Vi läser och skriver hemma och har praktiska övningar och samtal på plats. Att läsa och skriva är inga problem, det är det praktiska som kräver mest av mig. Det är långa dagar och ett klassrum blir väldigt fullt av olika energier, så jag är helt slut när jag väl kommer hem. Med det sagt så vill jag också säga att jag verkligen tycker om min klass, det är många som jag trivs bra med och har stort utbyte av. Därför känns det lite vemodigt att vår tid tillsammans är över i januari.
Vi hade en övning som gick ut på att ge varandra presenter i form av positiv feedback. Jag har hört talas om det förut, men aldrig provat. Efter att ha lyssnat på feedbacken (svårare än man tror) kändes det nästan som att käkarna krampade, så mycket log jag. Den finaste feedbacken fick jag från en kille som jag bara pratat ytterst lite med. Han sa att han uppfattade mycket i klassrummet som kantigt, men att jag gjorde det rundare. Liksom filade ner kanter och hörn. Han tyckte att jag var som en kopp varm choklad. Jag blev alldeles varm i hjärtat, för det kändes så genuint.
Jag tror att vi överlag är dåliga på att visa vår uppskattning. Så mycket i vår tillvaro handlar om att överleva och om att hitta vår egen plats i livet. Vi glömmer helt enkelt hur mycket man får tillbaka när man är generös mot andra. Det är som att man är en del av något större, när man inser att man har makten att få någon annan att må bättre. Speciellt med så små medel som ett leende eller några snälla ord.
Det om detta. Äntligen har snön letat sig ner mot sydligare breddgrader och det är ett fantastiskt vackert landskap vi vaknar upp till. Tråkigt nog är snön inte här för att stanna, vilket betyder att den snart kommer att förvandlas till en grå blöt sörja. Men idag ska jag njuta, för jag har ynnesten att inte behöva ge mig iväg till jobb eller skola. Däremot kom det precis ett mail från skolan där de informerade om att skolskjutsarna är inställda. Bussarna är förhindrade att ta sig fram under rådande väderlek stod det och det låter som att det kommit en meter snö. Minst! Fast från mitt köksfönster ser det snarare ut som en decimeter. Nåväl, jag hoppas att alla barn som får vara hemma idag går ut och åker pulka. Jag hoppas också att alla som ger sig ut med bil på vägarna har vinterdäcken på.
Vi blir då och då påminda om hur utsatta andra människor är i världen. Som i juletid eller när snön kommer. Så även jag. Tänk vilken tur jag har som är varm, mätt och trygg. Som kan unna mig att få julkänslor och planera när vi ska åka och hugga gran med hela familjen. Alldeles nyss surfade jag in hos en hjälporganisation och skänkte en liten slant. Jag har inte mycket men tänker att det ändå är mycket mer än vad många andra har. Om du tänker likadant, kanske du kan tänka dig att göra detsamma.
Välkomna till Fumlans pysselhörna! Snart blir det ljus i vårt hus.
Ha en fin vecka! 💓
