Kalla mig feg - eller Eis, bitte!

I takt med att isen lägger sig över sjöar och annat vatten varje år, ökar också rapporterna om folk som går igenom isen. Jag vet att det finns kompetenta människor som kan bedöma om det är säkert att ge sig ut på isen eller ej, men jag kan inte låta bli att undra om en sådan person alltid gått före och gjort en bedömning innan vanligt folk obekymrat ger sig ut på ispromenad. Med tanke på hur många sjöar det finns i Sverige så skulle jag säga I think not. 

Sedan är ju också frågan vilka kriterier definitionen för en kompetent isbedömare innehåller. Det finns antagligen många som anser sig vara just det och jag skulle också tro att det i de flesta fall går bra, men jag hörde en man på radion strax efter att isen lagt sig första gången nu i vintras som avrådde å de starkaste från att ge sig ut på isen. Det var då och vi har haft en lång period med minusgrader, men han menade också på att om det ligger snö på isen så växer den inte på sig och blir tjockare som man kan tro eftersom snön isolerar.

Ja, man får kalla mig feg men det knyter sig i magen när jag ser folk som små prickar långt ute på isen. Jag kan inte låta bli att undra hur många som har rätt utrustning med sig. Har alla isdubbar och ispik? Har man koll på eventuella inlopp där isen alltid är svagare (om det ens finns någon) eftersom vatten i rörelse inte fryser på samma sätt. Hur långt från inloppet är isen säker?

Jag kan inte heller låta bli att vara av åsikten att om man själv eller någon i sällskapet inte har erfarenhet eller åtminstone kunskap om av att rädda folk ur isvakar, så ska man inte ge sig ut på isen. Om man ändå gör det, räknar man då med att andra ska riskera sina liv bara för att du ska ut på isen till varje pris? 

Här är en artikel från SvD som kan vara bra att läsa innan man ger sig ut. Den är från november förra året och innehåller lite bra tips. Här kan man läsa lite mer om issäkerhet. 

Slutligen vill jag bara tillägga att jag förstår lockelsen med att komma ut på isen med en termos varm choklad en solig, vacker och bitande kall vinterdag. Jag har själv gjort det och vet precis hur härligt det kan vara, men när jag tänker tillbaka så inser jag att jag inte alls var utrustad för det egentligen. Varken sett till utrustning, fysisk eller mental kapacitet. Hade jag gått igenom, så hade jag antagligen inte tagit mig upp igen.

Ta hand om er och tänk på att isen förändras.

Äntligen kan jag berätta

Jag har fått ett nytt jobb, en tillsvidaretjänst inom min nya bransch och jag är så himla glad och lättad. Det är en ny roll som inrättats på den nya arbetsplatsen och jag hade visserligen blivit tipsad om att den skulle komma redan innan min examen av en chef där, men jag hade inte vågat hoppats på att de skulle vara fortsatt intresserade.

Den tjänst jag har nu är en visstidsanställning och det är egentligen drygt fem månader kvar innan den upphör, men kontrollmänniskan i mig stressas av otryggheten i att inte veta om jag har ett jobb till hösten eller ej. Naturligtvis hade det känts bättre om jag hade kunnat fullfölja mitt uppdrag, men det är möjligt att fortsätta utan mig. Trots att jag sett paniken i ögonen hos vissa som mottagit nyheten, faller ingen skugga över mig. Alla förstår mitt val och det handlar snarare om att de tycker att min nya arbetsgivare var smartare än vad de själva varit. Kanske hade jag till sommaren fått erbjudande om fast tjänst där, kanske inte. Jag hade hur som helst ingen lust att sitta på händerna och vänta på det bästa. Jag är för otålig!

Nu kommer jag att ha närmare till jobbet, jag kommer att kunna samåka, jag kommer inte längre ses som en resurs utan ha en roll i rum för beslut och bäst av allt är att jag kommer att höra hemma på en arbetsplats.

Sedan är det nästan svårt att skriva ett inlägg idag utan att nämna finalen i curling igår, där syskonen Wranå besegrade USA och tog Sveriges femte guld i curling genom tiderna. Glädjen på isen var så genuin att den gick rakt genom tv-rutan. Nu är de Isabella och Rasmus med hela svenska folket, ja hela världen. Mäktigt!

Det var en bra OS-dag igår, för hyllas ska även Linn Svahn, Jonna Sundling och Maja Dahlqvist som alla tre hamnade på pallen i sprintfinalen. Galet snyggt ju!

Undrar vad den här dagen kommer att bjuda på!

Adrenalinpåslag kl 06:30

Efter en ovanligt...spännande bilfärd till verkstan är jag tillbaka vid mitt älskade köksbord och min kaffekopp. Min bil har inte mått så bra det senaste och för en vecka sedan kände jag att jag nog får klara mig utan den tills den varit hos bildoktorn. Det var därför inte helt utan bävan jag för en stund sedan styrde stegen mot garaget, skulle den överhuvudtaget starta? 

Svaret var nej, det skulle den inte. Inte utan kamp, men jag tog till ett sista knep och gasade som en galning samtidigt som jag vred om nyckeln. Då kände jag ett motvilligt gensvar och strax därpå startade den. Höga varv var fulknepet som tog oss till verkstan och jag var nervös vid varje korsning, rondell och uppförsbacke. Nu vill jag inte se bilen eller höra från verkstan innan den är sitt gamla godmodiga jag igen. Initialt trodde/ hoppades jag att det skulle vara tändstiften, men det vågar jag inte hoppas på längre. Felet känns större än så... om det inte är fel på en givare. Just det, det är vad jag hoppas/ tror nu!

Över till annat. Egentligen avskyr jag när folk säger A och sedan inte fortsätter till B, men nu kommer jag att göra det ändå eftersom mitt behov av att pysa väger tyngre än mina principer för tillfället. Jag säger bara det här; det händer bra saker nu och jag har en mycket bra känsla i min mage.

Jahapp, nähäpp, nu ska jag inte uppehålla er längre. 

As you were och trevlig helg!

Where have all the fåglar gone?

Här sitter jag med pennan i högsta hugg och försöker räkna fåglar, men de lyser med sin frånvaro. Det är helt öde utanför mitt köksfönster och jag förstår ingenting. Igår vid den här tiden var det full ruljans och svårt att hinna med att räkna dem alla. Idag däremot, inte ett livstecken så när som på när en talgoxe och en koltrast gjorde en mellanlandning utan att så mycket som att se åt maten. Ändå är det samma förutsättningar, några minusgrader och ett mycket lätt snöfall. Samma tid och gott om mat. Varför denna skillnad?

Jag kan se någon enstaka flock med småfåglar som flyger förbi, men jag är inte tillräckligt duktig för att med säkerhet kunna artbestämma dem i flykten. Nåväl, jag får väl sitta här och passa då. Jag kanske skulle ta ett varv i grannskapet för att se om det är någon granne som lockar med en finare meny idag. 

Igår var vi och tassade runt på en fastighet (med mäklarens tillstånd) som eventuellt kan vara lite intressant. En liten gård med precis lagom mängd mark och skog. Skogen är dock uppdelad på några olika skiften och på vissa ställen är terrängen rent av oländig, men det fanns bättre skog också. Det finns saker på både plus- och minussidan på min lista, men vi är på det klara med att prisidén inte speglar vår idé helt och hållet. Det finns mycket att bli förtjust i men stället kräver också en del kompromisser och om det inte är aktuellt att gå ner i pris för säljaren, ja då känns det hanterbart att det inte blir just det här stället. Vi ska gå på en riktig visning inom kort och därefter lär det väl klarna.

Jag har varit inne på det här med rekreation och häromdagen när jag målat en stund i min mandala-bok, frågade jag min man om han aldrig kände behov av att göra något kreativt med händerna. Precis när jag sagt det slogs jag av att han är långt mer kreativ än jag. När han vill göra något med händerna, då bygger han en kanot eller smider ljusstakar. Nu snackar vi kreativitet på riktigt ju, medan jag sitter och försöker måla innanför linjerna och då helst också efter ett slags logiskt färgschema eller löser sudoku. Vad säger min avkopplingsteknik om mig? Exakt hur nervöst lagd är jag egentligen? 

Äh, jag kanske raljerar en aning men apropå kreativitet så har jag skaffat mig ett par täljknivar, för att tälja tycker jag verkar vara en härlig sysselsättning. Man lägger lägger ribban precis var man vill, antingen satsar man på att bli den nya Döderhultarn eller så nöjer man sig med att tälja bort barken på ett vedträ. 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och hämta hem ett stycke trä och ta tag i detta. Det finns ju ändå inga fåglar att räkna idag.

Hopp och fördom

"Tror du på klimatkrisen?" Frågan kommer ett par minuter in i ett samtal med en främling på flakmoped. Vi åker färja och vinden sliter i mitt hår, jag önskar att jag haft ett hårband men nu får jag försöka hålla fast det så gott det går för att kunna se min samtalspartner utan att få håret i ögonen. Han ger ett slitet intryck i sin röda toppluva där några trådar rebelliskt spretar ut och en arbetsjacka med fransiga muddar. Arbetsbyxorna är nedstoppade i ett par ordentliga stövlar. Flaket på mopeden är fyllt med gamla färgburkar som han ska åka och slänga nu. Han håller på att rensa upp lite på sin fastighet som varit i släkten i fem generationer.

Det är egentligen inte konstigt att jag får frågan, men det är en ovan situation då folk i allmänhet inte brukar intressera sig för vad just jag har för åsikt i brännande frågor. Det är dessutom inte helt vanligt att stöta på någon som faktiskt verkar tycka att allt prat om klimatet bara är hittepå, men det gör den här mannen. 

Färjeturen är mycket kort och eftersom vi båda vet att vi inte kommer hinna att diskutera frågan och nå någon form av konsensus, enas vi om att det är viktigt att hålla sig informerad i stora frågor. Det vill säga att alltid ifrågasätta, även sin egen sida i saken. 

Det är idag lättare än någonsin att hamna i en ekokammare, till stor del på grund av sociala medias algoritmer som är vansinnigt bias-inriktade. Råkar din blick fastna på ett inlägg tillräckligt länge för att ditt scrollande ska avstanna för ett ögonblick, dyker det strax upp tio liknande poster när tummen åter börjar röra sig över skärmen.

Mannen har ett förflutet inom bilindustrin och av det han berättar, samt hur han berättar om det, drar jag slutsatsen att han haft en roll som han känner sig stolt över. Jag är nyfiken på hur samtalen runt fikabordet på hans tidigare arbetsplats lät och var han en i gänget eller höll han sig på sin kant? 

När man ser en person för första (och kanske enda) gången, så baserar man sin bild av personen i just den kontexten. Vi kan ta mig som ett exempel. Jag är inte finare än att jag kan åka ner till affären osminkad i stövlar och varseljacka om jag behöver kompletteringshandla något till middagen. Om någon skulle lägga märke till mig och för skoj skull försöka bilda sig en uppfattning om mig där, skulle personen i fråga antagligen avfärda mig som sämre bemedlad. 

Tanken är faktiskt svindlande om vi spinner vidare. Tänk hur många människor vi är i världen och tänk hur många olika sidor varje person kan ha. De jag tror att jag ser i affären, kanske inte alls motsvarar den roll de spelar i samhället. Samtidigt kanske de roller som jag ser i samhället inte alls har de åsikter som jag utgår från att de har. 

Med det i åtanke blir jag nästan lite rörd av att oavsett hur många olika personligheter det finns, så finns det gemensamma beröringspunkter. Vi sluter oss samman över osynliga gränser när vi känner oss hotade eller förtvivlade. Jag tycker att det är fint. När det väl gäller så finns vi där för varandra och det är det som gör oss starka. Det är det som gör att det finns hopp. Vi kanske har olika ståndpunkter i vardagen, men när allt ställs på sin spets är vi samma art. Jag hoppas att vi aldrig tappar bort det!

Balans - hur svårt kan det vara?

Balans är nödvändigt. Det är något jag kom underfund med ganska tidigt i livet, så tidigt i livet att jag till och med satte mig för att skissa på en tatuering som skulle symbolisera just balans. Det blev ingen tatuering, och kanske är det därför jag glömmer bort att aktivt söka efter positiva motpoler för att kompensera för den negativitet som flödar i vår omvärld nu.

Vi matas dagligen av nyheter om att patetiska gubbar med hybris och makt får infall, gör utfall och går till anfall. Som om inte det vore nog har vi också drabbats av ett kraftigt snöfall. Fast det är ju lite mysigt ändå om man inte måste ut på vägarna, men snart kommer väl de första rapporteringarna om morgontrafikens olyckor. Ja, jag erkänner. Jag är en mästare på att måla världen med den mörka penseln om jag är på rätt humör och det är väl det jag vill komma fram till här. Det är inte svårt att bli mörk till sinnes när vettlösa ledare tillåts följa sina egna nycker och böjelser. 

Ha, och vet ni vad? Nu börjar oxveckorna också, alltså den långa period efter julledigheten där inga röda dagar infaller förrän till påsk. Här kan jag bjuda på lite motvikt ändå för påsken ligger relativt tidigt i år. Första veckan i april, vecka 14 i ordningen. Bra va? Bara elva veckor. Hm, det kändes faktiskt ändå ganska långt nu. Då gör vi så, gott folk, att vi planerar in något kul i slutet av februari. Vad behöver själen? Natur? Bubbel? God mat? Musik? Tystnad?

Är man lite mer spartanskt lagd kan man också välja att se oxveckorna som en motvikt till julens frosseri. Kanske känns det rent av skönt att späka sig i elva veckor efter lata dagar och överflöd av mat och godis?

För egen del ska jag försöka begränsa och kontrollera nyhetsintaget och bli bättre på att aktivt hitta positiv förströelse för hjärnan. Sudoku fungerar jättebra och jag kanske ska leta upp min målarbok också som jag köpte för ett tag sedan i just detta syfte. Göra en Spotifylista med klassisk musik. 

Vad gör ni för att balansera era liv? Gulliga kattklipp på Youtube? Mindfulness? Yoga? Promenader? Umgås med vänner? Läsa fysiska böcker?

Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!