Igår lämnade jag in två arbeten, ett grupparbete (naturligtvis - vad vore en kurs utan ett sådant?) och ett individuellt som med lite tur skulle kunna generera ett VG även i denna kurs. Vågar jag hoppas? Fortfarande är det en tenta kvar och jag ska plugga som en liten blå.
Min näst sista ridlektion var igår och mina ljumskar låter mig veta att jag lever. Himmel, redan när jag klev av ponnyn igår kände jag mig som John Wayne. (Hur kan det kännas så naturligt att dra en parallell till en skådespelare som hade sin storhetstid 1940-70-talet, trots att jag aldrig sett en enda film med honom? Han ska vara väldigt hjulbent, men det är bara hörsägen från min sida. Jag har aldrig sett det själv. Finns det någon som kan bekräfta detta? Finns det ens någon som sett en film med John Wayne?) Jag fick alltså driva på rätt mycket, men det var det värt. Han lyssnade glatt och det var ett bra och fysiskt krävande pass, vilket jag gillar. Däremot var jag lite skeptisk när jag såg att det var honom jag skulle ha på lektionen, för den här ponnyn kastar av ryttare till höger och vänster. Vid ett tillfälle var det en som åkte av TRE gånger på samma lektion. TRE! Och hon var den som var säkrast i sadeln av oss.
Än så länge har jag inte åkt av under min ryttarkarriär, men tänkte att nu kanske det blir min tur. Och det var nära, det var det. Men jag lyckades hålla mig kvar, trots att jag fick världens kramp i vaderna. Han är känd för att rida in mot mitten, och jag fattade inte riktigt vad som menades med det. Men nu vet jag. I galoppen på långsidan fick vi upp riktigt hög fart, jätteroligt! Så plötsligt viker han av mot mitten. Jag vill säga att han gör en 90-graders sväng, men det är ju fysiskt omöjligt. Men så nära det går i den farten, medan jag typ fortsatte rakt fram. Puh, det var en upplevelse. Och mycket adrenalin! Men jag hoppas att jag får honom även sista lektionen, för nu vet jag och nu ska jag bannemej klara av hans beteende bättre. Punkt!
Jag är inte särskilt aktiv på Facebook, jag är väl som de flesta andra gissar jag. Sitter och scrollar lite när jag har en minut över. Däremot kom det upp förslag på två nya grupper i mitt flöde, som jag gick med i. Den ena är för folk som tågluffar och den andra är en bokklubb. Efter att ha varit med ett par dagar i grupperna inser jag att tågluffande inte är något för mig, men jag blir faktiskt sugen på att ta tåget ändå på en liten semester. Kan tänka mig att ta tåget ner till Malmö och sedan vidare mot Danmark. Ungefär den nivån. För jag vet att det kommer att bli jag som får agera reseledare.
Det andra jag inser är jag behöver flera liv för att hinna läsa allt jag vill läsa. Jag längtar dessutom efter att sitta med en riktig bok, inte bara ljudböcker. Den tredje insikten är att bokklubben är full av boksnobbar, som bara älskar att berätta om vilka svåååra böcker de läser. Och akta dig för att säga något positivt om Emma Hamberg, då möts man av ord som "skräp" och "banalt" och "bortkastad tid". På riktigt! De här människorna finns alltså. Måste allt verkligen vara så jäkla skitnödigt? Jag tycker faktiskt synd om dessa torrisar och hoppas att de har någon form av guilty pleasure i sitt liv, även om de hellre skulle dö än att bli påkomna med en feelgood-bok i handen.
Nu ska jag traggla lite paragrafer, förbereda mig inför terminens sista LG-möte och strosa ett varv i min (än så länge) soliga trädgård.
