I fäders spår- för framtids segrar

Sitter just nu med mobilen bredvid mig, spänt väntande på nästa pling. Min bror åker Öppet spår för första gången och jag har laddat ner appen för att kunna följa honom. Det är inte utan stolthet, det ska erkännas, som jag tänker på hans kämpande i spåret. Han är ingen elitidrottare. Han är småbarnsfar och motionär, men jag tror att han tycker att det är kul att utmana sig själv fysiskt ibland och han gillar att åka längdskidor på vintersemestern. Det var med det i åtanke som jag och vår pappa köpte startavgiften i present till honom, för snart två år sedan. I år blev det äntligen av och han har laddat, mer hängivet än jag hade förväntat mig, genom träning och utesluten alkohol till 100%. Det är klart att om man väl ska genomföra ett Vasalopp blir det roligare om man har gjort allt man kan, för få så bra förutsättningar som möjligt. En eloge för det! Vädret är ju en annan historia som påverkar resan med hårt underlag, men det ser soligt och fint ut på bilderna.

Jag kan bara hoppas att han får med sig positiva minnen och känslor, när det väl är över. Min pappa, som själv åkt ett antal gånger, följde med min bror upp. Som ledsagare, chaufför och mentalt stöd. Han filmade starten och skickade till mig, han menade på att det är en mäktig känsla som knappast lämnar någon, som varit med om detsamma, oberörd. Det kan jag mycket väl tänka mig, jag blev själv berörd bara av filmsnutten jag fick se.

En medioker bild från nov-15, men motivet är tidlöst!

Erkännande nummer två, som sitter lite längre in, är att jag alltid haft en önskan om att åka Vasaloppet. Om nu allt vill sig väl och min bror skulle få blodad tand och vill åka igen, så kanske, kanske jag skulle kunna göra det också. Jag skulle nog få anlita någon expertis dock, då mina knän är lite kinkiga. Jag har en konstaterad mindre skada på menisken i mitt vänstra knä, och jag är tämligen säker på att mitt högra knä inte är mycket bättre. Men med rätt träning och lite jävlar anamma, kanske det skulle kunna gå. 

Väl mött!