Aldrig mer kommer han att möta mig i dörren när jag kommer hem.
Aldrig mer kommer han att väcka mig på helgmornarna.
Aldrig mer kommer jag känna hans lena päls mot mina fingrar.
Aldrig mer kommer han att väcka mig på helgmornarna.
Aldrig mer kommer jag känna hans lena päls mot mina fingrar.
Aldrig mer kommer han titta förebrående på mig när hans matskål står tom i mer än fem sekunder.
Aldrig mer kommer han skynda sig för att hinna följa med mig in badrummet innan jag stänger dörren.
Aldrig mer kommer han att ligga utsträckt i solen som letar sig in på hallmattan.
Tänk att vi fick hela 17 år tillsammans.
Tänk vilket tomrum han lämnade efter sig.
Tänk att en så liten katt kan spela en så stor roll.
Han lever ännu i mitt muskelminne.
Jag öppnar dörrar försiktigt eftersom han ofta lade sig på golvet utanför.
Jag flyttar mina fötter försiktigt för att inte trampa på honom eftersom han gärna gick tätt intill.
Jag lyssnar efter dunsen som uppstod då han hoppade ner från fönstret.
Jag går runt en matskål som inte längre står kvar.
Jag lägger undan min filt för att den inte ska få katthår på sig.
Jag tänker att jag inte ska glömma att tömma kattlådan.
Jag tittar efter honom när jag byter rum.
I nästa sekund så minns jag. Drabbas av insikten.
Jag vill höra honom.
Jag vill se honom.
Jag vill känna honom.
Jag vill prata med honom.
Som jag gjort i 17 år.
Tack för sällskapet, du lever för alltid i mitt hjärta!
Så jobbigt.
SvaraRaderaTa väl hand om hans minne.
(Kom rätt snabbt fram till att det inte handlade om Gene Hackman)
Lite otippat jobbigt faktiskt...
RaderaHar Gene Hackman också kastat in handduken?
Ja, de hittade familjen död i morse svensk tid. Läste om det precis innan det du skrev.
RaderaHoppas ni kan hjälpa varandra.
Usch! ❤️ Jobbig tid, det har man fått uppleva med... kram
SvaraRaderaHelt klart baksidan av att ha husdjur! Tack! Kram
RaderaHej,
SvaraRaderaSå fint skrivet om din katt. Vilken hyllning. Mitt matte-hjärta gråter för dig. Det blir så tomt och så ledsamt när våra fyrbenta vänner somnar in. Jag läste någonstans att katter och hundar kan ibland stå en närmare än människor i livet. Så var det för mig med min schäfer Lando som lämnade oss för nästan precis ett år sedan. Det blir så tyst och tomt. Man saknar dem så. Jag förstår precis hur det känns. Man behöver få gå runt och fulgråta ganska länge efteråt. Men du kommer att känna av honom. De finns med oss.
Stor varm kram till dig.
Anneli
Hej Anneli!
RaderaTack snälla för dina fina ord. Ett husdjur är ju ofta helt beroende av en, så det är inte konstigt att det blir ett nära band. Till skillnad mot många andra relationer i ens närhet så bor man också med sitt husdjur dygnet runt, och det var nog först idag som jag insåg att jag med rätta kunde kalla honom för livskamrat. För det var han ju, precis som din Lando!
Kram Fumlan
Inte mycket att säga annat än att jag förstår. Verkligen. Att det ska vara så svårt det här med djur ändå! Men i minnet lever han kvar! <3
SvaraRaderaTack! <3
RaderaIntressant nog var själva proceduren mer lätthanterlig än jag trott, tuff såklart, men det kändes helt rätt och det gick lugnt och fint till. Det är just tomheten efteråt som är så påfallande på så många plan. Men precis som du säger så kommer han alltid att finnas med oss. Kram!
Det var tråkigt att höra om din förlust men det låter som att han hade ett bra liv så länge det varade.
SvaraRaderaJa, men det tror jag nog att han hade. Vi hade ett bra utbyte av varandra. Tack ZS!
RaderaJag lider med dig. Vet hur tufft det är.
SvaraRaderaNär tassarna lämnar en och tomrummet som uppstår. Det måste ha varit samma känsla som Peter Pan hade när han tappade sin skugga. Helt plötsligt är inte skuggan där. De där vanorna man har tillsammans, förmågan att läsa varandra ordlöst och bara existera i någon slags tyst symbios.
Att vara kvar och försöka hitta sina nya vanor så som hur tex man öppnar dörrar. De där ryggmärgsbeteendena som man har utvecklat under så lång tid tillsammans.
Fokusera på de fina minnena.
/L
Vad fint skrivet och beskrivet, precis så!
RaderaDu har så rätt, nu är det tid för minnen och tacksamhet.
Tack för dina fina ord, L!
Usch, vad sorgligt. Vackra ord och känslor.
SvaraRadera17 år är en aktningsvärd kattålder men det är en klen tröst när man sörjer.
Vila i frid, katten.
Tack! Det är faktiskt en tröst att han fick bli så gammal, för det innebär att jag inte behöver oroa mig över huruvida det var rätt beslut eller ej. Han hade verkligen dagar då han lekte som en kattunge och då undrade jag om jag skulle avboka tiden, men nästa dag kunde han verkligen vara en stapplig gubbe som knappt kom upp för trappan. :-)
RaderaTack snälla för dina ord!
Jag älskade min katt som blev hela 21 människor, han var en vanlig bondkatt som fick leva sitt liv på landet där han fick komma och gå som han ville. Men åldern tog ut sin rätt, han började få ålderskrämpor, som giktDet och problem med sitt mående då fick min väninna som var veterinär hjälpa honom att gå till katthimlen. Min käre katt kompis är så saknad.
SvaraRaderaWow! 21 år?!
RaderaDet låter som att han fick ett väldigt härligt och fritt liv. Vad fint att din väninna kunde hjälpa honom till andra sidan. Förstår att han är saknad, men tänk att ha fått ha varandras sällskap i 21 år. Fint!
Fantastiskt fint formulerat - ett husdjur kan verkligen bli som en familjemedlem.
SvaraRaderaTack snälla! Ja, det är inte enbart människor förunnat. Antar att det handlar om vilken roll vi låter dem fylla i vårat liv.
Radera