Åldebatten har blossat upp igen och jag brukar förhålla mig tråkigt neutral på bloggen, men eftersom landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) gått ut och uppmanat folk som tycker om ål att äta ål bland annat på grund av tradition och att det inte är olagligt, känner jag ändå att jag vill ta mitt ansvar som världsmedborgare och värna denna akut utrotningshotade art.
För kan vi verkligen avsäga oss allt ansvar genom att åberopa tradition och kulturarv? Vilken rätt har egentligen människan att sätta sig över en annan art och bestämma att "den kan vi utrota"? För det är precis det vi säger när vi uppmanar till äta upp en utdöende art. Mest ål i magen när den har försvunnit ur haven vinner!
Inte heller kan vi i dagens informationssamhälle skylla på okunskap. Det finns ingen sten så stor, Peter Kullgren, att du skulle kunna ha levt i tjugo år under den och därmed undgått att ta del av det faktum att ålen är rödlistad och akut utrotningshotad.
Argumentet att det är lagligt att fiska ål då? Ursäkta men kan vi verkligen inte tänka själva? Det finns gott om saker som vi bara inte gör, trots att det inte finns en lag mot det. Etik och moral är visserligen på dekis, men finns det då inget hopp?
Det händer att jag skäms över att tillhöra människosläktet och när jag såg Peters inlägg i åldebatten var ett sådant tillfälle, men vem kan jag be om ursäkt?
