Natti natti, Natthiko

Det är inte utan att det känns oerhört sorgligt, när vi idag nås av nyheten att Björn Natthiko Lindeblad lämnat jordelivet. Det är inte många av oss som uppnår den medvetenhet som han gjorde. Jag vill poängtera att det inte automatiskt innebär att han hade rätt svar på livets alla frågor, men han hade sina svar. Beroende på vem som frågar, får vi olika svar och det är inte upp till andra att döma om de är rätt eller fel. Däremot tror jag att det viktigt att finna mening i livet och det gör vi genom att ställa frågor, genom att försöka förstå och hitta vår egen plats i tillvaron. Och det kan vara svårt och det kan ta tid och det är inte alla som lyckas. 

Men det tror jag att han gjorde. Efter att ha läst hans bok "Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk" började jag följa honom på Instagram. Något som slog mig var hur levnadsglad han var, att han kunde se det magiska i det lilla, trots den sjukdom och den smärta som han så länge tvingats leva med. Naturligtvis måste han haft bra och dåliga dagar som vi alla har, med eller sjukdom, men i grunden måste han varit starkt förankrad i den övertygelse som tillät honom att se ljuskornen i tillvaron. 

Därför känner jag inte odelad sorg, jag känner också en glädje för hans skull. Han hade bilden klar för sig, hur han ville leva och hur han ville dö. Och han fick göra det på sitt sätt. Det leder oss in på en känslig, ja rent av infekterad frågeställning, nämligen den om aktiv dödshjälp. Rätt eller fel. Observera att jag inte skrev ett frågetecken där, för jag inte för avsikt att debattera det här. Det finns både för- och nackdelar och det är ingenting vi löser här, men frågan är verkligen värd att tänka på. Av förklarliga skäl var detta en hjärtefråga för Natthiko och jag förstår det. En del av mig undrar om liv till varje pris är det mest humana, och hur man kan resonera så när det kan medföra att man istället får leva en outhärdlig smärta. Är det liv? Jag antar att genom att ha den livsåskådningen, slipper man prata om döden. För är det någonting man är rädd att prata om, så är det döden. Ändå finns den överallt!

Jag är tacksam att jag fått ta del av Natthikos klokskaper och trots att han inte finns kvar i fysisk form, så lever han ändå kvar i våra minnen.