. Oavsett bakgrund!

Extrajobbets vara eller icke vara

Inför kommande tider av sämre ekonomi har jag börjat fundera på om jag kanske skulle erbjuda mig att hoppa in och jobba några timmar i månaden på mitt nuvarande jobb. Dels för att det skulle kunna finnas behov och dels för att jag i vanliga fall inte tackar nej till lite extra pengar.

Det finns dock ett par frågetecken kring denna frågeställning. Förutom det faktum att min chef eventuellt hellre tar in någon som är mer tillgänglig än vad jag har möjlighet att vara. Jag har i praktiken redan blivit ersatt på avdelningen, men under senare tid har arbetsbelastningen ökat. Vilket innebär att när jag försvinner så kommer det ändå att bli ett pressat läge. Det handlar också om huruvida jag är villig att binda upp mig på dessa timmar. För om jag erbjuder mig, måste de också kunna räkna med mig. Det finns några anledningar till att jag tvekar.

• Jag har sökt ett par mindre kurser som jag hoppas komma in på. De är på 7,5 hp vardera och är förlagda till under olika perioder under hösten. På distans! Om jag orkar vill jag gärna läsa dem parallellt med min "huvudkurs". Men då kommer jag inte kunna arbeta extra. Vilket förvisso löser dilemmat. Det är bara det att jag inte vet när jag får besked om jag blir antagen eller ej. Det kan bli så sent som under september månad. 

Investeringsdepression

Trogna läsare kanske minns att jag för tillfället tagit en investeringspaus, till förmån för en större buffert när jag nu ska börja studera. Det har gått ganska bra och jag har nu sparat ihop till en summa jag är nöjd med.

MEN nu har jag plötsligt utvecklat någon slags investeringsabstinens. Antagligen beror det på en kombination av att jag känner att jag uppfyllt ett mål och vill ha en snabb belöning, samt att jag har en större summa pengar som inte är låsta. Samtidigt som jag känner mig stressad över att jag missar en stor del av den hävstångseffekt som kommer att inträffa när ekonomin stabiliseras, genom att inte investera kontinuerligt.

Jag börjar vackla. Kanske behöver jag inte exakt så mycket i buffert. Kanske kan jag ta...bara litegrann? 

Fast nej! "Gör upp en strategi och håll dig till den. Börjar du tvivla, gå tillbaka och tänk på varför du valde den här strategin." Känns detta igen? Populärt motto inom börspsykologi, men applicerbart på i princip allt.

Under studietiden, åtminstone den här terminen, kommer jag att maxa CSN och få ut så att jag klarar mig men sparande är bara att glömma. Det innebär i sin tur att om något skulle gå sönder så skulle jag inte kunna betala det på ett bräde. Jag hjälpte min dotter med moppe och har en son som jag vill göra samma sak för. Såklart! Vi brukar inte åka på dyra resor, men vi hittar alltid på något på sommaren och vi åker skidor på vintern. Jag vill inte ta ifrån barnen det, bara för att jag kommit på att jag ska plugga. 

Det finns alltså ett behov av extra kassa och jag kan omöjligen veta hur mycket. Dels för att jag inte kan förutse oförutsedda händelser och dels för att jag inte vet hur länge jag kommer att plugga.

Okej, så jag veeet att jag tagit rätt beslut. Men det är tortyr att läsa om sparkvoter, sammanställningar och annat börsrelaterat. Enklast är såklart att låta bli att läsa om det, men det är också svårt. Man vill ju hänga med liksom! 

Jag får helt enkelt försöka fokusera på mitt varför och vara glad för alla andra som fortsätter med sina varför. Heja oss!

Studiebidrag och semesteruppdatering

Vissa saker tar man bara för givet. Som barnbidraget till exempel. På gott och ont. Jag visste att när barnen blir tillräckligt gamla "förvandlas" det till studiebidrag. Det har däremot inte förekommit några reflektioner från min sida över huruvida det är något mer än ordet som förändras. Såhär i efterhand kan jag tycka att det vore självklart att ha funderat på det. Det är sällan som en namnändring inte indikerar någon slags förändring, oavsett vad det gäller. I det här specifika fallet handlar det om att bidraget uteblir över sommaren. Därav namnet studiebidrag. Häpp! 

Sommaren tuffar obönhörligt på som ett gammalt slitstarkt lokomotiv (inte SJ) och snart är semestern över för den här gången. Hittills har det varit jättehärligt och jag njuter i fulla drag. Senaste äventyret var min lilla getaway till Stockholm. Louise och jag hade bestämt oss för att ses. Det visade sig vara ett bra drag, då jag inte varit i huvudstaden på drygt tjugo år. Oj, vad vi har sett mycket. Allt ifrån vackra byggnader till skabbiga råttor. Vi har ätit och druckit och levt som kungligheter. Ingen FIRE-vistelse, alltså. Men det är viktigt att prova på saker utanför den vanliga upptrampade stigen också. Intalar jag mig! ;-) Och det kommer inte att dröja ytterligare tjugo år innan nästa besök, jag gillar verkligen vackra Stockholm!

Hemresan var inte riktigt lika spännande och glamourös. Jag har visserligen hört att folk har mycket åsikter om SJ, men med tanke på hur många tusen resenärer de har om dagen tänkte jag att det vore märkligt om jag skulle drabbas. Jag som inte åkt tåg sedan 2016. Vad är oddsen? Men jodå, SJ levererade och bjöd på elfel en stor del av dagen vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Enligt plan skulle jag ankomma till Göteborg 20:30, men klockan skulle bli runt 01:40 innan jag kunde kliva ut på västgötsk mark. 

Lönen trillade in på kontot idag, men eftersom jag fortfarande buffertsparar får jag snällt sitta på sidlinjen och betrakta börsens rörelser på avstånd. Det går inte att komma ifrån att det känns lite snöpligt att gå miste om den hävstången som en förestående uppgång kommer att generera. Jag har lekt med tanken på att skita i min buffert och räkna med att jag klarar mig fint på CSN under studietiden, men samtidigt vill jag ha fallnätet om något oförutsett skulle inträffa. Vi har ju trots allt hus och en massa tonåringar. 

Avslutar med några typiska turistfoton...

Ha en fin vecka, vänner!

Nära-döden-upplevelse i Skåneland

4:22 - Någonting kryper på mig. Är det en spindel? Det slutar när jag rör på mig.

4:24 - Någonting kryper på mig. Om det är en spindel så är den ospindligt enveten. Försvinner när jag rör på mig.

4:26 - Någonting kryper på mig. Aha, som jag misstänkte. Ingen spindel. Det är en fluga. Jag drar täcket över mig, trots att det är varmt. Nu ska här sovas.

4:28 - Fan vad varmt det är. Sticker ut ett ben. 3-2-1 Någonting kryper på mig!

Jag står ut ganska länge, men efter ungefär en och en halv timme av ovan beskrivna tortyr ger jag upp. Klockan är nu 6:00, vilket innebär att jag fortfarande har ett par timmar för mig själv innan frukostbestyren. Min dator har fått följa med på campingtripp men hade nog inte räknat med att få se dagens ljus. Den blinkar ovant när jag fäller upp locket. Den vill ha ström och jag som vill sitta ute hittar ett mycket lägligt uttag precis ovanför bordet jag placerat oss vid.

Det är lite mulet men med en filt och en mugg med kaffe, är jag i himmelriket. Två stugor bort sitter en man på sin altan. Lätt framåtlutad, korsord kanske. Undrar om han också hade en fluga i sitt sovrum. 

Igår var en händelserik dag. Vi drog iväg på ett litet äventyr, som blev lite väl mycket äventyr i mitt tycke. Planen var att strosa runt lite i samhället en bit härifrån och jag klädde mig enligt den planen. Men så fick vi feeling och ändrade oss. Terrängen var en helt annan och det hade gått jättebra, om det inte varit för våra våghalsiga tonåringar som hittade en i princip obefintlig stig, längs och uppför en bergssida. Plötsligt hade alla i familjen förvandlats till bergsgetter, utom jag som var klädd i långklänning och handväska. Jag försökte förtvivlat få åtminstone mina barn att vända om och ta den säkra vägen tillbaka, men icke! Här skulle det klättras. På äldre dagar har en högst ovälkommen rädsla för höjder infunnit sig och handsvett bryter ut i detta nu bara av tanken på gårdagen.

Steg för steg tog jag mig metodiskt och långsamt upp för berget. Bitvis var det lösa stenar som gled under mina fötter, handväskan hängde och slängde och jag vet inte hur många gånger jag trampade på min klänning. På båda sidorna om mig växte taggiga buskar som rispade min hud och högg tag i klänningen. Mot slutet av klättringen märkte jag hur mina vader var så fyllda av adrenalin att fötterna skakade. Jag var så arg, svettig och skakig när jag äntligen tog mig upp över kanten så ni anar inte. Lyckligtvis gick det snabbt över i lättnad och jag är glad att de andra faktiskt såg lite tagna ut också. Inte en enda gång tittade jag ner och det var nog ren överlevnadsinstinkt. För jag tror att risken är stor att jag hade vägrat fortsätta om jag tittat ner. Jag tittade nog faktiskt inte upp heller, när jag tänker efter.

Förutom detta äventyr, så kom också beskedet från högskolan igår. Jag blev antagen till den kurs jag önskade och det känns så himla bra att äntligen veta vad jag ska göra efter sommaren. Det här kommer att bli hur bra som helst!

Campingen börjar vakna till liv. Killarna i grannstugan sjunger (?!), småbarn skriker och folk går omkring med tandborstar i munnen. Det är något visst med campingliv.

Nu har jag upptagit tillräckligt av er tid med mitt svammel, så ut i solen med er!

Vad kallas detta?

Så har första veckan gått på semestern. En bra vecka på sätt och vis, har gjort lite smågrejer som utflykter och träffat vänner. Men en sak har förbryllat mig en aning. När jag satt på tåget hem efter att ha träffat en kompis, tittade jag ut genom fönstret och fick se ett stort moln som tycktes fullt av ett starkt ljus. Som att det var en eld däri. Jag har aldrig sett något liknande förut. 

Fotot är taget genom ett tågfönster, som ni kanske ser, (riktning sydost) och jag tänkte först att det var en reflektion från andra sidan tåget. Men när jag tittade ut på andra sidan, den sida som solen för övrigt går ner på, så såg jag ingenting som liknande det jag såg på min sida. Klockan var ungefär 21:30 på kvällen. Jag har försökt googla, men hittar inget som riktigt förklarar det jag såg. Det var verkligen som ett eget moln med tydliga konturer och detta starka ljus inuti. Nu tänkte jag att jag kan ju fråga mina intelligenta och allmänbildade läsare, kanske någon av er sett detta förut? Eller vet vad det kan vara? Inte helt olikt en såndär kärnvapenexplosion som man ser på Hollywoodproduktioner. Eller raketuppskjutning? :-)

Nog om detta. Något som jag gillar, men sällan har tid att göra, är att sitta och läsa wikipediaartiklar. Man kollar upp något på google, halkar in på wikipedia och väl inne i en artikel så länkas det ofta till andra relaterade sidor om personer, platser eller händelser. Jag kan bli sittande i timmar eftersom det är så roligt och alltid lär man sig något. Förhoppningsvis... 

Jag kommer inte ihåg hur jag först kom in på just detta, men det måste handlat om minoritetsspråk för jag sökte upp Meänkieli. Tycker att det är så charmigt. Men så surfade jag vidare och hamnade på Esperanto. Ni kanske känner till språket? Någon kanske till och med behärskar det? Jag hade hört talas om det tidigare, men visste inte mycket om det. Det är ett språk som en polsk kille tog fram under 1800-talet i syfte att förena många länder med ett språk som alla skulle kunna lära sig och använda. På det sättet skulle det också främja fred. Det låter naivt, men tanken är fin. Och tänk vad smidigt om det fanns ett språk som kunde förena stora delar av världen. Det var på uppgående och tycktes växa sig starkt, men så kom världskrigen emellan och upphovsmannen dog dessutom 1917. Nazisterna satte sista spiken i kistan då de förföljde utövare av Esperanto för Hitler var inget fan av tanken på ett förenande språk, läste jag någonstans. Språket ska vara enkelt att lära sig och bygger på flera olika språk. Jag tolkar det som att upphovsmannen plockade russinen ur många språk och satte ihop det till en mix som är lätt att bygga vidare på. Man behöver alltså inte lära hela språket utan bara grunderna, sedan bygger man på olika ändelser beroende på vad man vill säga. Jag har beställt en bok som berättar om bakgrunden till språket, och som innehåller grunderna som behövs för att lära sig Esperanto. Jag väntar otåligt på att den ska dimpa ner i brevlådan!

Surfa lugnt, och glöm inte att skriva en rad om ni har förslag på namn på ljusfenomenet!

  

Semester och intervju

Så var den äntligen här, årets höjdpunkt, semestern. Ni vet den där tiden då man har all tid i världen att slappa och göra ingenting. Den där tiden som varje år tenderar att vara den mest stressfyllda tiden på året. Nu kanske jag raljerar en aning, men mer än en gång har jag tänkt att Jaja, det hinner jag göra på semestern. 

Men än så länge är det bara nöjen på agendan. En campingtripp med barnen till Skåne och en liten getaway på egen hand till Stockholm. Campingtrippen är ett återkommande inslag i vår semester, men destinationerna varierar nuförtiden. I den mån det finns stora campingstugor och pool på campingen, vill säga. Stockholmsresan då. Den är av en mer spontan karaktär. När jag tänker på det har nog faktiskt aldrig rest någonstans alldeles själv på det sättet. Fast helt utlämnad är jag inte, jag får sällskap av någon som kanske lär mig dricka Hot Shots på Stureplan eller visar mig skärgården en av dagarna. Om någon har tips på vad man inte får missa when in Stockholm, skriv en rad vettja!

Ska jag berätta en hemlighet? Okej då! Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men i ett tidigare inlägg nämnde jag en tjänst som utannonserades på mitt jobb. Som jag blev lite fixerad vid, milt uttryckt. Men som jag alldeles slog ifrån mig på grund av min chefs reaktion när jag frågade lite om den. Grejen är att jag inte riktigt lyckades släppa taget om tanken på mig själv i den rollen, och idag var jag faktiskt på intervju för just det jobbet. Jäpp, jag sökte tjänsten ändå! Jag tänkte att jag har ju ingenting att förlora på att söka. Visst, jag blottar strupen en aning. Men hur det än blir med allt, så ska jag inte vara kvar där jag är nu. Jag ska framåt, och om det sedan blir med hjälp av kurser på högskola eller i en ny tjänst, det spelar faktiskt inte så stor roll. Båda alternativen är bra och jag blir lika glad vad det än blir. Jag är så taggad nu!

Intervjun då, jo men den gick riktigt bra. Jag känner alla som var med på mötet och det blev bitvis lite fnissigt. Det är ju fredag ändå. Till och med den lite buttre satt och fnittrade vid ett par tillfällen. Men det var också mycket seriösa frågor som ställdes, så helt avslappnad kunde jag inte kosta på mig att vara. Jag är glad att jag hade förberett mig ordentligt, för jag lyckades ge smarta svar och blev inte ställd av någon av de frågor som kom upp. Jag är något av en joker i den här rekryteringen, eftersom jag saknar den utbildning de efterfrågar. Jag har heller inte arbetat med den typen av arbetsuppgifter. Min styrka är att jag känner organisationen mycket väl och känner till de svaga länkar som jag antagligen skulle få på mitt bord. De har däremot nämnt att de går mycket på personlig lämplighet och ser fördelarna med att välja någon inifrån. Jag är beredd på att jag i flera kandidater möter min överman och att man kanske väljer någon av dem. Men det känns verkligen helt okej faktiskt, jag kan ta ett nej. 

Med det sagt får ni gärna skicka lite positiva vibbar åt mitt håll, så att jag antingen får jobbet eller kommer in på de kurser jag helst vill gå. (Den 12:e juli får jag veta hur mycket ni ansträngt er angående skolan.) Tack! 

Annars då, tja livet har gått i 180 den här veckan. Förutom på jobbet där dagarna segat sig fram. Jag har fått testa mina skills som handledare, då min dotter satt sig bakom ratten för första gången. Det har gått väldigt bra, hon har känsla för det men vi är ännu bara i startgroparna. Just nu håller jag på att härda henne så att hon ska klara av att hantera stressiga situationer. Hur? När hon från stillastående ska köra ut på vägen från en busshållplats, bankar jag på instrumentbrädan och skriker TUUUUT. (Naturligtvis när inga andra fordon eller människor är i närheten ska tilläggas, jag vet att det är minst en polis som läser detta. 😉) 

Ska ni göra något ovanligt eller spännande på semestern?

 

Röd, gul, grön eller blå - vad är du?

Ända sedan boken "Omgiven av idioter" av Thomas Erikson kom ut 2014(?), har jag haft den på min lite mer perifera To-Read-List. Men eftersom jag står inför ett skifte i mitt yrkesliv, dock väldigt odefinierat och abstrakt än så länge, har mitt intresse för beteendevetenskap fått nytändning. Jag har alltså lyssnat på boken nu, men jag tänker inte göra någon omfattande recension av den. Bara reflektera fritt.

Jag har alltid hatälskat de där testerna som fanns (finns?) i olika tidningar som jag kom över som barn/ tonåring. Men ni vet: Vilken typ av vän är du? Vilket yrke skulle du passa inom (typ skådis/modell/advokat/läkare)? Vilken kille kommer du gifta dig med? Jag blev alltid den lilla grå, fega och intetsägande musen...om jag svarade ärligt vill säga. Därför var jag såklart tvungen att svara som jag önskade att jag var. Då blev jag den stjärna jag så gärna ville bli.

På den tiden var lösningen att låtsas vara någon jag inte var, och det hängde i. Från början stannade det enbart i mitt huvud och jag fick kämpa med att verkligheten stämde så dåligt överens med den jag ville vara. När jag blev äldre skaffade jag mig en attityd och nu fick jag istället kämpa med att upprätthålla den bild jag ville att andra skulle ha av mig. Jag började gå ut på vardagskvällar, hängde med människor som jag tyckte att jag passade med, lät mig bjudas på drinkar och dansade halva nätterna. Naturligtvis blev skolan lidande och jag gjorde val som jag nu håller på att reparera skadorna av.

Idag förstår jag att lösningen är att gå djupare. Finns det någonting hos mig själv som jag inte tycker om, bör jag ta reda på varför det är så. För om jag hittar orsaken till det, kan jag försöka att ändra det istället för att sminka över med attityder och dåliga beslut.

Det finns så många olika lager i oss människor, som definierar vår personlighet. Barndom, minnen, uppväxtförhållanden, förebilder, erfarenheter, vänner, arbetsplatser, kollegor, partners och mycket mer. Det mesta går att sortera in under arv och miljö. Sedan får vi inte glömma dagsformen heller. Jag kanske ger olika svar på samma fråga, beroende på när jag får frågan. Hur jag mår just vid det tillfället. Med detta vill jag påvisa att varje människas inre kan ha lika många kombinationer som ett kombinationslås. 

Därför är jag av den uppfattningen att man inte kan dela in oss i fyra olika färger hur som helst, utan att ta hänsyn till en människas komplexitet. Däremot kan det vara intressant och kan kanske till och med hjälpa oss att förstå varför en person alltid reagerar på ett visst sätt när en viss situation uppstår. Om man sedan vill ge den personen en färg eller helt enkelt bara konstatera att hen inte gillar snabba förändringar för att hen är en trygghetsknarkare, är upp till var och en.

Med det sagt så länkar jag Här till en sida som berättar lite om de fyra olika personlighetstyperna. Röd, gul, grön och blå. Eftersom jag ändå är barnsligt förtjust i att kategorisera, kan jag inte låta bli att måla min egen personlighet. Jag tror att jag är mest grön, med lite blått och gult beroende på situation.

Vilken eller vilka färger skulle du säga att du är?

Glad Midsommar!