Jag slutar nyspara

Initialt hade jag tänkt spara och trycka in så mycket pengar som möjligt på börsen för att få bästa möjliga avkastning under den tid jag ska studera. Men vid närmare eftertanke känner jag att det är ganska egoistiskt av mig. Jag har ju familj och jag vill inte riskera att inte kunna ge dem ekonomisk support om något dyker upp. Mina studieplaner är trots allt för mitt eget höga nöjes skull. Därför lutar det just nu åt att jag gör min sista insättning i slutet av december, därefter kommer jag att sätta in samma summa på ett sparkonto. Utöver det fortsätter jag att fylla på mina riktade sparkonton i samma takt som jag gör nu och förhoppningsvis kan jag göra det även under studietiden eftersom det ingår i mina "fasta kostnader".

Jag var nyligen på en begravning för en släkting som gått bort i sjukdom. Hon har varit sjuklig så länge jag kan minnas och samtidigt haft det största hjärta man kan tänka sig. En genuint god människa, älskad av många. Men hon gick bort alldeles för ung och fick vara pensionär endast en kort tid. Det pratas mycket om att man ska spara, men att man inte får lov att glömma bort att leva också. Den berömda bussen lurar konstant i skuggorna i väntan på att någon med skygglappar ska kliva ut framför den. För egen del handlar det inte om att jag borde konsumera mer. Att spendera pengar gör inte mig lycklig, men att ha en meningsfull sysselsättning gör det definitivt. Jag skulle kunna bli FI inom 10 år, om jag gav mig f*n på det. Men det skulle också innebära att jag i 10 år skulle gå till jobbet och må dåligt. Det är en oerhört arrogant och samtidigt naiv strategi, eftersom jag inte vet hur länge jag får leva och ha hälsan.

Det är nyttigt att bli påmind om detta ibland och jag är glad att ha tagit beslutet om att skaffa mig någon form av utbildning. Om jag får möjlighet att arbeta med någonting som jag tycker om, så känns det inte lika viktigt med en tidig pension längre. Jag vet inte exakt vad jag vill "bli", men jag har en plan för var jag ska börja och jag känner att jag mer och mer lutar åt att vilja jobba med människor. Det är en relativt ny insikt och den tog mig sängen. Är det något jag varit säker på fram tills nu, så är det jag inte vill ha med folk att göra. Men jag är inte lika säker på det längre, jag tror att livet blir lättare om man förstår sina medmänniskor. Jag tror att jag vill bli en brobyggare!

Från det ena till det andra: Någon som läst denna serie?

Ha en fin helg!

En klassisk nöt

Egentligen är det ett helt naturligt steg att ta, men jag ville inte erkänna det för mig själv från början...

Jag pratar om det här med utbildningen. Som trogna läsare vet, läser jag upp lite poäng på Komvux för tillfället. Det jag själv inte visste (eller kanske snarare förnekade) i början av detta kapitel, var syftet med det hela. Kanske för att det inte skulle bli en stor grej, och att det i sin tur skulle leda till kalla fötter och blockering och vidare till dåliga betyg och ännu en gång ofärdiga studier.

Aldrig hade jag vågat drömma om hur roligt det skulle vara att studera igen. Jag får chansen att lära mig nya saker och jag fullkomligt älskar det. Kanske är det nyhetens behag, vad vet jag, men tror ni inte att jag redan nu har börjat fundera över fortsättningen. Vad VILL jag med det här?

Det är fantastiskt intressant med psykologi, vilket råkar vara ämnet jag läser för tillfället. Jag har länge lekt amatörpsykolog för många i min närhet, inklusive mig själv. Men steget till att utbilda mig till en sådan är ganska stort, vi snackar minst fem år här, om jag inte är felunderrättad. Jag kommer således att vara närmare 50 än 40, när jag väl är klar. OM mina betyg ens räcker till.

Däremot finns det ett yrke som jag länge sneglat på, vars utbildning dessutom ligger nästgårds, och det är personalvetare. Men förstår ni hur kul det skulle vara att få jobba med något som relaterar till det? Nu snackar vi "bara" tre år på högskola, vilket innebär att jag fortfarande skulle vara närmare 40 än 50 när jag är klar.

Okej, då har vi en plan men nu kommer 10.000 kr-frågan. BOKSTAVLIGT TALAT! För vet ni, jag kommer inte att kunna spara en krona under den här tiden. Jag kommer dessutom att bli med lån! Yikes! Nu blir det genast lite läskigt. Kanske inte just lån-biten, det känns okej. Men mina FI-planer då? Ergo - den klassiska nöten! Slita mig rik, eller leva mig lycklig?

Instinktivt tänker jag att jag ska fortsätta trycka in så mycket jag bara kan i min portfölj nu, men samtidigt vore det ganska oansvarigt av mig att inte fylla ladorna nu inför de tre kommande årens oförutsedda utgifter och semestrar med barnen.  

Som grädde på moset, kan jag naturligtvis inte ha kvar min anställning. Jag tror att jag kan be om tjänstledigt i ett år, men sedan är det bye bye! Jag måste alltså även hitta ett jobb, helst inom det jag utbildar mig till... 

Jahapp, har ni några erfarenheter av liknande funderingar eller goda råd i allmänhet?