IQ-tester

Jag har för första gången blivit ombedd att göra arbetspsykologiska tester, eller IQ-tester som en i ämnet mindre bevandrad person skulle kalla det. I början av 2000-talet gjorde jag något IQ-test för skoj skull. Tror det var genom tidningen Illustrerad vetenskap som jag som prenumerant kunde gå in och utföra det för att få reda på mitt IQ. Jag fick ett helt okej resultat, dock inte på MENSA-nivå, men jag var nöjd. Detta var helt utan tidspress, vilket var en stor fördel. 

Det vet jag nu efter att åter ha börjat stifta bekantskap med testerna. Det är någon dåre som kommit på att det inte orimligt att besvara en 50 frågor på 10 minuter. Är det ens möjligt? Jag har alltså inte provat, så jag vet inte. Är det meningen att man ska hinna allt eller ska man bara göra så många man hinner? Jag har läst mig till att det också kan bli minuspoäng på felaktiga svar. Så om jag hinner hälften och får alla rätt på dem, kan det ändå bli noll om resten inte är ifyllt? Tror det finns ett ord för sådant; sadism!

Det är bara en sak jag måste erkänna. Jag tycker att det är riktigt roligt. Jag satt länge och tittade på Youtube igår och insåg att jag trots allt inte är så dum som jag inledningsvis trodde. Det gäller bara att veta hur man ska göra. Jag la också en hel del tid på att identifiera de tester som jag kommer att få göra, för att sedan läsa instruktionerna och känna polletten trilla ner.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att köpa en tidning med bara sånt, precis som det finns tidningar för sudoku och korsord. Det borde väl finnas i välsorterade butiker?

Hjärnan är ju plastisk, vilket innebär att ju mer man tränar på något desto bättre blir man på det. Så jag tänker att man borde kunna träna upp sin förmåga att lösa IQ-tester. Ja, till en viss gräns i alla fall. Nu kommer jag inte hinna träna så att jag får betyget med bravur, men jag är bättre förberedd än när jag igår för första gången såg en typ av test som jag bara inte kunde begripa vad som förväntades av mig.

Jag är tämligen säker på att konkurrensen är stenhård med många rutinerade kandidater som äter IQ-tester till frukost, men oavsett hur det går den här gången får jag se detta som ett lärtillfälle.

Black Week, dator och böcker... och (djävuls-?)ägg

Är det bara jag eller är äggen i affären av sämre kvalitet nu? Annars finns det alltid någon blessyr i skalet som skvallrar om att det här ägget kommer att spricka i kastrullen, men även de finaste äggen spricker. En bra stund innan kok dessutom. Jag som är den mer försiktiga äggkokaren i familjen brukar annars alltid kunna stoltsera med att koka högriskäggen utan minsta spricka, men nu hinner vattnet knappt bli fisljummet innan vitan bryter sig ut genom skalet. 

Det var dagens ögonblicksbild från mitt köksbord. Ägget ligger och skäms på diskbänken. Naturligtvis ska jag prova att äta det, men medför det minsta känsla av våld på min frukost får det gå hädan. 

Jag är ledig såhär en tisdag och det är ljuvligt. Dagen lär väl rinna iväg då jag ska till hästen nu på förmiddagen, men en lugn morgon i sällskap av mitt kaffe och bloggen är sällsynta och jag ska njuta. Det ligger även ett olöst sudoku och väntar på mig. Försöker locka mig med sitt överskott av treor. 

Nu har jag lyckats stänga verkligheten ute länge nog, nu får vi gå vidare och jag sätter sikte mot Black Week. Jag försöker undvika att handla denna vecka på året, men det innebär också att jag inte kan handla något under hela november eftersom priserna har en tendens att leta sig uppåt så att det ska finnas marginal att sänka för denna smått hysteriska vecka. Tyvärr insåg jag nu att jag behöver byta ut min dator, då den de facto utgör en brandrisk. 

Jag är ändå ganska nöjd med att jag inte insåg detta tidigare i november, för då hade jag definitivt åkt på att betala ett överpris. Nu kan jag nästan känna mig nöjd med att i värsta fall betala normalpris. Dock kunde jag inte motivera mig till att köpa Officepaketet, fattar ni vad det kostar? När jag köpte min förra dator 2020 unnade jag mig ett sådant och jag tyckte att det sved rätt bra redan vid 1600 kr. Med reservation för ungefärligt pris, minns inte exakt men tror att det var i de svängarna. Nu hade de mage att begära typ 3200 kr! Alltså mer än vad datorn kostade! (Begagnad företagsdator.)

Jag frågade mitt datorgeni till lillebror om det inte rimligtvis borde gå att föra över mitt gamla Office till min nya dator, men han har ännu inte behagat återkomma i ärendet. Så här kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Kanske det går, kanske är jag hänvisad till det förhatliga Google Docs. Eller kanske finns det någon annan motsvarighet till Office som jag bara inte hört talas om ännu. Kanske ska fråga AI. Nu gjorde jag det och min kompis svarade att det finns alternativ, av de fyra som angavs så lutar jag åt LibreOffice eller FreeOffice. Får undersöka saken vidare sen.

Det går åt mycket ljudböcker här för tillfället. Häromdagen avslutade jag Jale Poljarevius bok Polismannens tårar. Övervägande intressant och kul att han läste in den själv. Nu har jag påbörjat Pizzeria Roma av Elin Persson, uppläst av Lennart Jähkel. Vi får se om den landar hos mig.

Andra böcker som är värda att nämna är Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Den lämnade verkligen spår i mig och återuppväckte nästan min gamla lust att skriva själv. Tänk att en liten bok besitter en sådan makt att kunna ta en med till helt nya världar. Vidare kan nämnas Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind. Den här lyssnade jag på eftersom den blivit ganska hajpad och dyker upp då och då i flödet. Den var helt okej men lite för lång. Intressant att få en liten inblick i Ellen Keys liv, trots att boken till stor del baseras på korrespondens mellan kvinnorna på Strand och omvärlden och därmed inte gör anspråk på att utgöra en dokumentär över hennes liv. Jag får erkänna att jag nog ändå inte förstår hajpen kring boken.

Jag tror att efter Pizzeria Roma får det bli någon lättsam julbok, om jag hittar någon som inte är alltför sliskig. På min To-Read-List står även någon av Lydia Sandgrens böcker, mest troligt blir det Samlade verk.

Visst har november varit väldigt lång?

Bjuder på en låt

Nu är det dags igen, min vän. Vi höjer stämningen...

Börjar ni nynna på en Samir och Victor-låt nu så bjuder jag på den, för melodin dök upp i mitt huvud när jag funderade på hur jag skulle inleda dagens inlägg. Jag hade faktiskt inte tänkt att inleda det så ens, det var mer ett konstaterande att det är dags igen för ett nytt inlägg.

Jag ska dock erkänna att jag var tvungen att googla på textraden, för nu börjar jag komma upp i den där tråk-åldern där man liksom inte hänger med lika bra i alla nya artister som poppar upp som finnar på en tonåring kvällen innan årets skolfotografering. Det innebär inte per automatik att jag tycker att musiken är dålig, det är bara för många namn för att de alla ska få plats i min hjärna kopplat till röst eller refräng.

En glad och svängig låt till trots så är det inte mer än onsdag morgon nu, men visst börjar nedförsbacken på onsdag? En svag lutning mot något som skulle kunna se ut som en helg långt där framme. "Men Fumlan, inte ska väl du sukta efter helg redan? Du har ju ett jobb som du är nöjd med, ska du inte snarare längta efter måndagar istället?"

Jovisst, tack för påminnelsen. Det är bara det att det ligger lite smolk i bägaren. Hittills har jag kunnat hantera det men nu har smolket rörts upp och bägarens innehåll är knappt att räkna som tjänligt längre. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om smolket, men på gott och ont känns det som att något kommer att hända snart. Jag korsar fingrarna och hoppas ha rätt i min känsla att jag kan känna mig trygg i min position och med det stöd jag tror att jag har.

I övrigt börjar jag komma in i jobbet rätt bra nu, osäkerheten hos en nyanställd börjar ge med sig och jag känner mig taggad. Jag nystar, grejar, frågar och bjuder in. Driver på, hålls tillbaka och letar mig runt. Precis som det ska, gissar jag.

Vintermörkret är här och för med sig en känsla av konstant mild trötthet. Ibland är det skönt att få vara lite lat och trött, sitta under filten, äta godis mitt i veckan och lösa sudoku. På sommaren finns en underliggande förväntan att man ska vara ute och fixa i trädgården. Man ska passa på att vara ute i det fina vädret, ta vara på de långa kvällarna och vara sitt bästa jag. Då tycker jag att det skönt att träda in i en tid av kravlöshet och vila upp sig från den käcka sommaren. Okej, vädret är inte särskilt upplyftande, det inspirerar knappast till spontanitet eller kreativitet. Däremot kan man gå ut med otvättat hår eller fula mjukisbyxor, för det syns ändå inte i mörkret.

Ha ett gött veckoslut, för det ska jag!

Så kom den äntligen, tidsomställningen.

Ja, det är sannerligen en snackis runt fikaborden i Sverige två gånger om året och det är inte många som idag skulle rösta för den om det varit en folkomröstning. Det tycks ändå som att det är en svår nöt att knäcka då hela EU sedan 1996 har samma tidsomställning. Ett enskilt land kan därmed inte bestämma själv då det styrs genom ett EU-direktiv. För protokollet ska nämnas att EU-parlamentet 2019 röstade igenom ett förslag om att alla länder ska gå tillbaka till den tid de hade 1978, alltså innan tidsomställningen drevs igenom.

Förslaget har dock inte gått igenom då det inte godkänts av Ministerrådet och detta beror faktiskt på medlemsländerna själva. På Dagens arena anges (om jag tolkar det rätt) att länderna inte är överens om att gå tillbaka till sin "egen tid", utan hellre vill välja själva om de vill behålla sommartid eller vintertid (normaltid). Med tanke på att vi har olika tidszoner som redan kan ställa till det i en vanlig skalle för den resovane, finns risken att det skulle bli ännu stökigare om man inte väljer att inte gå åt samma håll som grannarna.

I texten ges som exempel Finland som vill ha sommartid, om vi väljer vintertid skiljer det plötsligt två timmar på länderna. Danmark som ligger i samma tidszon idag, kanske inte skulle göra det om vi valde olika. Ja, stökigt är ordet.

Många medlemsländer vill dessutom att EU-kommissionen ska kartlägga de följder som kan komma av att slopa tidsomställningen. Hur det går med det förtäljer inte artikeln, men hur svårt kan det vara att tillsätta en utredning? Det kanske till och med kan stärka argumentet att avskaffa omställningen, då det finns forskning som tyder på att det vore gynnsamt både för klimatet och folkhälsan att avhålla sig från att peta på visarna.

Av rubriken att döma är jag för att behålla tidsomställningen, men så förhåller det sig emellertid inte alls. Däremot kan jag tycka att om vi nu ska ha den så är det skönt när den väl har passerats. Plåstret har rivits av. Nu är det höst på riktigt och om man ser glaset som halvfullt, så kan man faktiskt börja räkna ner till tiden då ljuset återvänder.

Lite om bil, muskelmassa och fåglar...så vet ni!

Det är ju helt vansinnigt att tiden går så fort, men jag klagar inte. Fortsätter det i den här takten så är det snart mars igen, men först vill jag ha lite av det lugn som kommer med den här årstiden.

Vi har precis börjat mata fåglarna. Ja, de fick allt tjata lite på oss men det var precis som att klockan slog fågelbordsdags, för plötsligt var det en väldig aktivitet på både talgoxar och pilfinkar här utanför. Blåmesarna kom och kikade in genom köksfönstret, som för att se var vi (eller maten) höll hus. Nu väntar jag bara på att det ska ljusna, jag hör dem därute och jag är inte så duktig på fågelläten men gissar på att det är Rödhaken som håller låda.

Jag har också varit ohemult trött det senaste, kan kanske bero på mörkret men det mesta kan nog skyllas på jobbet. Dels mitt uppdrag som jag äntligen börjar få lite kläm på vilket är skönt, men också för att det händer andra saker kopplat till jobbet som behöver hanteras mentalt. Det blåser lite vindar och jag är inte säker på var jag står i blåsten, men det kommer att ge sig ganska snart tror jag.

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska skaffa en annan bil eller inte, men tillslut blev min stackars nuvarande bil så eftersatt att jag ändå inte skulle kunna sälja den i befintligt skick. Så jag bestämde mig för att fixa till den. Nu har den nya vinterdäck, nya bromsar, nya sköldar och ett nytt ok bak. Dessutom har båda mina nycklar varit i ett bedrövligt skick, varav den ena inte ens gått att använda. Att beställa en ny kan tydligen kosta allt mellan 2500 - 7000 kr, galet ju! Så jag beställde ett nyckelskal och provade att byta själv. Det funkade faktiskt rätt bra, så nu ska jag nog beställa en till så att jag har två fräscha nycklar. Kostnaden för en ny nyckel blev nu ca 300 - 400 kr. Tips tips!

Min garderob fick sig också en utrensning. Jag har uppdaterat den lite, men inte rensat i samma takt som nytt kommit in. I ärlighetens namn har faktiskt det nya inte ens kommit in. Nu fick jag i alla fall köpt ett par lådor som snabbt fylldes och det blev också en stor hög som ska slängas eller göras trasor av. 

Alltså det här med åldern. Den kom hastigt på och nu börjar jag inse att jag behöver ta det lite vackert ibland istället för att bara bösa på. Jag skulle slänga upp sadeln på... ja sadelhängaren eller vad det kan tänkas heta och den sitter en bit upp väggen. Det är en mycket oergonomisk rörelse, men det har ju gått fint hittills. Igår hände det dock något med min axel som känns ganska oskönt nu. Hoppas att det är ett sånt där fel som man vill ha både ens bil och en själv, ett sånt som fixar sig själv. Jag får väl ta det lite lugnt med träningen, men vafasen ändå. Lägg där till att jag fortfarande lider sviter av en häck-klippning som jag utförde i somras, handleden är sig inte riktigt lik även om det är bättre. För att inte tala om mina menisker. Ja, det är inte utan att man plötsligt känner sig lite skruttig.

Desto viktigare att hålla sig aktiv då. Det har jag ju förstått. Det blir svårare att bygga muskelmassa och dessutom bryts den ned snabbare med stigande ålder. Hade det inte varit fantastiskt bra om samtliga arbetsplatser införde tre betalda träningstimmar i veckan för anställda över 40? För det här med tid är ju inget man badar i direkt, men kroppen ska hålla för förvärvsarbete allt högre upp i åldrarna. Ja, jag tänker då i och för sig inte jobba tills jag blir 68 år eller vad det nu är som gäller för mig, men för andra då.

Nämen nu så är det over and out tills nästa gång, det har ljusnat så nu måste jag titta på mina fåglar!

Torsdagsspaningar

Torsdag och klipptid. Har lyxat till det ordentligt och tagit ledigt idag. Jag vet inte vad gemene person har för inställning till det här med att sitta i fyra timmar hos frissan, men jag ser då inte fram emot det. Småprat och skvallertidningar är inte min melodi. 

Och där ser vi hur bortskämd jag är, med allt som pågår i världen så sitter jag och gnäller över en situation som jag själv försatt mig i av ren fåfänga. 

Jag tänker så ibland och försöker grunda mig med dåligt samvete. Det finns inget som inte känns futtigt i jämförelse med krig. Samtidigt är vi fortfarande tänkande och kännande individer, vad händer om vi inte tillåter oss att leva fullt ut? Kanske är det vår plikt att ändå leva fullt ut, inte kasta bort det vi har. Vi som har allt. Just nu.

För så är det ju. Vi vet vad vi har nu men det finns inga garantier. Jag vill inte vara en dystergök men jag tror att vi ska passa på att inventera våra glädjeämnen och rikedomar i livet. Påminna oss om dem och njuta av dem. Känna ödmjukhet inför dem. 

Vi tar så mycket för givet. Vår rätt till frihet, demokrati, att få bestämma över vår egen kropp, sjukvård, föräldrapenning, åtta timmars arbetsdag och semester. Att kunna ta ledigt för att fixa håret.

Tänk om vi alla förstod hur lätt allt kan tas ifrån oss och hur lätt det är idag att bli duperad. Vi förväntar oss till exempel att en övergång från demokrati till diktatur ska märkas och att vi då tydligt kommer att ta ställning emot den, men det sker långsamt och gradvis. Ackompanjerat av populism och vackra ord. En liten lagändring här och ett litet samarbete där.

Vi ska dock inte leta efter begravda hundar överallt, då är steget inte långt till att plötsligt hamna under epitetet konspirationsteoretiker. Vi riskerar också att bli utbrända på kuppen. Vi ska bara vara vakna och medvetna, ifrågasätta påståenden och fundera över vem som vinner mest på att slå split mellan oss. Det är nämligen få vapen som är så effektiva som att splittra ett folk. När vi förlorar känslan av gemenskap, då är vi som svagast både som individ och som nation. Det ska vi ha med oss när stämningen piskas upp i kontroversiella frågor, vem vinner på att vi blir osams runt fikabordet på jobbet? Det är inte vi!

Idag ska jag njuta av de fyra timmarna som jag valt att lägga på mitt hår. Jag ska njuta av att sedan komma hem till mitt hus och städa lite inför det kalas som vi ska ha i helgen. Jag ska njuta av det faktum att mina barn ser kalas som en självklarhet i livet.

Hur kan man bli så barnsligt glad?

Har jag vunnit på lotto?

Har jag fått en snäll lapp på min bil?

Kom jag i mina favoritjeans igen?

En löneökning kanske?

Nej nej nej, det är ju för att jag precis har beställt en varseljacka i softshell med dragkedjeförsedda fickor. Äntligen! Som Gert Fylking skulle utbrista i ren glädjeyra.

Jag har länge suktat efter en damvariant, men antingen har jag letat helt fel eller så har det helt enkelt inte funnits en sådan med alla de preferenser jag har. Hur som helst, nu har jag snart en i min ägo. Jag kommer att kunna rida i mörker utan att trassla med reflexsele, jag kommer att kunna gå mina långpromenader i mörker utan att trassla med reflexsele OCH jag kommer att kunna rasta hunden i mörker utan att trassla med reflexsele.

Ja, ni hör ju! Livet blir enklare och hösten kan komma. 

Förra säsongen köpte jag en fodrad varseljacka som jag använde flitigt i vintras, och jag sörjde nästan när det blev för varmt för att använda den fram på vårkanten. Detta trots att fickorna både var små och saknade dragkedja.

Jag har också längtat efter att ha en bra handbroms, men av någon anledning var det inte samma eufori som infann sig när paketet med nytt bromsok och lite andra relaterade delar kom. Det står fortfarande ouppackat i hallen trots att jag verkligen borde kontrollera att jag fått allt som jag beställt. (gäsp)

Det kanske blir roligare när min jacka har kommit? 

Pengars värde mätt i musik

Long time no see och jag vet inte vad jag ska skylla på egentligen. Ork och tid har varit en bristvara, så det ligger nära till hands att skylla på det. Jag är i full gång på jobbet och får väl en del gjort, men känner att jag kunde producerat mer om jag bara fick vara i fred. Nu ska det bollas, läsas igenom, gås igenom och även gnällas lite. Jag och min kollega står lite utanför gruppen vilket gör det naturligt att vi behöver samverka till viss del, men hon slukar mig hel. Jag är helt dränerad på energi efter att arbetsdagen är över och behöver verkligen hitta en strategi för att hålla en viss distans. Lyckligtvis sitter vi inte på samma våningsplan och jag får bli bättre på att blocka kalendern och undvika Teams när jag behöver få något uträttat.

Ha, nu fick jag också gnällt lite. Så när det är ute ur systemet tänkte jag raskt gå vidare till en eventuell nutidsspaning. I min ungdom hände det då och då att jag köpte en cd-skiva för min månadspeng och som ett litet stickspår kan jag avslöja att den första skivan jag köpte för egna pengar var Rikard Wolffs Pojken på månen. (En snabb sökning berättar att albumet kom 1995 och en något långsammare huvudräkning på grund av en gnutta misstro ger att det alltså var 30 år sedan?!!)

Nåväl, min månadspeng låg stabilt på 150 kr under några år och en cd-skiva kostade någonstans mellan 125 - 179 kr. Det senare var ofta samlingsalbum med två skivor. Då förstår man kanske att om jag skulle köpa en skiva, så måste det vara en verkligt bra skiva som jag längtat länge efter att få köpa och helst ska den också vara närmare 1 timma lång. Då kändes det som att jag gjort ett riktigt bra köp men om den bara var runt 45 minuter, kände jag mig i det närmaste lurad.

Över till nutid. I och med Spotifys inträde i mitt liv har jag slutat att lyssna på hela album. För om vi ska vara helt ärliga, alla låtar är inte lika bra. Nu kan vi plocka russinen ur kakan och göra egna listor, eller bara köra radio på en specifik artist eller låt. 

En artist som jag aldrig trodde att jag aktivt skulle lyssna på är Benjamin Ingrosso, men så har jag hört två låtar av honom spelas på radio och motvilligt blivit lite nyfiken. Dessutom är det flera personer (äldre än mig) som tycker att han är bra. Så okej då, jag letade upp albumet och lyssnade igenom det. Tror ni att jag blev såld eller besviken? 

Albumet var 38 minuter långt! 38! Trots att det var många spår. Fjorton "låtar" stod det. Hm, hur går det ihop? Jo, en del av "låtarna" visade sig vara bara spår med ljud och titel. En halv till en minut långa. Inbitna Benji-fans kanske protesterar nu och menar att det finns en djupare mening, och det är okej. Jag erkänner att jag kanske inte är tillräckligt insatt i hans musik och risken finns att jag missar någon nivå av hans konstform.

Men fjortonåriga Fumlan hade blivit grymt besviken om hon kommit hem med detta album, förvissad om att en lång stund av bra musik och fjorton fullvärdiga låtar som väntade. 

Å andra sidan, det produceras musik i samma takt som dåliga nyheter publiceras i media nu för tiden. Konkurrensen är stenhård och för att inte försvinna kanske det gäller att ständigt släppa nytt. (Sedan har kanske just han har en stor fördel som ingår i Wahlgren-klanen.) Då kan man kanske inte unna sig lyxen att satsa på kvalitet.

Okej, nu har jag varit ganska hård mot stackars B. Det ska föras till protokollet att jag gillade några av låtarna på albumet. Det märks att hjärnan bakom vill nå en bredare publik och nu har riktat sig mot den äldre publiken. Den publik som köpte cd-skivor för 149 kr på 90-talet.

Häpp! Spaning slut och ostmackor väntar!

Typiskt också?

Nu kommer det ett kort inlägg, där ni får ta del av lite frustration. Nu är tiden nämligen kommen för självtvivel. Jag känner att jag har fått starta min nya yrkesroll längst ner i en uppförsbacke, och en annan nyrekryterad kollega står i mitten av backen och stampar otåligt. Denna kollega är härlig uppenbarelse, så olik mig. Tänk Glad Ångvält! Där står hon och försöker heja på och klappa upp mig för backen, för där högst uppe väntar äventyr och hon har väntat på att jag ska komma så att hon får komma igång med allt hon planerat.

Jag försöker under tiden klura ut hur jag ska lösa min egen del. Hur många ledningsgrupper behöver jag förbereda powerpoints för? Vilken strategi ska jag presentera? Ja, hur ska vi ens lägga upp allt? 

Som om det inte vore nog så har jag börjat fundera. Ni kanske minns att jag nämnt att det var en visstidsanställning på ett år jag fick? Inte optimalt men jag tänkte satsa på det här nu och inte snegla åt andra jobb. Jag stängde ner alla jobbsökarflikar och hade inte tänkt att gå in och kika igen förrän runt nyår. Så plötsligt skickade en vän en annons. Tillsvidare, heltid, närmare och alldeles alldeles underbart.

Jag förbannade min otur och taskiga tajming, men tänkte att nu kör jag på det jag har fått. De har valt att satsa på mig, då ska jag satsa på dem. Men igår och idag, känner jag ganska starkt att jag kanske ändå borde söka. Det kanske skulle kunna vara mitt 4-ever job? Det andra tar ju slut till sommaren? Vore det inte naturligt att jag faktiskt sökte tjänsten? Det känns taskigt mot nuvarande arbetsgivare, men visst borde man kunna förstå dilemmat och se rimligheten i att söka en tillsvidaretjänst? 

Samtidigt är det en liten bransch och jag vill inte bränna några broar... ÅÅÅÅHHH! Hjälp!

Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också". 

Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?

Nu har det hänt!

Ni fick tio dagars paus från mig, för precis som jag misstänkte har de två senaste veckorna bara rusat förbi och vi har hunnit med ganska mycket. Både att vara iväg, lite hemmasysslor och bara slappa. Mycket bra kombination för återhämtning.

Nu har det hänt! Det som länge varit ett ekonomiskt mål men hamnat i skymundan tack vare min studietid och paus i nysparandet, jag har lyckats få ihop min första miljon till framtidsportföljen.

När man suktar efter att korsa den gränsen är det lockande att räkna med buffertar också, så tekniskt sett har jag redan varit miljonär i ett par månader. Fast en buffert är en buffert och hör inte dit, punkt! Nu återstår bara att se hur många gånger jag kommer att halka under gränsen innan den är här för att stanna, tänker min inneboende realist. Fler anledningar att fira, får jag väl kontra med då!

Tänk ändå, min första milstolpe på Avanza var 10 000 kr i augusti 2018. Himmel vad jag önskar att jag hade kommit igång med mitt sparande tidigare i livet. Jag får glädjas åt att mina barn åtminstone kommer att ha rätt verktyg för att nå sin första miljon som relativt unga. Tiden är en investerares bästa vän!

Up up and away!

Om böckers påverkan och en anekdot från Paris

Vilken lång vecka det blev, fast ändå inte för det är ju redan fredag. Det är märkligt det där med tidsperspektiv. Dagarna bara svischar förbi men ändå har vi befunnit oss i mitten av juli så länge. Jag tror att det kommer att bli ändring efter idag, för i helgen ska vi till svärmor och efter det är planen att åka ner till Helsingborg. Vips kommer också den veckan att läggas till handlingarna. Jag ska försöka att ta vara på varje minut.

Egentligen är jag inte särskilt intresserad av att resa, antalet semestrar som jag behövt flyga till får fortfarande plats att räknas på ena handens fingrar. Det går bra med en mental klapp på min axel här, för mitt minimala nedsmutsande av miljön. Däremot är jag väldigt lättpåverkad när det kommer till böcker om de utspelar sig på någon spännande plats. Senast läste jag "Döden tar semester" av Carina Burman. Jättecharmig pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet och handlar om en bussresa ner till Italien, närmare bestämt till Rom.

Som ni förstår vill jag nu till varje pris åka till Italien, men inte nödvändigtvis Rom. Jag surfade runt lite för att se om jag kunde hitta något ställe i Italien som kunde tilltala en mycket res-ovan person från försiktiga Sverige. Resultat: Cinque Terre! Googla det, så himla fina bilder. Det är fem små byar som ligger som ett pärlband längs kusten. Jag tänker vandring, jag tänker mat och jag tänker vin! 

Oftast brukar jag drabbas ganska hårt av begäret, men det brukar också blåsa över relativt fort. Ett botemedel är att börja läsa en annan bok som handlar om ett mer lokalt potentiellt resmål. Ann Rosman skriver mycket bra om Marstrand och det är ett ställe som går att besöka många gånger. 

Jag har också lärt mig att det inte alltid är så rosaskimrande som det ofta är i böcker. Hur många böcker har jag inte läst som utspelar sig i romantiska och vackra Paris? När jag kom till Paris möttes jag av verkligheten som innebar stark urinstank under varenda bro, råttor som fullkomligt myllrade runt Nôtre Dame på kvällen och dessutom höll vi på att bli rånade mitt på ljusa dagen vid ett tillfälle. 

Nu måste jag bara berätta om hur vi undkom situationen, för vi hade en himla tur och det sjukaste hände. Vi var omringade av den här gruppen som var omkring oss som flugor, de blev ettrigare och mer och mer närgångna och började peta och dra i våra kläder och handväskor. Plötsligt ser jag ett gäng stora killar komma joggande mot oss, tänk typ rugbyspelare, och de spränger rätt in i vår grupp, tänk nu bowling, som nu består av oss fyra och sex eller sju rånare. Jag riktigt känner adrenalinet från sportkillarna och inser att de såg direkt vad vi blev utsatta för. Minuten senare var vi ensamma igen och vi försökte förstå vad som hänt. Mycket tacksamma över att det gick bra och att vi fick behålla våra saker (särskilt med tanke på att en av oss har en besvärlig variant av diabetes), men det lämnade också en bitter eftersmak och jag kände mig så smutsig. Det var svårt att hitta tillbaka till glädjen och nyfikenheten igen den dagen.

Det här kan naturligtvis hända var som helst, turister är en lätt måltavla. Vi hade våra saker på ett sätt som visserligen försvårade tillgreppet, men eftersom de var så fysiska och fler än oss så hade det inte dröjt länge till innan vi blivit av med våra saker. Om detta kan hända i pittoreska Paris, vad kan då inte hända i livliga Rom? Sedan dess har vi varit i London och det var en helt annan upplevelse, mycket lugnare och betydligt mer städat. Det är lättare att känna sig som hemma i London.   

Hörrni apropå England, det gick ju inget vidare i fotbollen igår?! Vi satt ute på altanen och lyssnade på matchen. När Sverige gjorde sitt andra mål kändes det verkligen som att vi hade en chans, men efter att England kommit ikapp stängde vi faktiskt av. Jag misstänkte att det kunde bli segdraget och det blev det ju mycket riktigt också, eftersom vi tydligen förlorade på straffar. 

Ja, det är bara mitten av juli och ni har redan hört mycket från mig. Risken finns att det hinner bli fler inlägg innan månaden är över. Det är bara att bita ihop! ;-)

Ha're gôtt i solen! 

Nostalgitripp och statusuppdatering

Min man jobbar den här veckan så jag har semester alldeles själv här hemma. Det är skönt det också, för den som trivs i eget sällskap. Jag har solat, lyssnat på sommarpratare, skrapat och målat ett litet staket och varit hos hästen. Idag ska jag träffa en kompis på stan och vi ska luncha och dricka bubbel mitt på ljusa dagen. Det är sådant man kan göra när det är semester.

Jag försöker hänga med i vädersvängarna på SMHIs app, men det ändrar sig fort där. Igår visade det att det skulle vara uppehåll och mulet när jag ska åka in, men nu visar det regn. Jaja, paraply hade jag ändå tänkt släpa med mig, fast då mest i förebyggande syfte.

Det är dessutom Gothia Cup, säger de som hänger med i fotbollssvängen. Förhoppningsvis håller det klientelet huvudsakligen till på McDonalds när det knorrar i magarna och inte på uteserveringarna så att vi får plats med våra små ändalykter och bubbellystnad.

Dammsugit! Det har jag också gjort, till förbannelse! Min son sommarjobbar hos en bonde och de senaste veckorna har jag jagat hö på golvet. Farit fram som en furie med dammsugaren. Nej, jag överdriver nu. Faktum är att jag insett att jag gillar fenomenet, hö på golvet och kläder som luktar lagård. Jag kanske inte gillar det så mycket att jag tvättar hans kläder tillsammans med resten av familjens just nu, men ändå. Vad är det för fel på dig, undrar ni nu? Särskilt ni som är födda och uppvuxna i stan.

När jag känner doften av lagård drabbas jag av nostalgi och minnen från barndomen. Min bror och jag som fick hjälpa till att utfodra korna med varsin liten skopa pellets. Det rytmiska ljudet från mjölkmaskinerna. För det här barnet var det helt naturligt att se mjölken färdas i ett genomskinligt rör uppe i taket, från kornas juver till tanken i mjölkrummet. Smaken av den varma söta mjölken som vi ibland fick provsmaka. Synen av pappa i den blå overallen och bältet med mjölkpallen som han satt på vid mjölkningen. 

Bild lånad från Granngården, 

alltså inte min pappa :-).

Minnet av hur det kändes att sticka in handen i kalvarnas mun och deras förvånansvärt sträva tunga mot huden. Hur tung skrapan kunde vara att dra över gummimattan och ner i rännan när man mockade, och hur vilsamt det var att i dämpad belysning strö ny halm efteråt. Då visste jag att snart skulle vi släcka och korna få gå och lägga sig på den fina gula halmen.   

Tänk vad stor betydelse lukter har för våra minnen. Jag känner verkligen med de personer som förlorade sitt luktsinne vid pandemin och aldrig fick tillbaka det. Den dörren till minnena är stängd och inga nya lukter kan skapa nya minnen.

Jag är tacksam för höet på golvet och lagårdsosande kramar från min son. Livet rullar på i en rasande fart och det är nästan lika svårt att hänga med i det som i väderappen. Ta hand om er!

En vecka i hästens och bromsens tecken

Ägaren till min medryttarhäst har varit på semester, så jag har varit hos hästen ett par gånger extra den här veckan. Så mysigt men det är verkligen besvärligt nu med alla bromsar. Det är också lite lyxigt att det enda jag behöver göra är att rida. Ja, rykta och kratsa och gosa också såklart, men inget höpackande eller mockande. Jag hade inte haft något emot det egentligen, det har sin charm det också men jag måste erkänna att det sparar mig mycket tid att inte behöva göra det. Bara körningen dit och hem tar 50 minuter. Suck, jag har märkt att valutan tid spelar allt större roll i min tillvaro, jag hoppas att det är tillfälligt.

Apropå bromsar så uppstod en meningsskiljaktighet avseende dessa stickande insekter. Myggor och knott har vi koll på, men sedan har vi bromsar, hästbromsar, blinningar, klegg, trekantsflugor osv osv. Min man vill kalla allt för blinningar. Jag menade att en viss sorts insekt är blinning och en annan som han (av någon märklig anledning) tycker ser likadan ut (!) är broms.

Så vad göra? Sommaren är lång och vi har en semestervecka till ihop snart, så det var bara att fråga google. Vi hade båda fel. Den jag ville kalla blinning heter de facto regnbroms. Den som min man inte kunde skilja från en regnbroms var en gråbroms (stor skillnad). Trekantsflugan är en blindbroms och hästbromsar kallas ofta för just detta, men även fäbroms.

Sammanfattningsvis är alltså allt bromsar, och blinningar och klegg är dialektala benämningar på dito. Klegg sa man i mina gamla hemtrakter, där man för övrigt även använder sig av begreppen tvåmänning om kusin och tremänning om syssling. Är det inte charmigt så säg? Fast jag tror att man också kan säga det högre upp i landet, så jag tänker att osvuret är bäst.

Tänk vad roligt, nu kan vi åtminstone glädjas åt att vi kan artbestämma odjuren som biter oss! Lycklig är den som kan finna glädje i de små tingen.

Nähäpp, nu tog det stopp. Min hjärna checkade visst ut, så jag får väl rikta blicken mot himlen och titta på tornseglarna igen. Det är återhämtning det!

Sista dagen till handlingarna

Så var den över, sista dagen på mitt gamla jobb. Blandade känslor absolut, men mest skönt. Eftersom jag redan blivit avtackad tre år tidigare då jag gick på tjänstledigt för studier, trodde jag inte att det skulle bli något spektakel den här gången. Fast ett litet spektakel blev det ändå, chefen hade köpt go-fika och räckte över en jätteblomma och en ask belgiska praliner. Därtill hade hon kuppat in en bild på mig på info-tv:n som sedan kablades ut på hela företaget, där hon också tackade för många fina år. Väldigt fint alltihop. Sedan fällde vi några tårar var när vi kramades för sista gången. Vi är mycket olika som personer, jag och min chef, men jag kommer verkligen att sakna henne.

Hur firar jag min semester nu då? Jo, den inleddes med halskill och lite snörvlande. Jag hoppas att det bara är stressen som släpper och att det inte utvecklas till en uschel förkylning. Allmäntillståndet är opåverkat än så länge, peppar peppar!

Jag var och hälsade på mina nya kollegor i början av veckan, de verkade väldigt trevliga allihop. Känslan när jag klev in i byggnaden var också mycket bra, liksom hemtrevlig och välkomnande. Jag har varit där två gånger nu och det var samma känsla båda gångerna, så jag tror att jag kommer att trivas bra.

Nu ska jag passa på denna regniga dag att röja undan lite dåliga samveten, som ouppackade väskor, tvätthögar och använda men ej tillbakahängda plagg i garderoben. Tänk att det räcker med en knapp vecka innan kaoset är ett faktum, ujujuj!

Börja på noll

Det slog mig hur bra min bloggbeskrivning faktiskt passar just nu. "En blogg om att börja på noll och sikta mot stjärnorna." Visst var det typ så, ids inte kolla. 

För när jag tänker efter är det just detta jag gjort de senaste åren, på mer än ett område. Jag började rida på gamla dar, jag utbildade mig, jag ska börja en ny karriär inom en för mig ny bransch. Det är ändå en hel del "börja på noll" på relativt kort tid.

Medelålderskris? Visst varför inte? Det finns ju anledningar till att vi går igenom ett antal kriser i våra liv och det är för att våra liv kommer till en vägkorsning. I barn- och ungdomsstadiet är det fullt av kriser som till stor del handlar om separationer från föräldrarna som är nödvändiga för att testa de egna vingarna. Allt ifrån att sova i egen säng för första gången, till att bråka om smutsiga kläder eller vems tur det är att diska.

Vi går igenom många kriser, men inte alla får så mycket utrymme som medelålderskrisen. Kanske för att effekten av den många gånger är dyra bilar, skilsmässor och skönhetsoperationer, vilket är ett tacksamt ämne för populärkultur.

Jag är glad om det här är min medelålderskris, för då ledde den till något som stärkte mig. Är det något jag saknat i livet är det styrka och tro på mig själv, men nu är det dags att steppa upp. Kan andra, så kan jag!

Det finns en kris till som väntar runt hörnet och nu vet vi att kriser inte per automatik behöver vara negativa, men pensionen kan vara traumatisk för vissa. Har ni sett filmen om Filip Hammars pappa? Som identifierade sig med sin yrkesroll? Som alldeles tappade livslusten när han gick i pension? Som inte finner någon mening i livet längre?

Jag tror att det är vanligare än vi förstår och jag tror att det är vanligare bland män. Kanske är det därför vi inte hör så mycket om det? För att det skulle innebära att dessa män behöver visa sig sårbara. Kan det vara så att det är samma kategori människor som identifierar sig med sin yrkesroll, som också har svårt att prata känslor? 

En annan konsekvens är att man förlorar ett socialt sammanhang när man går i pension. Också något som kanske ställer till det i högre grad för män, då det många gånger fortfarande är kvinnorna i relationerna som står för samordning av social samvaro med andra. 

Varför skriver jag om detta? Kanske för att detta är något som min egen man går och funderar en del över. Han är inte särskilt social och det är just på jobbet som han träffar andra på ett naturligt sätt. Vi pratar om detta ibland och har kommit fram till att det kanske är smart att hitta ett intresse eller en förening innan man går i pension. Så att man har ett etablerat kontaktnät när arbetskamraterna försvinner. Det är ju många år kvar, så vi får väl se vad som händer.

Har ni några kriser som lämnat extra stora spår i livet?

Efter 14 år - jag har sagt upp mig!

Det finns nog en och annan i vårat avlånga land som skulle säga att jag är galen, eftersom jag säger upp min tillsvidaretjänst för en visstidsanställning på ett år. Jag frågade visserligen, för sakens skull, om det fanns möjlighet att mitt företag kunde tänka sig att ge mig tjänstledigt för att "prova på ett nytt jobb" under ett år. Precis som jag förväntat mig så fick jag ett nej. Tjänstledighet på grund av studier är arbetsgivaren tvungen att bevilja, men inte för att prova på ett nytt jobb och nu har jag frågat i alla fall.

Hur känns det då? Läskigt? 

- Nej, inte det minsta faktiskt! Det känns så himla rätt, det är nu det börjar. Mitt nya liv. När anställningen börjar närma sig sitt slut är jag övertygad om att jag kommer att hitta något annat. Det är en väldigt skön känsla och vi får väl se sen om den visade sig stämma överens med verkligheten.

Dottern sommarjobbar på min första avdelning i fabriken och hon vittnar om att det är en annan stämning på jobbet nu än vad det varit tidigare, många av de gamla rävarna har gått i pension och nya unga förmågor har kommit in. På rasterna sitter man gärna med sina mobiltelefoner på rasterna och det är tyst i lunchrummet. Ingen som tråkar någon för att man värmer samma mat för fjärde dagen i rad eller att en annan har fisk i sin matlåda.  

Den årliga grillfesten går dock av stapeln även i år, men jag känner inget sug efter att delta. Den roliga tiden är över. Jag har nog checkat ut, tror jag. Nu får de nya marketingexperterna, kommunikationskonsulterna och årets upplaga av sommarjobbare grilla, leka och gå tipspromenad utan mig. Min dotter får ta ett glas för mig!

Midsommar, säger ni? Varför jag sitter och skriver här? Vi är faktiskt så tråkiga att vi duckar allt uppstyrt firande i år. Den senaste tiden har varit ganska intensiv och det känns väldigt lyxigt att få sitta här ikväll. Det hindrar dock inte från att lyssna på Calle Schewen i Roslagens famn. Jag har också pysslat ihop en minimidsommarstång, vi har ätit färskpotatis och matjessill och konstaterat att det inte går att frysa in gräslök. Lyckligtvis fanns det lite färsk gräslök kvar som inte hunnit gå i blom.

Imorgon väntar ännu en dag med fantastiskt väder. UV-index 6, om man får tro min dotter med exalterad blick. 

Jag har sju arbetsdagar kvar på mitt gamla jobb! Det ni!

Manglad - och... jag har fått ett jobb!

Äh vi börjar väl med punkt nummer två, alltså "jag har fått ett jobb". För det är sant! Hörde ni längst där bak? JAG HAR FÅTT ETT JOBB!

Efter min semester börjar jag på mitt nya flashiga jobb, där jag är anlitad för att göra precis det jag utbildat mig till och med rätt inriktning och allt. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om rekryteringsprocessen, för den var ganska snäll och odramatisk. Det kan ha att göra med att det endast är en tidsbegränsad anställning, projektanställning om man så vill kanske.

Om ett år är jag tillgänglig för arbetsmarknaden igen och då har jag det alla arbetsgivare så hett eftertraktar, nämligen erfarenhet från yrket. Den som inte vill ha mig då... ja, jag vet inte, men de förstår inte vad de missar! ;-)

Rolig grej som jag ändå vill dela med mig av, jag fick i vanlig ordning ange löneanspråk men eftersom det inte kändes som det viktigaste i sammanhanget så gjorde jag bara en googling och begärde medellönen som dök upp skärmen. Trodde inte att jag skulle få det eftersom jag är ny på området, men det var inga problem tydligen. Då dyker ju genast frågan upp, hur mycket mer kunde jag fått? Så när han sammanfattade detaljerna och nämnde lönen gjorde jag det enda raka och frågade käckt om jag skulle bett om två tusen mer. Naturligtvis utan förhoppningar, men då ökade han på lönen med en tusenlapp. Woop woop!

Då går vi lite raskt över till första punkten - "manglad". För vi hade student idag och nu är jag banne mig helt slut, trots att det var en ytterst småskalig variant på studentmottagning. Nu vill jag egentligen bara krypa upp i soffan och sitta nära maken, men våra mammor är kvar. Jag ska dock inte klaga, vi har haft fantastiskt väder idag och även nu är det riktigt skönt ute på altanen där vi sitter allihop med vin och varsin förströelse. Vi bara är lite. När jag skrivit färdigt det här ska jag luta stolen bakåt och titta upp på molnen på himlen.

Jag hoppas att dottern fick en minnesvärd student, vi har pyntat med ballonggirlander, björkruskor och ännu med ballonger, flaggor och blommor. Presentbord, studenttårta och... ett tal. Som jag skrev. Jag ville verkligen inte gråta och försökte stänga av mina känslor när jag läste, men jag gjorde misstaget att ha ordet "stolthet" med och när jag kom dit sket det sig. Milt sagt! Dottern är också vansinnigt känslig, så hon grät mer än jag. Alla fick fotoförbud en bra stund efter talet. Vi tog oss igenom det i alla fall och lyckades göra det till en kul grej, sedan blev det fokus på presentöppning.

Jag tror att jag nöjer mig här. Tornseglarna svischar över oss och skriar efter min uppmärksamhet och vem är jag att göra dem besvikna?

Hoppas att ni får en underbar helg, för det ska jag ha! 

Tack för kaffet

Nu har vi haft göken här i en månad. Jag vet att göken har ett jäkla sätt när den placerar sina ägg i andra fåglars bo, det i sig är inte särskilt charmigt men sådan är nu naturen. Om man istället fokuserar på gökens läte och blundar för det andra gör faktiskt kokoandet göken till en riktigt charmig fågel. Vi har också fått se den på relativt nära håll när den flyger här mellan träden. Annars har många fåglar tystnat vid det här laget. Lite sorgligt att den tiden är förbi, när fågelsången nästan kan upplevas som öronbedövande. 

Andra tider börjar nu och vi har redan ätit årets första smultron, inga mängder men tillräckligt för att få sommarfeeling. Klätterrosen har också börjat blomma så smått, tyvärr har bladen blivit angripna av löss så det ser mest ut som ett skelett dekorerad med vackra rosor. Så kan det gå när man inte är med på noterna och börjar bekämpa i tid. 

För er som förresten undrar om kaffesump hjälper mot sniglar i trädgården kan jag berätta att det gör det inte! Min man har släpat hem kilovis med kaffesump från jobbet och lagt runt våra dahlior, men hittar ändå sniglar klängandes på blommorna. Vem vet, kaffe kanske passar fint till dahlior? 

Jag har börjat räkna ner till semestern nu som börjar så smått vecka 27 med tre dagar, sedan rullar det på i ytterligare fyra veckor är tanken. Att jag valt att ta ut så mycket semester, trots att jag inte jobbat ihop tillräckligt många semesterdagar beror på att jag vill göra mig umbärlig. (Säger man så? Motsatsordet oumbärlig används ju ofta.) Jag vill alltså inte vara medräknad i personalstyrkan ifall ett jobb skulle dyka upp och min chef har lovat att släppa mig tidigare om det skulle behövas, så länge jag täcker upp en viss period under semestertiden.

Pust, det här med att söka jobb är något så pass energi- och tidskrävande. Det är konton och karriärsidor hit, och svara på frågor med genomtänkta motiveringar dit. Snälla kan vi inte gå tillbaka till den tid då ett CV och ett personligt brev räckte? Och en mailadress som inte går till en 14-årig rekryterare med noll koll, utan någon som känner sin organisation och litar på sin magkänsla. Tack för ordet!

Med det sagt är det nu dags att skicka iväg ansökningar till två utannonserade tjänster, så jag kan väl räkna med att sitta kvar i ett par timmar till framför datorn. Tur att jag fick blogga lite innan i alla fall!

Ha en fin vecka!