måndag, februari 03, 2025

Räkningen kändes väl sådär

Varje år genomförs en kartläggning av vinterfåglar i Sverige, där vi får vara med och hjälpa till genom att räkna fåglar som vi ser från köksfönstret eller var man nu vill sitta på sin angivna adress. Upplägget är enkelt, det största antalet av en art som syns samtidigt är det antal som rapporteras in efter att perioden är avslutad. Ser du två koltrastar samtidigt på lördagen kan du notera det, men om du på söndagen ser fyra koltrastar samtidigt stryker du lördagens två och det nya antalet är nu fyra som ska rapporteras. 

Jag har räknat sedan 2018 och har kommit att tycka att det är något av en höjdpunkt under vintern. Även om det är naturligt att vilja rapportera in så många arter och individer som möjligt, är det viktigt att påminna sig om att det inte är en tävling. Detta genomförs för fåglarnas skull, eller kanske snarare för fågelvännernas skull som använder sig av statistiken på ett sätt som förhoppningsvis kommer fåglarna till gagn i förlängningen.

Helgen är densamma varje år, januaris sista. Tråkigt nog är vädret här i mina trakter ofta grått och blött, för att helgen efter bli lite kallare. Effekten av det blir att det under fågelräknarhelgen är något begränsat intresse från fåglarna att hålla till vid min fågelmatare. Helgen som just passerat däremot var aktiviteten mycket livligare och antalet arter betydligt högre. Kan vi byta helg, tack?

För andra helgen i rad har vi också passat hund och det är verkligen mysigt. Det är nästan så att vi räknar oss som bonusmatte- och husse nu och det känns som att vår familj ingår i hennes flock. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver för snart börjar hon löpa och ägaren vill ta valpar på henne. Lite oklart om det blir sista kullen eller näst sista, men oavsett så kommer ägarskapet gå över på våra vänner (fodervärdarna) relativt snart och det tror jag att de ser fram emot. 

Hunden hålls på strikt diet då hon inte får väga för mycket, trots det är hon lite överviktig enligt ägaren. Fodervärdarna är inte så förtjusta i att gå jättelånga promenader, vilket kanske är det som skulle behövas egentligen. När hunden är här går vi åtminstone en långpromenad på ungefär 1,5 timma om dagen, så vi har ett rent samvete i alla fall. Det ska nog till ett tränat öga för att se att hon är överviktig, jag tycker att hon är hundra procent muskler men det är klart att även muskler väger. Risken finns nog också att det sticks till en liten godbit ibland, men inte hos oss. Vi är laglydiga till tusen. I det här fallet.

Min medryttarhäst är halt igen sedan några veckor, vi är en bit in i rehabiliteringen och imorgon ska jag skritta uppsutten i ca 20-30 minuter. Jag kunde suttit upp redan förra veckan, men eftersom promenaden bara skulle vara på 15 minuter struntade jag i att sadla och tränsa. Vi tog en liten sväng från marken, det är som att vara ute och gå med en jättestor hund. Han är nyfiken och glad att få komma ut, ska titta och smaka på olika tuvor längs vägen. Det har sin charm även det.

Jamen nu är ni uppdaterade om djuren i mitt liv. Ja, katten har jag förstås inte nämnt kom jag på, men jag kan utlova ett dedikerat inlägg om honom så småningom. 


8 kommentarer:

  1. Det var inte den sortens räkning jag förväntade mig nu i månadsskiftet.

    Jag har sett en skata.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gotcha!
      En skata minsann. Blodtörstig och lömsk om du vill ha min personliga åsikt men de ska ju tydligen räknas de å... Även rankad som tvåa i tävlingen Sveriges Nationalfågel 2024, vann gjorde vår skönsjungande koltrast.

      Radera
    2. Skator är intressanta. Jag hade röstat på skatan av de två.

      Jag ser ofta koltrastar som hoppar ut framför mig och försöker leda mig bort från sina bon. Har svårt för fåglar som tror jag är korkad. :)

      Radera
    3. Haha, och jag som alltid drabbas av dåligt samvete när det händer. Där låg de och hade det bra (av någon anledning alltid intill en stig eller led) och så kommer hemska jag och sätter skräck i familjen koltrast.

      Radera
    4. Jo, det också. Man vill ju inte att de ska trycka på nödknappen för att någon joggar eller promenerar förbi.

      Lite som harar som springer framför en på stigen så att de tror att man följer efter dem. Kan de inte ta ett skutt ut i blåbärsriset? Har det att göra med att de inte vill få fläckar på pälsen?

      Radera
  2. Jag föll också för din clickbait!

    Här har talgoxarna varit ovanligt få i vinter. Jag trodde att de var bortskämda och inte ville äta Biltemas nötter så jag köpte en matare till och en säck Granngårdens nötter men de är lika sparsmakade ändå. Vilka typer!

    Två hackspettar av arten ”vanlig hacka elstolpe” brukar vi ha, de gillar talgbollarna bäst.

    Såg en skata i en trädtopp som spanade mot marken och se, där var Mickel räv! Han ser man inte så ofta, stor och lurvig svans hade han!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Värst vilka kräsna typer du har i dina trakter, är det andra som matar i närheten?

      Vi köpte en 20 kg säck med solrosfrön, för de går vanligtvis åt som smör i solsken. Tji fick vi, kvalitén var urusel, de var så bösiga att mataren satte igen hela tiden. Min man har nu försökt att sila bort det värsta på ca 5 kg och fick ihop en redig hög mjöl! *morr* Fåglarna blev glada i alla fall.

      Kul med två hackspettar, kör de hacka-elstolps-battle ibland? Vi har också en, men den här föredrar nötterna.

      Åh, en riktig sagoräv?! Inte ofta man ser en sådan!

      Radera
    2. Inte så många i närheten, det är en långsmal by och glest mellan gårdarna. Vi brukar bara ha nötter här, sambon anser att det blir mindre skräp under matningen och därmed färre möss och han har nog rätt i det.

      Radera