Kapital kan vara livsavgörande

Det här inlägget kommer att handla om varför det är så viktigt att ha en buffert för oförutsedda situationer. Jag kommer också ge ett exempel från en period i mitt liv, som faktiskt får räknas till en av de svåraste och som blev en verklig ögonöppnare.

Jag vill egentligen skriva att jag var ung, men när jag tänker efter var jag faktiskt 27-28 år någonting. Inte särskilt ung med andra ord och jag skäms nästan över att inte ha haft bättre förstånd vid den åldern. Jag arbetade heltid och bodde sedan ett drygt år tillbaka i ett stort hus på landet med mina två barn och deras pappa. Huset hade vi köpt med lånade medel, till och med handpenningen hade vi lånat av mina morföräldrar. Upp över öronen skuldsatta på grund av huset och dessutom hade vi två bilar på avbetalning.

Ekonomiskt gick det runt, vi arbetade ju. Om det blev pengar över när slutet av månaden närmade sig började de bränna i fickan och spenderades därför på något meningslöst. Kläder, inredning, ja vad som helst. Inte något sparande dock. Inte en krona lade jag på sparande. Vi hade ju våra inkomster och pensionen gick inte ens att skönja vid horisonten.

Så kom då dagen när jag kände att det inte fungerade längre, förhållandet med barnens pappa. Jag hade försökt, han hade försökt och jag hade försökt ännu mer tills jag var mentalt utsjasad. Jag levde inte, jag försökte hålla mig vid liv. När jag insåg det blev det tydligt att jag måste ut ur det här.  

Jag trodde att det svåraste skulle bli att få tag i en lägenhet, men det gick ganska fort faktiskt. Så jag flyttade. Väl i lägenheten insåg jag att jag nu satt med dubbla hyror, för jag kunde ju inte lämna honom med kostanden för hela huset själv. Jag skaffade två kreditkort ganska omgående, ett på min vanliga bank och ett på ICA-banken. Det tog emot naturligtvis, bara tanken på att handla på kredit tog emot men nu hade jag ju barnen att tänka på. Förresten var det bara i reserv, ifall skiten skulle träffa fläkten. Intressant ändå, att överbelåna sig för ett hus var inga problem men att köpa fiskbullar på krita var ett stort NO-NO!

Det svåraste var att sälja huset. Det visade sig att det tydligen inte bara var att sälja för att man kände för det. Vi kunde inte heller gå ner i pris för att locka spekulanter, då skulle vi ju bli sittande med en skuld på ett hus vi inte ens hade kvar. Vi behövde sälja för samma pris som vi köpt för.

När jag tänker tillbaka kan jag inte med säkerhet säga hur lång tid det hann att gå innan det tillslut dök upp en spekulant. Det kändes som en evighet och jag hade börjat fundera på hur länge jag skulle klara av att betala både hus och lägenhet. Vad skulle hända när det inte gick längre? Skulle jag bli tvungen att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till huset? Vänta nu, var det det här som kallades för kvinnofälla? Jag kan inte skilja mig eftersom jag inte har råd.

Spekulanten drog sig ur i sista stund, fick väl inte sålt sitt hus kanske. Jag minns inte. Jag minns att jag sjönk ner i ett bottenlöst mörker. Jag undrade hur livet kunde vara så grymt. Varför? Vad hade jag gjort? Jag hade bara försökt överleva. Var det fel?

För att köpa lite tid gick jag till barnens pappa och med mössan i hand förklarade jag att jag hade svårt att betala hela min hyra och halva hans. Kunde vi få till någon kompromiss, kanske att jag hjälpte till med driftkostnaden bara? Annars fanns risken att jag skulle bli tvungen att flytta tillbaka, och det ville väl inte han heller? Nej, det ville han inte. Så jag fick till mitt livs första förhandling och den sved. 

När så ännu en spekulant dök upp, vågade jag knappt andas av rädsla för att affären skulle gå om intet. Jag gick till och med så långt att jag började ha en dialog med ett högre väsen. Vem vet jag inte och om det var en bidragande orsak vet bara stjärnorna, men huset bytte ägare. Luften fylldes plötsligt med syre och tunneln tog slut. Jag var fri!

Jag har nu präntat in i mina barn att spara gör man! Från första intjänade krona börjar man spara. Man vet aldrig vad livet för med sig, men man får bättre förutsättningar att klara av det om man har en buffert. Jag vet inte vad som hade hänt om vi inte hade lyckats få sålt huset där och då. Det enda jag vet är att jag aldrig mer kommer att låta mitt öde bestämmas av faktorer som jag inte har någon kontroll över. 

Jag bestämmer själv över mitt liv!

 

Hög på livet

Vilken vecka det har varit, jag är så uppfylld av positiv energi nu. Måndag och tisdag var nog hyfsat vanliga ändå, men i onsdags var det ledningsgruppsmöte och en punkt på schemat var att hälsa på nya klassen som startar sin utbildning nu. För min del var det också första mötet som jag var med på fysiskt, annars har jag deltagit via Teams vilket funkar men blir lite platt. Så det var redan där lite pirrigt att träffa alla, men väldigt trevligt. Jag hade förberett lite som jag skulle säga inför nya klassen och tyckte nog att jag inte var så farligt nervös. Dessvärre blev jag sista talare och hann under de andras presentationer bygga upp en nervositet som heter duga. Jag tyckte att det gick rätt bra ändå, men efteråt började jag tvivla allt mer. Jag kanske skulle ha sagt ditten och fick jag med datten? Var studiesamordnaren nöjd med det jag fått med eller tyckte hon att jag borde pratat mer om något? 

På vägen hem hade jag nästan accepterat att mitt anförande nog inte var så mycket att hänga i granen, men jag försökte att inte vara för hård mot mig själv. Dagen efter hörde studiesamordnaren av sig för att boka in en tid att diskutera en viss fråga och då passade jag på att ursäkta mig lite och hoppades att jag inte svävat ut alldeles. Samt att jag nästan hade lite minnesluckor från den stunden. Min studiesamordnare är världens goaste och snällaste och svarade att hon tyckte att jag varit briljant. Samt att två i ledningsgruppen hade höjt mig till skyarna, så hon tyckte att jag skulle sträcka på mig. Jag blev så lycklig!

På onsdagskvällen var det också dags för mitt första yoga-pass och det var verkligen en härlig upplevelse. Ja, jag var nog den minst viga personen i rummet men det spelade ingen roll. Man fick göra efter bästa förmåga och det var så avslappnande och fint. Jag ser fram emot nästa tillfälle.

På torsdagen var det dags för AW med ett kompisgäng, så jag åkte ner till Göteborg för andra gången den här veckan och sammanstrålade med vännerna på Hotell Eggers där jag bokat bord åt oss. Det är andra gången vi ses där, det är väldigt mysigt samtidigt som det är god mat och nära till stationen. Win-win-win. Och vin! ;-) Fast inte så mycket, för dagen därpå var det ju fredag och min första dag på HR! Den här specifika vänskapskonstellationen är lite speciell, för den både ger och tar energi. Men det är alltid härligt att träffas och vi har ett stort utbyte av varandra. 

Jag tror att det som är lite påfrestande för min del är att de alla tar så mycket plats. Det pratas i munnen på varandra och skrattas (jätte-)högt, så jag får liksom lägga mig på en samtalsnivå som jag inte är helt bekväm med för att ens få en syl i vädret. Det här tror jag är väldigt nyttigt för mig för vanligtvis blir jag tyst vid sådana tillfällen, men här får jag träna på att ta för mig och att ta plats. Så ja, det är lite påfrestande samtidigt som jag lär mig och jag märker att de uppskattar mina inpass. Det är dessutom väldigt fina och varma kvinnor. 

Alltså det tog lite stopp här nu, för jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Fredag och HR alltså. Jag fick en hel drös uppgifter som chefen ville att jag skulle sätta mig in i. Note to self: Om jag någon gång ska gå igenom arbetsuppgifter med någon, så ska jag först fråga om hen vill hämta en kopp kaffe. Speciellt om klockan är 07:00 på morgonen! Nåväl, jag visste att jag skulle få sköta mig själv resten av dagen och skulle därmed kunna hämta hur mycket kaffe som helst. Tiden bara sprang iväg, vips var det frukost, vips var det lunch, vips var det möte och vips var dagen slut. Jag har aldrig varit med om en så härlig arbetsdag och jag fick en massa uträttat dessutom. 

Kollegorna kom allteftersom och hälsade mig glatt välkommen och jag blev väldigt väl emottagen. Jag känner alla sedan tidigare, men vi har aldrig arbetat i samma hus. Nu hoppas jag bara att jag ska bli så oumbärlig för chefen att hon inte bara vill ha mig till låns... Håll tummarna ni också!

Hacken i skivan

Milstolparna. 

Ärren. Stukningarna. Näsbrännorna. 

Det som formar oss genom livet, blandat med arv och miljö. 

"Måste du fråga så mycket hela tiden?" - Lärare i tvåan på lågstadiet när jag skulle spela ett pedagogiskt enpersons-spel som det gick så lång tid mellan gångerna, att jag inte riktigt mindes de krångliga reglerna. 

 

Inte mycket att haka upp sig på, tycker ni, men en av de saker jag var mest rädd för var att vara till besvär. Nu fick jag veta att jag var det. Ja, att jag faktiskt hade varit det under en längre tid tydligen. Kanske hela min skoltid. Kanske hela mitt liv. Alla kanske tyckte att jag var jättejobbig, fast ingen hade sagt något förrän nu. Jag var inte medveten om att jag ställde mycket frågor, men fröken hade låtit väldigt uppgiven och irriterad.

På varje kvartsamtal (numera utvecklingssamtal) under resten av min tid i grundskolan, fick jag och min mamma höra att jag var så tyst i klassen. Jag fick gärna försöka ta mer plats på lektionerna, inte vara rädd för att räcka upp handen. 

"Din rumpa guppar när du springer." - Kille i klassen på gympan i åttonde klass. Jag hade på mig ett par nya rosa cykelbyxor (korta tights) och sprang framför killen. Hade jag en stor rumpa? Jaha, då kan jag lika gärna dö. Varför hade jag envisats med att önska mig rosa cykelbyxor? Hädanefter önskade jag mig aldrig mer rosa cykelbyxor, utan långa t-shirts som gick ner över rumpan. Jag visade mig inte utanför huset, utan ett överplagg som gick ner över min rumpa. Resten av högstadiet och halva gymnasiet.

"Jag skulle älska dig ännu mer om du hade bara liiite större bröst." - Den första stadiga pojkvännen som sagt de magiska orden. Ord som jag aldrig fått höra innan, inte av någon. (Samma ord som jag varit så noga, så noga med att säga till mina barn från dagen de föddes.) Ord som i sin frånvaro förvandlats till något så ouppnåeligt, att när någon väl yttrade dem så förvandlades jag i min tur till en hundvalp. Som ännu mer än innan vill behaga sin husse. Men jag var bara 16 år och hade inga pengar att gå till kirurgen för. Så jag fick bara hoppas att han skulle vilja behålla mig, försöka kompensera mina brister.

Tänk vilken makt ord kan ha. På de flesta personer skulle orden kanske ha runnit av som vatten på en gås, men av någon anledning har min självkänsla alltid varit obefintlig. Jag kan verkligen inte förstå varför, jag har rannsakat mig själv, försökt gå tillbaka så långt jag kan i mina tidigaste år utan att hitta en förklaring. Jag har en teori, som jag delvis har fått bekräftat och det är att man kan ärva trauma. Genom att DNA-strängen påverkas hos den traumatiserade och att den nya DNA 2.0 är den som går vidare till nästa generation. 

Jag vet att jag har fått höra långt mycket mer fina saker än elaka saker från andra människor, men som de flesta också vet är det de elaka som fastnar. Som blir vår sanning. De elaka orden definierar oss och visar oss vår plats.

Det är inte sällan jag hör människor som längtar tillbaka till sin ungdoms dagars forna glans, men jag säger bara att fasen va skönt det är att bli äldre och hitta alla de saknade pusselbitarna. Att få se bilden av mig själv växa fram och att faktiskt tycka om vad jag ser. 

Under gymnasiet och en bra tid efteråt provade jag en ny devis. "Fake it 'til You make it!" Jag visste nu att mitt utseende (trots allt, tydligen) kunde hjälpa mig att lura min omgivning. Jag gick ut ofta och festade mycket. Jag låtsades vara självsäker, jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Mitt självförtroende växte allt eftersom jag märkte att folk drogs till mig. Jag blev någon utåt, men himmel vad vilsen jag var. Däremot kanske ni läste precis att jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Faktiskt ganska svårt att fejka och när jag väl insett det, att det var något som jag var bra på då började det lossna. Min första pusselbit, jag hade hittat den. Den var min och det var jag. 

Hacken i skivan, min traumatiserade genuppsättning och resan som är livet har format mig. Alla har sina utmaningar och vi hamnar på olika vägar i vår kamp att hitta rätt, men det är inte bara av ondo. Jag tycker själv att jag har många bra egenskaper som bidrar till värdeskapande, både för mig själv och andra. Om jag hade fått allt serverat på silverfat är jag säker på att jag inte hade skapat lika mycket värde, åtminstone inte av det som verkligen räknas. 

Tillägg: Jag skriver inte detta för att få medömkan, utan för att jag vet att det finns fler vilsna själar därute! 💖

Plocka upp tråden!

Tack, det gör jag så gärna!

Allt för mycket vatten har passerat under broarna sedan jag skrev sist. Ändå tycks ingenting av vikt ha hänt. Tragiskt? Eller bara skönt? Sistnämnda naturligtvis, men jag har längtat efter att känna orken räcka till för en uppdatering här. Nu är jag förvisso trött, men Bruce sjunger och jag har fått lite Riesling i mitt glas, grillen är tänd och mellan skurarna försöker solen trycka sig igenom det mörka molnlagret. Livet känns rätt hyfsat med andra ord. 

Jag har också precis nu landat efter årets avslutade sommarjobb och på måndag börjar skolan igen. Det ser jag verkligen fram emot och jag känner att jag blir mer och mer otålig att sätta tänderna i framtiden. Vad kommer hända? Var kommer jag hamna? Eller kanske blir det som jag alltmer börjar misstänka, att jag kommer stanna kvar på min arbetsplats i en ny roll. 

Så ridningen är lite satt på paus för tillfället, men gissa vad jag ska ge mig i kast med nu istället? Jag har skrivit in mig på en yoga-kurs. Bara 4 tillfällen som börjar senare i augusti, men kanske det ger mersmak. Smidig är nu inte mitt signum (inte sedan jag gick i 4:an i alla fall, då jag faktiskt var snabbast i klassen) och för att inte göra bort mig alldeles på yogan tänkte jag tjuvstarta lite med hjälp av Youtube.  

Så jag rullade ut min tio år gamla och nästan helt oanvända yogamatta och började med ett par övningar. Och började må SÅ illa! Det var helt oväntat och jag kände mig rent ynklig. Jag gjorde någon övning till efter det, men nöjde mig snart. Illamåendet hängde i resten av kvällen och tillslut googlade jag yoga och illamående och det visade sig vara väldigt vanligt att man mår illa som nybörjare. VARFÖR har ingen sagt det? Varför har jag inte ramlat över den informationen förut? Och varför blir det så? Sjösjuka? Nästa gång jag provade kände jag dock ingenting, så förhoppningsvis har jag kommit över den tröskeln nu. I helgen ska jag ge mig på ett lite längre pass, så håll tummarna.

Jomen just det, apropå hästlivet. Trogna läsare kanske minns att jag var och provred som medryttare för en tjej som hade en häst som var lite ovillig att galoppera. Det var flera som skulle provrida och det slutade med att hon valde en annan. Men! Hon hörde av sig för en dryg vecka sedan och meddelade att hästen skulle vara ledig en dag i veckan frampå, om jag fortfarande var intresserad. Och visst var jag intresserad, men samtidigt ville hon ha 700 kr/ mån. Det som avgjorde i mitt beslut att faktiskt avböja, var just dessa två faktorer. Ska jag betala den summan, vill jag också ha möjligheten att galoppera. Som engagerad hästmänniska kanske man tycker att mitt resonemang är naivt och barnsligt, för visst kanske vi hade kunnat lära oss att galoppera ihop. Samtidigt känner jag kanske att jag inte vill börja i en sådan uppförsbacke. Mitt hästliv kanske inte börjar riktigt ännu, utan förhoppningsvis när jag har mer tid och ork. Och pengar?!

Jag har en massa bilder på dahlior som jag först tänkte lägga ut, men de kan få lite utrymme vid ett annat tillfälle. Istället bjuder jag på en tjur som svalkar sig i älven och passar på att äta lite vass samtidigt. En av förmånerna med min arbetsplats är närheten till naturen och på lunchen tar jag ofta en promenad och tittar till den.

Med det tackar jag för uppmärksamheten för ikväll.

Ha en fin helg!