Gruppdynamik och kakor

Nu ska jag unna mig minsann! Att skriva ännu ett litet inlägg. Jag är hyfsat ikapp med mina sysslor både i hem och skola. Jag har:

• skrivit färdigt en mindre inlämningsuppgift, 
• satt ramarna för den större inlämningsuppgiften som jag dessutom bara har lite kvar på, 
• bakat chokladsnittar och hallongrottor till helgens kalas
• tvättat all smutstvätt jag lyckats hitta
• varit på intervju och gjort tillhörande prov
• tagit min privata ridlektion
• sålt och skickat ännu några fina plagg

Nej, nu kom jag på att jag har en föreläsning kvar. Men de är så in i döden tråkiga att det brukar suga musten ur mig, så den sparar jag till senare. Jag är faktiskt lite taggad på att skriva klart min större inlämningsuppgift och då får man passa på.

Har ni sett något på Elitstyrkan Sverige? Åh, jag har suttit som klistrad varje torsdag kväll. Det är ju så himla intressant och igår var sista avsnittet. Herregud vad jag bölade, det gör jag i och för sig någon gång under varje program. Och så får man mindervärdeskomplex för att de klättrar uppför bergväggar och har vattenfys tills de spyr, medan jag äter godis och sedan suckar när jag ställer mig på vågen. Till råga på allt blev det igår väldigt tydligt hur viktigt det är med gruppdynamiken. Jag vet naturligtvis det tack vare mina högskolepoäng och egna slutsatser. Men det är en sak att veta och vara medveten om sina egna brister, och en helt annan sak att ändra på sitt egna beteende. Det är svårt, det är som att försöka få två likadant laddade poler på ett par magneter att nudda varandra. 

För det handlar om att ge och ta, att ge sig in i det där läskiga. Visa sig sårbar och vara lagom stöttande när andra behöver det. Ju äldre jag blivit, desto bättre har jag blivit på det. Jag anser mig vara introvert, men jag kan i de allra flesta fall även vara kittet i en grupp. Och älska det, för det innebär att jag har en plats, en roll och jag tillför något. Det är en underbar känsla och den styrker mig i den rollen. Det blir en positiv cirkel. Typiska tillfällen då detta inträffar: Ridskolan och arbetsplatser.

Men! Så har vi de där tillfällena när jag fryser till is. Får tunghäfta. Försöker göra mig osynlig. Inte ta plats. Tillfällen då jag inte äger! Och jag fattar inte, varför gör jag inte det? När det går så bra ibland, varför kan det inte bara alltid göra det? Vad händer med mig? En total personlighetsförändring och jag avskyr den människan! Nu spekulerar jag lite här, men kanske är det så när jag tussas ihop med människor som jag inte har något gemensamt med, fast som jag borde ha något gemensamt med. Det finns ett väldigt typiskt exempel på ett sådant sammanhang och det är Mammagruppen. 

Mammagruppen! Ja, jag får rysningar av ordet. En grupp med starka åsikter, för det handlar ju om våra baaarn herregud. Det går fort att skapa kulturen i en sådan grupp och jag hamnade utanför ganska snabbt. Dels var jag nyinflyttad på en liten ort och de flesta kände redan varandra. När det sedan pratades om mat, var man en dålig mamma om man gav sitt barn burkmat. Jahopp, det gjorde ju jag. När vi skulle ta barnvagnspromenader skrek mitt barn konstant, så det följde jag bara med på en gång. Eller en halv gång snarare. När vi skulle ses hemma hos mig, kom inte de "starkaste" mammorna och de få som hade kommit stannade därför inte så länge.

Behöver jag säga att Mammagruppen ärrade min själ? Men kanske har det också bidragit till det som idag gör att jag vill inkludera? När jag ser någon som är tyst i en grupp, kanske jag inte kastar mig fram, men jag ler. Kanske ställer en fråga. Erbjuder mig att tvätta av tränset som hon haft på sin häst. Förr tänkte jag att: varför ska jag? För att bli "snällutnyttjad" är också ett fenomen jag är bekant med och har tröttnat på. Men nu inser jag att det handlar om att hitta en balans och rikta hjälpen åt rätt håll. Den som verkligen behöver hjälp, ber inte om det!

Om jag ska dra någon slutsats här, så är det nog inte konstigare än att när jag känner mig osäker eller underlägsen så förvandlas jag till en skugga. Vill gömma mig bakom något, ta skydd. Den tiden som Mammagruppen var aktuell, var också en tid då jag inte mådde särskilt bra. Men det syns ju inte utanpå. Inte om man inte varit där själv. Vi människor är snabba att döma varandra, det ligger i vår natur. (Varför det är så får bli ett annat inlägg, men det är grymt intressant.) Kanske lät jag den perioden i mitt liv och Mammagruppen definiera mig. Jag är en sån som... 

Det är tur att livet blir lättare att förstå sig på med tiden. Men synd att det är när man behöver insikterna som mest, som man fattar minst.

Hörrni, det här blev djupt! Det var inte min avsikt, men jag älskar ju att filosofera och hamnar lätt på avvägar. Jag får lätta upp stämningen med en liten bild på mina mumsiga chokladsnittar! Det är barndom det! ;-)

Ha en fin helg, mina vänner!