Jag tar tillbaka mina 39

Jag har inte redovisat min exakta ålder här på LaBlog, men när jag var ute och sprang (läs lufsade) häromdagen utan lurar i öronen, dök en massa tankar upp. En av dem handlade om just min ålder och eftersom jag vill dela mina kloka insikter med er, så outar jag den nu.

Tanken som slog mig löd: Vad håller jag på med? Ändå sedan jag fyllde trettionio förra året, har jag tänkt är jag är typ fyrtio. Som för att bevisa för mig själv och alla andra att jag minsann inte lider av att bli äldre. 

- Åldersnoja? Nänänä, här ser ni en som står för sina sju gråa hårstrån och glada kråksparkar.

För vad är en medelålderskris egentligen? En plötslig insikt om att man inte är ung längre, med följden att man klär och friserar sig på ett ungdomligt sätt? Ringsignal - en raplåt av Einar, streckkolla alla avsnitt av "Ex on the Beach" för att snappa upp hur kidzen pratar nuförtiden? 

Nja, jag tror att det ligger mer bakom begreppet än så. Att det inträffar runt fyrtio, har nog egentligen mest att göra med att barnen börjar bli stora och inte kräver konstant passning. Man får tid att fundera, helt enkelt. Man utvecklas ju under hela livet och det har trots allt gått 15-20 år, sedan man sist ställde sig frågan: Vad vill jag med mitt liv? 

(Som ni märker utgår jag från människa-med-barn-perspektivet, nämligen mitt eget. Jag har inte så mycket annat att jämföra med.)

En del kanske kan känna sig stressade över frågan, åtminstone om man inte är nöjd med vad man åstadkommit under dessa år. Då kanske det är lätt att "krisa". För egen del känner jag mig väldigt tillfreds med min privata tillvaro. Även om jag har drömmar och tankar så känner jag, att jag inte vill vara någon annanstans än här just nu. 

På jobbplanet däremot, finns det lite att önska. Men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag skördar frukterna idag, av det som en ganska omogen tjej planterade för ungefär tjugo år sedan. Visst hade jag kunnat ändra riktning under den här tiden som gått, men jag har inte haft någon vision. Och utan vision, ingen motivation. Inget driv, ingen mening. Jag blev vid min läst!

Min kris består av en jäkla massa visioner, passion och driv. Jag ska ge mig själv alla de möjligheter som mitt yngre jag slarvade bort. Man kanske kan kalla det för medelålderskris, men jag tror att den kan inträffa när som helst. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån. Fast om du byter karriär eller riktning i livet när du är tjugonio, så kommer du undan med det. 

Jag är ju faktiskt bara trettionio ännu. Och om jag går och intalar mig själv att jag redan är fyrtio, snuvar jag dessutom mig själv på det storartade i att fylla just fyrtio. Så kan vi inte ha det!

Vad har ni för tankar om kriser?

Ett radikalt beslut - nu avvänjning

För ca 1,5 år sedan, skaffade jag ett konto hos BookBeat. Sedan dess har jag plöjt igenom hundratals och åter hundratals med titlar. Så fort en bok har tagit slut, har jag snabbt övergått till nästa. Böckerna har varit mitt sällskap under såväl löprundor som promenader, vilket jag också rättfärdigat mitt konsumerande med. För det bör också nämnas att många av dessa promenader kanske inte hade blivit av, om det inte hade varit för en nära förestående mordupplösning eller nyfikenheten över huruvida miss Bennett får sin mr Darcy eller inte.

För att ytterligare bekräfta behovet att behålla BookBeat, har jag dessutom varvat nytta med nöje. Mellan deckare och drama, har jag slängt in diverse "How-to"-böcker. Både inom personlig utveckling, och hur man lär sig att investera smart, för att ge några exempel. Allt som allt bedömer jag att det har varit en väl värd investering att ha en ljudbokstjänst, så varför säger jag då upp den?

Jag är stressad! Utan att egentligen kunna skriva under på något konkret symptom, för jag har faktiskt ganska gott om tid. Det handlar snarare om hur jag förvaltar den, jag har tidigare skrivit om detta fenomen. För utöver det jag fyller min tid med, finns det ytterligare sysselsättningar jag vill ägna mig åt. Jag vill tänka egna tankar. Jag vill lyssna på poddar. Jag vill läsa fysiska böcker, gärna av den typen som inte kommer till sin rätt i uppläst version.

Allt kan dock inte skyllas på ljudböckerna, det ska poängteras. Det är faktiskt så att jag också lätt hamnar i soffan på kvällarna, bredvid min man. Jag sitter förvisso ofta med datorn, men tv:n står alltid på. Och vi lirar inte bra med varandra. Naturligtvis finns det program som jag uppskattar, men oftast stör den faktiskt. Så många timmar som jag skulle kunna utnyttja bättre, har gått förlorade tack vare tv:ns brus. Men det är trots allt en form av avkoppling, så jag har inte velat göra avkall på det. Däremot kanske det blir nästa steg, att planera lite bättre. Om jag har någonting jag behöver göra, ska jag inte sätta mig soffan av rent okynne. 

Jag tror som sagt att jag har gott om tid, men jag har varit för lat för att prioritera rätt. Nu börjar jag med att säga upp ljudböckerna, för att istället botanisera bland intressanta poddar. Så får vi se hur långt det räcker. 

Det pratas mycket om att rensa ut, och jag gillar det. Jag tänker att även detta är en form av utrensning, av outnyttjad tid. 

Glad Påsk på er därute!

Samtal med en präst

Inför ett reportage som jag ska skriva, behövde jag göra lite research. Eftersom temat har med kyrkbesök och tro i pandemitider att göra, bokade jag således in mig på en fysisk gudstjänst och paxade även prästen efteråt för att få ställa lite frågor.

Jag har alltid tyckt om kyrkor, både ut- och insidan av dem. Det är något visst med att träda in i en gammal kyrka och det är svårt att förbli oberörd. Främst är det nog tanken på alla andra människor, vars fötter trampat på samma golvplankor som jag själv står, vars sorg och förtvivlan fortfarande sitter i väggarna, vars hopp och förväntningar ännu återspeglas i fönsterglasen. Det gör mig medveten om min egen sårbarhet, men också om den gemenskap som i alla tider länkat samman människors liv. Det finns mycket med kristendomen, ja egentligen med religion över lag, som jag inte kan förlika mig med. Faktorer som trots allt oåterkalleligt drivit in kilar mellan mig, och en tro på en enda allsmäktig gud. 

Med det sagt vill jag ändå berätta hur mycket energi jag fick av att prata med prästen. Jag fick ställt mina frågor och jag fick också mina svar, men utöver det svävade vi iväg lite. Vi pratade bland annat lite om människors föreställning om hur präster är och varför det kan vara så. Jag nämnde att det kan vara lättare att känna sympati för en präst som röker och dricker, eller på annat vis beter sig som folk. Han berättade lite fnissigt att han blev as-cool i femteklassarnas ögon, när det framkom att han svor som en borstbindare. Vi vill alltid nå fram till andra, men det är inte alltid vi vet hur vi ska gå tillväga.

Det är väldigt sällan man får tillfälle att sätta sig och prata med någon som har så vitt skilda åsikter eller värderingar från en själv. Men när man väl gör det, så inser man att vi i grunden ändå är ganska lika. Jag kunde inte med att lägga rabarber på mer av hans tid när mina frågor hade tagit slut, men jag hade kunnat sitta och diskutera tro i många timmar till. Dessutom kändes det som att även han hade haft utbyte av vårat samtal.  

Gå i frid!

Att nå fram

Jag brukar, kanske lite naivt, tänka att man kommer långt med sunt förnuft. Men det är lätt att glömma att sunt förnuft är något vi alla tycker att vi är utrustade med, så hur kan det då skilja så mycket på oss, våra värderingar och prioriteringar?

Svaret ligger delvis i att vi kommer från olika bakgrund och dessutom påverkas av andra människor i vår närhet. Vi är olika, så är det och det är en bra grej. Men det finns vissa områden som är bra att prioritera, för vår egen skull. Så som hälsa, relationer och inte minst ekonomi. 

De flesta av oss gör medvetna val, baserat på vad som är viktigast för oss. Oftast är vi tillräckligt bra på att bedöma vad vi behöver prioritera för att få ut så mycket som möjligt av livet. Men det finns också en liten klick människor som lever i förnekelse. Nedan följer en beskrivning av en sådan person, jag kallar henne P.

P bor i en hyresrätt med sin man och två små barn. De vill helst kunna köpa ett hus, men de dras samtidigt med en skuld på ca 200 000 kr. Vad köpte de då för dessa lånade pengar, kan man undra? Nja, det är inte helt lätt att svara på. Först behövde de pengar för att de skulle flytta till en ny stad, alltså flyttfirma, flyttstäd och flyttkartonger...och några dubbla hyror. Sedan behövde de köpa än det ena och än det andra, men ingenting av vikt eller andrahandsvärde.

Min egen kompis A, som i sin tur är kompis med P, försökte få P att förstå att det kanske är bäst att försöka betala av sitt lån innan de går till banken. Men P slår ifrån sig och menar att det säkert löser sig, det gör det ju för alla andra. I nästa andetag beklagar sig P över att de nästan inte har råd att åka på semester heller i sommar. A föreslår att man kanske inte måste göra något som kostar en massa pengar, fri-camping eller dagsutflykter med glass. Men det duger bara inte, anser P. 

Det finns väldigt mycket mer att berätta om P, och det är svårt att på bara några få rader beskriva hela hennes komplexa person. Hon har inte haft en lätt uppväxt och de avtryck det satte i henne, ledde till att hon träffade en man som hon följer blint. Även om A skulle nå fram till P för ett ögonblick, skulle det vara som bortblåst i samma stund som hon återförenades med sin man. Som hon ju lever med 24/7.

Det ligger en oerhörd frustration i vetskapen att man skulle kunna hjälpa en person, om hon bara var beredd att ta emot hjälpen. Det blir extra frustrerande då P dessutom klagar över sin tillvaro ibland, men vägrar att se vad hon skulle kunna göra för att själv förändra sin situation. Det här exemplet handlade om just P, men jag har egna exempel på det här fenomenet så jag antar att det inte är helt ovanligt. 

P tycker antagligen att hon använder sig av sitt sunda förnuft och det är det som är så skrämmande. Mitt eget sunda förnuft vill skaka om henne, få henne att förstå. Men det går ju inte att banka in vett i någon, tyvärr. Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få gå in och göra upp en ekonomisk och psykologisk plan, à la Lyxfällan.  

Jag är så fascinerad av att vi människor är så olika och även tolkar samma saker på olika sätt. Det är inte konstigt att det blir missförstånd ibland. En sak som är självklar för mig, är inte alls självklart för någon annan. Dessutom...VEM HAR RÄTT?

Nu tar vi tag i en ny vecka!