Kapital kan vara livsavgörande

Det här inlägget kommer att handla om varför det är så viktigt att ha en buffert för oförutsedda situationer. Jag kommer också ge ett exempel från en period i mitt liv, som faktiskt får räknas till en av de svåraste och som blev en verklig ögonöppnare.

Jag vill egentligen skriva att jag var ung, men när jag tänker efter var jag faktiskt 27-28 år någonting. Inte särskilt ung med andra ord och jag skäms nästan över att inte ha haft bättre förstånd vid den åldern. Jag arbetade heltid och bodde sedan ett drygt år tillbaka i ett stort hus på landet med mina två barn och deras pappa. Huset hade vi köpt med lånade medel, till och med handpenningen hade vi lånat av mina morföräldrar. Upp över öronen skuldsatta på grund av huset och dessutom hade vi två bilar på avbetalning.

Ekonomiskt gick det runt, vi arbetade ju. Om det blev pengar över när slutet av månaden närmade sig började de bränna i fickan och spenderades därför på något meningslöst. Kläder, inredning, ja vad som helst. Inte något sparande dock. Inte en krona lade jag på sparande. Vi hade ju våra inkomster och pensionen gick inte ens att skönja vid horisonten.

Så kom då dagen när jag kände att det inte fungerade längre, förhållandet med barnens pappa. Jag hade försökt, han hade försökt och jag hade försökt ännu mer tills jag var mentalt utsjasad. Jag levde inte, jag försökte hålla mig vid liv. När jag insåg det blev det tydligt att jag måste ut ur det här.  

Jag trodde att det svåraste skulle bli att få tag i en lägenhet, men det gick ganska fort faktiskt. Så jag flyttade. Väl i lägenheten insåg jag att jag nu satt med dubbla hyror, för jag kunde ju inte lämna honom med kostanden för hela huset själv. Jag skaffade två kreditkort ganska omgående, ett på min vanliga bank och ett på ICA-banken. Det tog emot naturligtvis, bara tanken på att handla på kredit tog emot men nu hade jag ju barnen att tänka på. Förresten var det bara i reserv, ifall skiten skulle träffa fläkten. Intressant ändå, att överbelåna sig för ett hus var inga problem men att köpa fiskbullar på krita var ett stort NO-NO!

Det svåraste var att sälja huset. Det visade sig att det tydligen inte bara var att sälja för att man kände för det. Vi kunde inte heller gå ner i pris för att locka spekulanter, då skulle vi ju bli sittande med en skuld på ett hus vi inte ens hade kvar. Vi behövde sälja för samma pris som vi köpt för.

När jag tänker tillbaka kan jag inte med säkerhet säga hur lång tid det hann att gå innan det tillslut dök upp en spekulant. Det kändes som en evighet och jag hade börjat fundera på hur länge jag skulle klara av att betala både hus och lägenhet. Vad skulle hända när det inte gick längre? Skulle jag bli tvungen att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till huset? Vänta nu, var det det här som kallades för kvinnofälla? Jag kan inte skilja mig eftersom jag inte har råd.

Spekulanten drog sig ur i sista stund, fick väl inte sålt sitt hus kanske. Jag minns inte. Jag minns att jag sjönk ner i ett bottenlöst mörker. Jag undrade hur livet kunde vara så grymt. Varför? Vad hade jag gjort? Jag hade bara försökt överleva. Var det fel?

För att köpa lite tid gick jag till barnens pappa och med mössan i hand förklarade jag att jag hade svårt att betala hela min hyra och halva hans. Kunde vi få till någon kompromiss, kanske att jag hjälpte till med driftkostnaden bara? Annars fanns risken att jag skulle bli tvungen att flytta tillbaka, och det ville väl inte han heller? Nej, det ville han inte. Så jag fick till mitt livs första förhandling och den sved. 

När så ännu en spekulant dök upp, vågade jag knappt andas av rädsla för att affären skulle gå om intet. Jag gick till och med så långt att jag började ha en dialog med ett högre väsen. Vem vet jag inte och om det var en bidragande orsak vet bara stjärnorna, men huset bytte ägare. Luften fylldes plötsligt med syre och tunneln tog slut. Jag var fri!

Jag har nu präntat in i mina barn att spara gör man! Från första intjänade krona börjar man spara. Man vet aldrig vad livet för med sig, men man får bättre förutsättningar att klara av det om man har en buffert. Jag vet inte vad som hade hänt om vi inte hade lyckats få sålt huset där och då. Det enda jag vet är att jag aldrig mer kommer att låta mitt öde bestämmas av faktorer som jag inte har någon kontroll över. 

Jag bestämmer själv över mitt liv!