Mycket att förfasas över

Jag har tänkt flera gånger när något dykt upp som jag reagerat negativt på, att det här skulle kunna generera ett helt eget blogginlägg. Exempel på sådana tillfällen:

- Landerholmskandalen (don't get me started)

- Trump/ Musk-gyttjan (pick a topic)

- Tygåtervinningsinitiativet (dess ogenomtänkthet och konsekvenserna av det) 

Sedan inser jag att jag bara inte orkar. Jag har fullt sjå att hålla ordning på mig själv. Just nu är jag pigg, tack och lov, men jag har varit vansinnigt trött det senaste. Det är också motiverat, det ska sägas. För det är mycket tankar som mal nu. 

Dels har vi ju jobbsöken, återkopplingen är sådär. Från säker källa fick jag ändå höra att de ännu inte kommit igång med att plöja igenom ansökningarna till det första jobbet, det jag skrev om för ett tag sedan. Så det har (hittills) inte berott på att jag inte varit intressant, utan att det bara dragit ut på tiden. Så hoppet lever, men det är likväl påfrestande att gå och vänta. Jag vill ju börja planera mitt liv.

Jag har dessutom tre månaders uppsägningstid OM jag nu skulle få ett nytt jobb. I mitt naiva tillstånd har jag tänkt att de kommer att släppa mig i förtid, eftersom jag är ersatt sedan länge. Nu inser jag dock att det kan bli aktuellt att rycka in i sommar på mitt gamla jobb. För att inte det ska riskera att bli verklighet skulle jag behöva säga upp mig NU, och där är vi ju inte riktigt än! 

Fast jag har ställt frågan om uppsägningstid ur ett rent hypotetiskt perspektiv till HR-chefen, så jag vet att hon har pratat lite snabbt med min gamla chef också. Först trodde hon inte att det skulle bli några problem att gå tidigare, men efter att hon pratat med min gamla chef lät det inte alls lika självklart.

Jag vet saker om bemanningen på min gamla avdelning som jag egentligen inte ska veta och för att inte röja min källa måste jag vänta lite med att undersöka det här med min uppsägningstid. Egentligen är det hög tid att min chef kommer till mig och börjar sondera terrängen inför semesterplaneringen, och kanske är det mest strategiska för min del att bara sticka huvudet i sanden.

Det är också det som är så mentalt påfrestande, jag har alltid känt att jag har haft en mycket bra relation till mina chefer (både min gamla och den på HR), men nu har vi nog kommit till vägs ände. Det är oundvikligt när mina intressen handlar om att komma därifrån och deras intresse handlar om vad som är bäst för avdelningen och företaget. Det kryper i mig när jag tänker på att de pratar om mig, lägger upp en strategi där jag de facto är en motpart. De allierar sig och jag är en ensam bonde på brädet. Gah! Dessa spel är uttröttande.

Och här sitter jag och planerar inför nytt jobb, men hallå stopp! Jag har faktiskt ett examensarbete att göra också. Just det, den lilla detaljen. Som jag inte alls är sugen på faktiskt!

Nu ska jag avsluta det här gnäll-inlägget med något fint. För hur det än är så har jag fantastiska människor omkring mig. Jag vill dela med mig av några meningar som en person, på helt eget initiativ, skickade till en arbetsgivare som i sin tur hört av sig till min person i jakt på ny kompetens. Såhär skrev hon till henne:

"Vet du...jag har hittat din toppkandidat.

Jag kan med varmaste hand rekommendera Fumlan till dig. En ansökan kommer att komma in från henne. Jag har haft nära samarbete med henne under hela utbildningen då hon varit studeranderepresentant och jag skulle vilja påstå att hon lätt är topp tre i klassen. Hon är 10/10 utan att överdriva. Du kommer inte att bli besviken, det kan jag lova."

Jag erkänner, det kom en tår eller två när jag läste det (hon skickade en skärmdump av mailet på mobilen). Om det är av en kaliber som leder till att jag blir kallad på intervju det återstår att se, men jag blev så glad över de fina orden.