För när jag tänker efter är det just detta jag gjort de senaste åren, på mer än ett område. Jag började rida på gamla dar, jag utbildade mig, jag ska börja en ny karriär inom en för mig ny bransch. Det är ändå en hel del "börja på noll" på relativt kort tid.
Medelålderskris? Visst varför inte? Det finns ju anledningar till att vi går igenom ett antal kriser i våra liv och det är för att våra liv kommer till en vägkorsning. I barn- och ungdomsstadiet är det fullt av kriser som till stor del handlar om separationer från föräldrarna som är nödvändiga för att testa de egna vingarna. Allt ifrån att sova i egen säng för första gången, till att bråka om smutsiga kläder eller vems tur det är att diska.
Vi går igenom många kriser, men inte alla får så mycket utrymme som medelålderskrisen. Kanske för att effekten av den många gånger är dyra bilar, skilsmässor och skönhetsoperationer, vilket är ett tacksamt ämne för populärkultur.
Jag är glad om det här är min medelålderskris, för då ledde den till något som stärkte mig. Är det något jag saknat i livet är det styrka och tro på mig själv, men nu är det dags att steppa upp. Kan andra, så kan jag!
Det finns en kris till som väntar runt hörnet och nu vet vi att kriser inte per automatik behöver vara negativa, men pensionen kan vara traumatisk för vissa. Har ni sett filmen om Filip Hammars pappa? Som identifierade sig med sin yrkesroll? Som alldeles tappade livslusten när han gick i pension? Som inte finner någon mening i livet längre?
Jag tror att det är vanligare än vi förstår och jag tror att det är vanligare bland män. Kanske är det därför vi inte hör så mycket om det? För att det skulle innebära att dessa män behöver visa sig sårbara. Kan det vara så att det är samma kategori människor som identifierar sig med sin yrkesroll, som också har svårt att prata känslor?
En annan konsekvens är att man förlorar ett socialt sammanhang när man går i pension. Också något som kanske ställer till det i högre grad för män, då det många gånger fortfarande är kvinnorna i relationerna som står för samordning av social samvaro med andra.
Varför skriver jag om detta? Kanske för att detta är något som min egen man går och funderar en del över. Han är inte särskilt social och det är just på jobbet som han träffar andra på ett naturligt sätt. Vi pratar om detta ibland och har kommit fram till att det kanske är smart att hitta ett intresse eller en förening innan man går i pension. Så att man har ett etablerat kontaktnät när arbetskamraterna försvinner. Det är ju många år kvar, så vi får väl se vad som händer.
Har ni några kriser som lämnat extra stora spår i livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar