Ta ingenting för givet

Solen skiner, fåglarna sjunger glatt sina trudelutter och snart ska trädgården få sig en vårlig uppfräschning. Inga krav, bara rent nöje. Så är det här hos mig, idag. Men tänk så fort det kan ändras. För en vecka sedan satt kanske en ukrainsk medborgare vid köksbordet med ungefär liknande tankar och planer för en söndagsförmiddag. Naturligtvis har hotet hängt över dem ett tag, men det sista som överger en är hoppet som bekant.

För egen del har jag siktet inställt på att komma in och få möjlighet att läsa på högskola, att utbilda mig. Det är självklart att jag, liksom alla andra, ska få rätten att söka in och hoppas på att bli antagen. Jag kommer att bli överlycklig om det inträffar. Tänk att få beskedet att jag kommer in, jag gör min första tenta och är supertaggad. Så en dag blir mitt land invaderat och mina vanliga rutiner är som bortblåsta. Det handlar inte längre om att hålla reda på anteckningar, passa tider och prestera på tentor. Det handlar om att ta sig ut ur landet. Hals över huvud. Även om jag skulle välja att försöka ta mig till skolan, så skulle den förmodligen stå öde. Livet som jag kände det igår, finns inte mer.

Vad tar man med sig när man flyr? Hur mycket orkar man bära? Är barnen stora nog att bära egna ryggsäckar med nallar och extra skor? Hur långt kommer pengarna man har i plånboken att räcka?

Det är så mycket vi tar för givet, och visst borde det vara vår rättighet att kunna göra det? Det borde vara allas rättighet! Att få sanningsenlig information till oss via medier, rent vatten i kranarna och fortsatt fri tillgång till våra egna pengar. Det är skrämmande hur fort ett land kan isoleras från omvärlden. Extra sårbart upplever jag att det blir när så mycket är digitaliserat som det är idag. Mycket styrs av ettor och nollor, någonting som gemene man kan ytterst lite om. Om mitt internet läggs ner är jag till stor del strandsatt. Om elen stängs av blir min tillvaro oerhört begränsad. Om matleveranserna stryps till butikerna, hur länge kan jag stanna kvar och hur långt räcker bensinen om jag måste fly?

Jag uppmanar inte till hamstring (det finns trots allt en gräns för mycket toapapper man kan bära med sig om man blir tvungen att lämna sitt hem), men jag tror att det är bra att ha en plan. Eller åtminstone tänka igenom sina förutsättningar. Vi behöver kanske inte oroa oss för ryssen riktigt än, men vi ska ha väldigt klart för oss att vi inte kan ta någonting för givet i vår neutrala lilla bubbla.

Jag upptäckte nu att det är svårt att avsluta ett inlägg som detta utan att det blir sliskig moralkaka av det hela. Jag har redan raderat två försök och trädgården väntar på mig, men jag är tacksam över att jag har en trädgård. Och att solen lyser. Och att fåglarna sjunger!

Ha en fin söndag, vänner!

Någon såg mig...

I veckan som gick var jag med dottern till en gymnasieskola som hon har siktat in sig på. Det råkar falla sig så att det är samma skola som jag gick på, för drygt 20 år sedan. Så jag var inte nödbedd, det skulle bli kul att återse den. 

Det är ändå ganska många minnen jag har med mig därifrån. Förälskelsepirr, lyckade redovisningar och ljudet från mina hårda klackar mot stengolvet. Tryggheten i skolbiblioteket, röklukten från entrén och känslan från de sträva, kalla tegelstenarna i väggen mot min bara arm i väntan på att dörren skulle öppnas till nästa lektion. Nervositet, prestationsångest och adrenalin.

En turbulent tid och jag var vilse på många plan, men det fanns en sal jag kunde träda in i och helt slippa alla former av negativa känslor. Bildsalen. Där var allt så enkelt. Mina händer tog över och min hjärna fick avlastning. Det var inga fantastiska verk, det var inte det som var poängen. Det var min fristad. Men det insåg jag inte då. 

Det insåg jag nu, i veckan som gick. När jag åter klev in i samma bildsal och kände den bortglömda men ack så välbekanta doften av krita, torkad lera och färg. Fläckiga penslar i otaliga burkar på en hylla, drejskivor och förklädena på kroken. Och mitt i allt detta stod hon. Min bildlärare. Jag visste att det var hon redan innan hon vänt sig mot oss. Däremot hade jag aldrig vågat inbilla mig att hon skulle känna igen mig! Men jag såg direkt hur hon hajade till när våra blickar möttes. Hon sken upp och jag såg hur hon försökte placera mitt ansikte från förr, medan hon reflexmässigt lyfte fingret mot mig. Hon verkade först tveksam till att det verkligen var 20 år sedan hon haft mig som elev, men eftersom mitt program lades ned på skolan strax därefter så accepterade hon. Tiden har varit snäll mot henne, jag tyckte inte att hon åldrats alls. Det enda som skvallrade om åren som gått, var att det såg ut som att hon gjort en starroperation på ena ögat.

Mötet påverkade mig mer än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag förstod först inte riktigt varför jag blev så berörd. Jag hade en lektion i veckan för henne och vi hade ingen djupare relation. Jag släppte inte in folk hur som helst och när någon visade omsorg, vågade jag inte lita på att det verkligen var uppriktigt från deras sida. Hur hett jag än önskade att det var så. Men någonting hos henne tog sig in lite längre än jag själv förstod då. Kanske för att hon aldrig insisterade. Kanske för att hon var öppen, varm och aldrig förebrående. 

För min dotters skull avstod jag från att slänga mig om halsen på henne. Höll tillbaka alla känslor, medan jag lyssnade när hon länge och väl pratade med min dotter om hur man kan tänka inför gymnasievalet. När vi satt i bilen på väg hem igen, överrumplades jag åter av känslor då min dotter menade att ingen hade förklarat så bra som min gamla lärare precis hade gjort.

Likt en besatt stalker satte jag mig direkt att leta upp henne på Facebook. Jag mindes inte den exakta sammansättningen på hennes efternamn, men tillslut hittade jag henne. Men nu då? Jag tänkte först att jag skulle vilja skriva någonting till henne, men vad? Hon har haft elever i tusenfalt. Men nu känner jag nog mer att mötet är över och jag fick tänkt över lite saker. Det kanske var det som var meningen. 

Men tänk vilken skatt det är med bra lärare ändå. De får alldeles för lite uppskattning för sin insats och jag är så tacksam både för de lärare som jag själv haft, och nu även mina barns lärare. Om någon lärare läser detta; tack för att ni orkar! 💖

Det enda alstret jag fortfarande har kvar från någon bildlektion. 

Perfekt tillfälle att leka finn fem (eller fler) fel, men jag bjuder på det! ;-)