Bloggen somnade visst men

om det beror på lättja, stress eller att jag helt enkelt inte tycker mig haft något intressant att skriva om är ju frågan. Kanske en blandning av alla tre även om stress är ett starkt ord i sammanhanget. Nej, vid närmare eftertanke är det inte stress. Det handlar nog snarare om att jag inte befunnit mig i något reflekterande tillstånd på ett tag.

Att vara ny på ett jobb tar en hel del energi så det är tur att det inte tillhör vanligheterna. Det är mycket som ska hamna på rätt plats i den roll som jag har nu då den är ny i organisationen, sedan behöver jag prioritera så att fokus hamnar på rätt saker. Det är mycket som behöver tas tag i och det är både roligt och utmanande.

Även om mycket tankeverksamhet ägnas åt jobbet, roar jag mig faktiskt också emellanåt. Helgen som nu går mot sitt slut har jag tillbringat i vackra Stockholm i finaste sällskapet. Huvudaktiviteten var en inplanerad turridning norr om huvudstaden och vilken dag det blev. Jag fick en jättemysig häst och vädret var helt fantastiskt, ja rena sommaren faktiskt. På eftermiddagen tog vi ännu en tur men nu i stan och utan hästar. Mat, vin, blommande körsbärsträd och en massa prat stod på schemat och där har vi receptet på en mycket lyckad helg.

Jag har precis lyssnat på Katarina Wennstams böcker om sekelskiftesmorden. Det märks att hon har gjort gedigna efterforskningar och böckerna är intressanta och lättlyssnade (trots att det är Katarina Ewerlöf som läser och jag får plocka upp skämskudden när hon envisas med att läsa på dalmål i tredje boken). Perfekta att förlora sig i när man vill försvinna in i en annan värld för ett tag, däremot känner jag inte att jag håller andan i väntan på att nästa bok i serien ska släppas. Jag känner mig ganska nöjd här och nu, så får vi se om jag återupptar kontakten med karaktärerna i böckerna i framtiden.  

Framtidsplan

Alltså ni anar inte hur nära det var att inlägget började med en mörk inledning om hur dystopisk vår värld har blivit. Efter några sekunders eftertanke tryckte jag dock på Backspace et voilà, en ny chans till ett käckare inlägg. (Jag tycker ändå att vi kan ha med oss Lilla Al-Fadjis bidrag till årets Melodifestival, Delulu, som ett soundtrack till dagens läsning. Vill man inte lägga in politiska tolkningar i låten är det ändå en skön dänga för att få igång lite fredagsfeeling.) Det är ju ändå fredag idag!

Visserligen fredagen den trettonde. Visserligen en fredag med kuling och hagel. Visserligen en fredag när jag inte kommer in på min jobbdator. Men ändå, fredag!

Jag har kaffe i min kopp. Min chef uppmanade mig att ha en lugn dag hemma. Jag jobbar inte utomhus och jag kan ta på mig extra strumpor. Sämre kan man ha det.

Första veckan på mitt nya jobb är snart till ända och jag har blivit emottagen med öppna armar. Vem jag än har hälsat på har hen lyst upp, välkomnat mig och sagt att jag varit efterlängtad. Jag menar, wow! Hoppas att smekmånaden aldrig tar slut.

Börsen har ju tuffat på rätt bra i år, men de senaste dagarna har varit ganska dystra. Det är dock inte mycket att hänga läpp över eftersom this too shall pass. Se bara på det hiskeliga raset 2020 som nu degraderats till Coronadippen, ett knappt märkbart hack i kurvan. 

Syftet med mitt egna sparande och investerande har varit ganska diffust redan från början. Initialt var det nog mest ett sätt att dämpa paniken över mitt obefintliga pensionssparande men ganska snart började nya uttryck dyka upp. Ett av dem var FIRE. Det stannade kvar hos mig och jag började fundera. Skulle det ens vara möjligt? Jag började ju trots allt spara relativt sent i livet. Nä, det var nog inte för mig. Även om jag inte hade någon plan tilltalades jag av att stapla pengar på hög, det finns sämre saker att samla på. 

När nu det orangea kuvertet damp ner i min digitala brevlåda, väcktes frågan åter till liv. I samråd med en FIRE-kalkylator undersöktes därför möjligheterna för en något tidigare pension och en siffra började utkristallisera sig. Om förutsättningarna inte ändras alltför mycket så skulle jag kunna gå i pension vid en ålder av 57 år. Alltså det är inte så illa faktiskt. 

Nu är det mycket i den ekvationen som jag själv inte kan påverka så jag får väl kisa när jag tittar på min eventuella pensionsålder, men ändå roligt att ha en plan.

Apropå plan så har jag absolut ingen plan för helgen. Det är skönt. 

Vad ska ni göra i helgen?

Hundar, champagne och chipsvarning

Vi har redan hunnit en bit in i mars månad, eller Martius som det även heter enligt Bondepraktikan. Där står också att läsa att: "Blifwer wädret Palm-Söndag klart, Då får kornet och wäxt samma år fart." Då håller vi tummarna för fint väder på Palmsöndagen, hörrni!

Igår var min sista arbetsdag på nuvarande arbetsplats, idag och imorgon tog jag semester. Det har aldrig känts så definitivt att stänga ner flikarna på datorn som det gjorde igår, innan jag stängde av den och lämnade den ifrån mig. Den här gången var det trots allt förknippat med kluvna känslor eftersom jag tycker så väldigt bra om mina kollegor, det känns oerhört tråkigt att inte få ha kvar dem och jag kände mig verkligen som en i gänget.

Jag kan bara hoppas att jag kommer få lika bra kollegor på nästa ställe. Man vet vad man har men inte vad man får, som det heter. Jag vet åtminstone att jag från och med måndag har en tillsvidareanställning, vilket känns fantastiskt bra och tryggt.

Jag är av den starka åsikten att man ska fira när det händer bra saker i livet, stora som små, men jag är ganska dålig på att verkligen göra det. Igår tog jag mig i kragen och delade en flaska champagne med maken, ackompanjerat av lite snacksprovning. Jag köpte några olika sorter och vinnaren blev ekologiska rågsnacks med havssalt. En liten varning kan jag också bjuda på, för förloraren blev seaweed chips med smak av hummer och paprika. I affären slets jag mellan starkt tvivel och nyfikenhet, men landade i att om jag någon gång ska utmana mig själv så är det nu. Det var hummern jag var tveksam till och det var mycket riktigt hummern som förstörde det. Det kändes rent av ofräscht. Nu vet jag det och är det någon som mot förmodan gillar hummerchips, så har jag en nästan full påse här. 

Nu blev det mycket prat om chips, jag tänkte också säga att efter champagnen fortsätter firandet imorgon. Då har jag bokat 3-rätters med övernattning i ett rum med fin utsikt över både vatten och stad. Stället är känt för sin fina mat och jag har också sett det här stället så många gånger, som är mycket tilltalande rent estetiskt i sitt sekelskiftesutförande, och jag har ofta tänkt att det skulle vara trevligt att få besöka. Nu händer det äntligen, en klapp på axeln till mig.

Vi tycker mycket om hundar och vill gärna ha en så småningom när det fungerar med resten av livspusslandet (läs heltidsjobb). Fram till dess har vi förmånen att få passa en hund lite då och då, en brasiliansk terrier. Just den här hunden har en ganska brokig bakgrund med flera hem bakom sig, men nu har hon hittat sitt "riktiga" hem hos våra bekanta. Det som drar ner upplevelsen med att låna hunden ibland är att hon inte är uppfostrad som vi skulle ha uppfostrat henne om hon var vår. Det kan leda till viss irritation ibland och att man inte knyter an till henne som jag skulle vilja med en egen hund.

I veckan har vi dock passat en annan hund, en kleiner Münsterländer, som är väldigt väluppfostrad och det vidgade verkligen vår uppfattning om hur det är att ha hund på heltid. Den här damen är allt som jag föreställer mig att en hund ska vara. Glad, tillgiven, lekfull. Smutsar ner, fäller hår och snarkar. Men så charmig. Dessa två hundar är varandras motsatser och jag måste säga att vi har bra mycket roligare med den sista, samtidigt som hon är otroligt aktiv och behöver mycket stimulans.

När jag har läst lite om hur man ska välja ras om man vill köpa hund, så ska man se till att välja en hund som matchar ens egna lust till aktivitet. Är man en soffpotatis ska man alltså inte välja en hund som kräver mycket utevistelse och intensiv aktivering. Det blev väldigt tydligt, när vi nu provat två helt olika hundar, att vi antingen får bli mer aktiva själva eller hitta en hund som är mitt emellan dessa två. Jag får också poängtera att naturligtvis spelar det en stor roll vad hunden är van vid hemifrån, det blev tydligt då de två ägarfamiljerna har väldigt olika syn på fritidsaktiviteter.

Det är verkligen lärorikt att passa olika hundar, det blir lättare att ringa in vilken hund som skulle passa ens egen livsstil bäst. Något som jag också tar med mig är att hur mysigt och trevligt det än är att passa hund, så är det också lite skönt när de åkt hem. Det väcker frågan: hur jobbigt är det att ha en hund på heltid i 10-15 år? Kommer jag att tröttna eller blir det annorlunda när det är ens egna hund?

Det är vår i luften, solen skiner och fåglarna sjunger vårsånger. Klockan är inte ens nio denna lediga dag, jag undrar om jag inte ska gå ut och carpe diem.

Husmanskost, vår och böcker

Idag tar mig en sovmorgon. Det är sista gången jag arbetar hemifrån på den här arbetsplatsen, mitt schema är ganska luftigt idag och jag har några timmar till godo på mitt konto. Hur bättre spendera morgonen då än i lugn och ro? Det blir stadigt ljusare på morgnarna och snart kommer de första hungriga småfåglarna för att äta frukost. Det är en härlig tid nu, förvisso fortfarande kallt och vitt men när som helst börjar vårtecken dyka upp och vårfåglarnas drillar är redan igång på sina håll. Allt det vackra ligger nu framför oss, redo i startgroparna att påbörja en ny livscykel efter en lång vinterdvala. 

Det är lite som lugnet före stormen, för när våren väl anländer kommer det att gå fort. Lite för fort om man frågar mig, och det gör man ju. Det är därför jag lärt mig att stanna upp i detta skede och ta in allt som komma skall. Egentligen är det samma sak med en ovanligt god middag, när jag väl kastar mig över den tar den slut alldeles för fort. Då skulle jag istället stanna upp med besticken i händerna och bara lukta på maten, titta på den och verkligen ta vara på allt omkring. För en god middag är ju så mycket mer än bara smaken.

När vi ändå pratar god middag så blir det just det i helgen som kommer, då ska min dotter och hennes sambo komma hem och äta hos oss. Det blir första gången sedan hon flyttade hemifrån och det känns vansinnigt vuxet. Då tänkte jag faktiskt göra kalops. Jag älskar kalops men får aldrig tummen ur och lagar det, men nu händer det i alla fall. Det är roligt med husmanskost, tycker jag. Förra veckan gjorde jag ännu ett klassiskt långkok, nämligen fläsklägg och rotmos. Himmel vad gott det blev.

Det är mycket som är bra med svensk husmanskost och en sak som jag uppskattar extra mycket är att det oftast består av ingredienser som man kan odla och föda upp på en egen gård. Jag gillar den tanken och hoppas att vi hamnar i ett läge någon gång i livet, och helst ganska snart, där vi kan göra just det. Om än i väldigt liten skala, vi siktar inte på total självförsörjning för det är ett heltidsjobb i sig, men det är få stunder i livet jag känner sig så rik som när jag går ut i landet och plockar in potatis, morötter och dill till middagen. Det är en miniminivå som vi kan hålla oss på idag, tänk bara vad en liten gård skulle öppna upp för möjligheter.

Hörrni, det är ju bokrea nu, en av årets höjdpunkter! Det vill säga, det tyckte jag förr åtminstone. Det var innan jag blev för snål för att köpa nya böcker som jag bara läste en gång för att sedan ställa i bokhyllan och degraderas till dammsamlare. Med tanke på den arbetsinsats som en författare lägger på att skriva en bok är det helt vansinnigt att det inte finns en större eftermarknad, men det är väldigt ovanligt att secondhandbutiker ens tar emot begagnade böcker. Jag har även försökt skänka bort böcker på Facebook, men det är noll intresse även där. Kvarstår tippen! Det gjorde fysiskt ont i mig när jag släppte taget om pappkassarna fulla med fina böcker och såg dem landa bland allsköns bråte i containern.

Sedan dess har jag varit oerhört restriktiv i mitt bokköpande och tänker att de böcker jag nu köper ska vara föralltidböcker. Med det sagt ska jag erkänna nu att jag precis var inne och klickade hem två böcker, en som heter Lev som en bonde av Niklas Kämpargård och den klassiska Bondepraktikan. Den sistnämnda har jag tänkt så många gånger att jag vill ha och äntligen är den på väg hem till mig.

Jaha, nu snöar det igen. Enligt Bondepraktikan ska det snöa tre gånger på lärkan innan våren är här. Det är lite tidigt kanske, men om lärkan har kommit så borde ju detta räknas som den första gången för i år. Bara två gånger kvar då, tjoho!

Kalla mig feg - eller Eis, bitte!

I takt med att isen lägger sig över sjöar och annat vatten varje år, ökar också rapporterna om folk som går igenom isen. Jag vet att det finns kompetenta människor som kan bedöma om det är säkert att ge sig ut på isen eller ej, men jag kan inte låta bli att undra om en sådan person alltid gått före och gjort en bedömning innan vanligt folk obekymrat ger sig ut på ispromenad. Med tanke på hur många sjöar det finns i Sverige så skulle jag säga I think not. 

Sedan är ju också frågan vilka kriterier definitionen för en kompetent isbedömare innehåller. Det finns antagligen många som anser sig vara just det och jag skulle också tro att det i de flesta fall går bra, men jag hörde en man på radion strax efter att isen lagt sig första gången nu i vintras som avrådde å de starkaste från att ge sig ut på isen. Det var då och vi har haft en lång period med minusgrader, men han menade också på att om det ligger snö på isen så växer den inte på sig och blir tjockare som man kan tro eftersom snön isolerar.

Ja, man får kalla mig feg men det knyter sig i magen när jag ser folk som små prickar långt ute på isen. Jag kan inte låta bli att undra hur många som har rätt utrustning med sig. Har alla isdubbar och ispik? Har man koll på eventuella inlopp där isen alltid är svagare (om det ens finns någon) eftersom vatten i rörelse inte fryser på samma sätt. Hur långt från inloppet är isen säker?

Jag kan inte heller låta bli att vara av åsikten att om man själv eller någon i sällskapet inte har erfarenhet eller åtminstone kunskap om av att rädda folk ur isvakar, så ska man inte ge sig ut på isen. Om man ändå gör det, räknar man då med att andra ska riskera sina liv bara för att du ska ut på isen till varje pris? 

Här är en artikel från SvD som kan vara bra att läsa innan man ger sig ut. Den är från november förra året och innehåller lite bra tips. Här kan man läsa lite mer om issäkerhet. 

Slutligen vill jag bara tillägga att jag förstår lockelsen med att komma ut på isen med en termos varm choklad en solig, vacker och bitande kall vinterdag. Jag har själv gjort det och vet precis hur härligt det kan vara, men när jag tänker tillbaka så inser jag att jag inte alls var utrustad för det egentligen. Varken sett till utrustning, fysisk eller mental kapacitet. Hade jag gått igenom, så hade jag antagligen inte tagit mig upp igen.

Ta hand om er och tänk på att isen förändras.

Äntligen kan jag berätta

Jag har fått ett nytt jobb, en tillsvidaretjänst inom min nya bransch och jag är så himla glad och lättad. Det är en ny roll som inrättats på den nya arbetsplatsen och jag hade visserligen blivit tipsad om att den skulle komma redan innan min examen av en chef där, men jag hade inte vågat hoppats på att de skulle vara fortsatt intresserade.

Den tjänst jag har nu är en visstidsanställning och det är egentligen drygt fem månader kvar innan den upphör, men kontrollmänniskan i mig stressas av otryggheten i att inte veta om jag har ett jobb till hösten eller ej. Naturligtvis hade det känts bättre om jag hade kunnat fullfölja mitt uppdrag, men det är möjligt att fortsätta utan mig. Trots att jag sett paniken i ögonen hos vissa som mottagit nyheten, faller ingen skugga över mig. Alla förstår mitt val och det handlar snarare om att de tycker att min nya arbetsgivare var smartare än vad de själva varit. Kanske hade jag till sommaren fått erbjudande om fast tjänst där, kanske inte. Jag hade hur som helst ingen lust att sitta på händerna och vänta på det bästa. Jag är för otålig!

Nu kommer jag att ha närmare till jobbet, jag kommer att kunna samåka, jag kommer inte längre ses som en resurs utan ha en roll i rum för beslut och bäst av allt är att jag kommer att höra hemma på en arbetsplats.

Sedan är det nästan svårt att skriva ett inlägg idag utan att nämna finalen i curling igår, där syskonen Wranå besegrade USA och tog Sveriges femte guld i curling genom tiderna. Glädjen på isen var så genuin att den gick rakt genom tv-rutan. Nu är de Isabella och Rasmus med hela svenska folket, ja hela världen. Mäktigt!

Det var en bra OS-dag igår, för hyllas ska även Linn Svahn, Jonna Sundling och Maja Dahlqvist som alla tre hamnade på pallen i sprintfinalen. Galet snyggt ju!

Undrar vad den här dagen kommer att bjuda på!

Adrenalinpåslag kl 06:30

Efter en ovanligt...spännande bilfärd till verkstan är jag tillbaka vid mitt älskade köksbord och min kaffekopp. Min bil har inte mått så bra det senaste och för en vecka sedan kände jag att jag nog får klara mig utan den tills den varit hos bildoktorn. Det var därför inte helt utan bävan jag för en stund sedan styrde stegen mot garaget, skulle den överhuvudtaget starta? 

Svaret var nej, det skulle den inte. Inte utan kamp, men jag tog till ett sista knep och gasade som en galning samtidigt som jag vred om nyckeln. Då kände jag ett motvilligt gensvar och strax därpå startade den. Höga varv var fulknepet som tog oss till verkstan och jag var nervös vid varje korsning, rondell och uppförsbacke. Nu vill jag inte se bilen eller höra från verkstan innan den är sitt gamla godmodiga jag igen. Initialt trodde/ hoppades jag att det skulle vara tändstiften, men det vågar jag inte hoppas på längre. Felet känns större än så... om det inte är fel på en givare. Just det, det är vad jag hoppas/ tror nu!

Över till annat. Egentligen avskyr jag när folk säger A och sedan inte fortsätter till B, men nu kommer jag att göra det ändå eftersom mitt behov av att pysa väger tyngre än mina principer för tillfället. Jag säger bara det här; det händer bra saker nu och jag har en mycket bra känsla i min mage.

Jahapp, nähäpp, nu ska jag inte uppehålla er längre. 

As you were och trevlig helg!

Where have all the fåglar gone?

Här sitter jag med pennan i högsta hugg och försöker räkna fåglar, men de lyser med sin frånvaro. Det är helt öde utanför mitt köksfönster och jag förstår ingenting. Igår vid den här tiden var det full ruljans och svårt att hinna med att räkna dem alla. Idag däremot, inte ett livstecken så när som på när en talgoxe och en koltrast gjorde en mellanlandning utan att så mycket som att se åt maten. Ändå är det samma förutsättningar, några minusgrader och ett mycket lätt snöfall. Samma tid och gott om mat. Varför denna skillnad?

Jag kan se någon enstaka flock med småfåglar som flyger förbi, men jag är inte tillräckligt duktig för att med säkerhet kunna artbestämma dem i flykten. Nåväl, jag får väl sitta här och passa då. Jag kanske skulle ta ett varv i grannskapet för att se om det är någon granne som lockar med en finare meny idag. 

Igår var vi och tassade runt på en fastighet (med mäklarens tillstånd) som eventuellt kan vara lite intressant. En liten gård med precis lagom mängd mark och skog. Skogen är dock uppdelad på några olika skiften och på vissa ställen är terrängen rent av oländig, men det fanns bättre skog också. Det finns saker på både plus- och minussidan på min lista, men vi är på det klara med att prisidén inte speglar vår idé helt och hållet. Det finns mycket att bli förtjust i men stället kräver också en del kompromisser och om det inte är aktuellt att gå ner i pris för säljaren, ja då känns det hanterbart att det inte blir just det här stället. Vi ska gå på en riktig visning inom kort och därefter lär det väl klarna.

Jag har varit inne på det här med rekreation och häromdagen när jag målat en stund i min mandala-bok, frågade jag min man om han aldrig kände behov av att göra något kreativt med händerna. Precis när jag sagt det slogs jag av att han är långt mer kreativ än jag. När han vill göra något med händerna, då bygger han en kanot eller smider ljusstakar. Nu snackar vi kreativitet på riktigt ju, medan jag sitter och försöker måla innanför linjerna och då helst också efter ett slags logiskt färgschema eller löser sudoku. Vad säger min avkopplingsteknik om mig? Exakt hur nervöst lagd är jag egentligen? 

Äh, jag kanske raljerar en aning men apropå kreativitet så har jag skaffat mig ett par täljknivar, för att tälja tycker jag verkar vara en härlig sysselsättning. Man lägger lägger ribban precis var man vill, antingen satsar man på att bli den nya Döderhultarn eller så nöjer man sig med att tälja bort barken på ett vedträ. 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och hämta hem ett stycke trä och ta tag i detta. Det finns ju ändå inga fåglar att räkna idag.

Hopp och fördom

"Tror du på klimatkrisen?" Frågan kommer ett par minuter in i ett samtal med en främling på flakmoped. Vi åker färja och vinden sliter i mitt hår, jag önskar att jag haft ett hårband men nu får jag försöka hålla fast det så gott det går för att kunna se min samtalspartner utan att få håret i ögonen. Han ger ett slitet intryck i sin röda toppluva där några trådar rebelliskt spretar ut och en arbetsjacka med fransiga muddar. Arbetsbyxorna är nedstoppade i ett par ordentliga stövlar. Flaket på mopeden är fyllt med gamla färgburkar som han ska åka och slänga nu. Han håller på att rensa upp lite på sin fastighet som varit i släkten i fem generationer.

Det är egentligen inte konstigt att jag får frågan, men det är en ovan situation då folk i allmänhet inte brukar intressera sig för vad just jag har för åsikt i brännande frågor. Det är dessutom inte helt vanligt att stöta på någon som faktiskt verkar tycka att allt prat om klimatet bara är hittepå, men det gör den här mannen. 

Färjeturen är mycket kort och eftersom vi båda vet att vi inte kommer hinna att diskutera frågan och nå någon form av konsensus, enas vi om att det är viktigt att hålla sig informerad i stora frågor. Det vill säga att alltid ifrågasätta, även sin egen sida i saken. 

Det är idag lättare än någonsin att hamna i en ekokammare, till stor del på grund av sociala medias algoritmer som är vansinnigt bias-inriktade. Råkar din blick fastna på ett inlägg tillräckligt länge för att ditt scrollande ska avstanna för ett ögonblick, dyker det strax upp tio liknande poster när tummen åter börjar röra sig över skärmen.

Mannen har ett förflutet inom bilindustrin och av det han berättar, samt hur han berättar om det, drar jag slutsatsen att han haft en roll som han känner sig stolt över. Jag är nyfiken på hur samtalen runt fikabordet på hans tidigare arbetsplats lät och var han en i gänget eller höll han sig på sin kant? 

När man ser en person för första (och kanske enda) gången, så baserar man sin bild av personen i just den kontexten. Vi kan ta mig som ett exempel. Jag är inte finare än att jag kan åka ner till affären osminkad i stövlar och varseljacka om jag behöver kompletteringshandla något till middagen. Om någon skulle lägga märke till mig och för skoj skull försöka bilda sig en uppfattning om mig där, skulle personen i fråga antagligen avfärda mig som sämre bemedlad. 

Tanken är faktiskt svindlande om vi spinner vidare. Tänk hur många människor vi är i världen och tänk hur många olika sidor varje person kan ha. De jag tror att jag ser i affären, kanske inte alls motsvarar den roll de spelar i samhället. Samtidigt kanske de roller som jag ser i samhället inte alls har de åsikter som jag utgår från att de har. 

Med det i åtanke blir jag nästan lite rörd av att oavsett hur många olika personligheter det finns, så finns det gemensamma beröringspunkter. Vi sluter oss samman över osynliga gränser när vi känner oss hotade eller förtvivlade. Jag tycker att det är fint. När det väl gäller så finns vi där för varandra och det är det som gör oss starka. Det är det som gör att det finns hopp. Vi kanske har olika ståndpunkter i vardagen, men när allt ställs på sin spets är vi samma art. Jag hoppas att vi aldrig tappar bort det!

Balans - hur svårt kan det vara?

Balans är nödvändigt. Det är något jag kom underfund med ganska tidigt i livet, så tidigt i livet att jag till och med satte mig för att skissa på en tatuering som skulle symbolisera just balans. Det blev ingen tatuering, och kanske är det därför jag glömmer bort att aktivt söka efter positiva motpoler för att kompensera för den negativitet som flödar i vår omvärld nu.

Vi matas dagligen av nyheter om att patetiska gubbar med hybris och makt får infall, gör utfall och går till anfall. Som om inte det vore nog har vi också drabbats av ett kraftigt snöfall. Fast det är ju lite mysigt ändå om man inte måste ut på vägarna, men snart kommer väl de första rapporteringarna om morgontrafikens olyckor. Ja, jag erkänner. Jag är en mästare på att måla världen med den mörka penseln om jag är på rätt humör och det är väl det jag vill komma fram till här. Det är inte svårt att bli mörk till sinnes när vettlösa ledare tillåts följa sina egna nycker och böjelser. 

Ha, och vet ni vad? Nu börjar oxveckorna också, alltså den långa period efter julledigheten där inga röda dagar infaller förrän till påsk. Här kan jag bjuda på lite motvikt ändå för påsken ligger relativt tidigt i år. Första veckan i april, vecka 14 i ordningen. Bra va? Bara elva veckor. Hm, det kändes faktiskt ändå ganska långt nu. Då gör vi så, gott folk, att vi planerar in något kul i slutet av februari. Vad behöver själen? Natur? Bubbel? God mat? Musik? Tystnad?

Är man lite mer spartanskt lagd kan man också välja att se oxveckorna som en motvikt till julens frosseri. Kanske känns det rent av skönt att späka sig i elva veckor efter lata dagar och överflöd av mat och godis?

För egen del ska jag försöka begränsa och kontrollera nyhetsintaget och bli bättre på att aktivt hitta positiv förströelse för hjärnan. Sudoku fungerar jättebra och jag kanske ska leta upp min målarbok också som jag köpte för ett tag sedan i just detta syfte. Göra en Spotifylista med klassisk musik. 

Vad gör ni för att balansera era liv? Gulliga kattklipp på Youtube? Mindfulness? Yoga? Promenader? Umgås med vänner? Läsa fysiska böcker?

Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!

Året är 2025...

...och det ska bli mitt år, det bestämde jag redan nyårsnatten för ett år sedan. Jag hade en given parameter att gå på och det var att jag skulle ta examen, därefter måste ju någonting hända och det skulle i så fall bara kunna bli bättre.

Karriären

Vi kan ju börja där då. Jag tog examen som kursetta, en plats som jag delade med en annan klasskamrat. Under examensmiddagen hyllades jag trefaldigt vilket fick stadens stoppljus att framstå som rosa i jämförelse, men trots värme- och färgskiftningar i ansiktet försökte jag suga åt mig berömmet med ursäkten att det troligtvis aldrig kommer att hända igen. Då gäller det att ta vara på tillfället. 

Det skulle dock visa sig vara något knepigare än jag hade hoppats på att få ett jobb inom min nya bransch. Många var de ansökningar jag skickade (om man även räknar de jobb jag sökte innan examen), avsevärt färre var de intervjuer jag fick gå på. Inte ens en handfull, knappt ens en halv handfull faktiskt. Intressant utbildning men obefintlig erfarenhet. Skulle jag alltså bli ett offer för detta moment 22? Skulle jag bli tvungen att fortsätta harva vidare på mitt gamla jobb? Skulle enda skillnaden efter denna studiepaus vara en månatlig avbetalning till CSN?

Jag svalde stoltheten, sökte en visstidsanställning och fick den! Himmel, vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga upp min tillsvidareanställning sedan fjorton år, för ett vick på ett år? Så gör man bara inte. Eller? Jo, jag visste att det är nu det gäller och jag måste våga hoppa för att se om vingarna bär. Det skulle ju också vara ett gyllene tillfälle att skaffa den där eftertraktade erfarenheten. Så sedan i somras jobbar jag stenhårt på att stärka min position på arbetsmarknaden, och trivs dessutom som fisken i vattnet ska tilläggas.

Ekonomin

Efter att jag återgått i arbete igen kunde jag äntligen börja trycka in lite nya slantar i framtidsportföljen, och jag kan inte med ord beskriva lättnaden. Jag hann knappt att börja innan nästa stora milstolpe passerades. 2025 var nämligen året jag blev miljonär. 

Hur började det då? Jag började spara sent i livet och när jag nådde den hiskesamma summan av 50 000 kr, väcktes funderingar på vad jag egentligen skulle göra med den. Så mycket pengar hade jag aldrig haft förut och jag kände mig väldigt stolt över att ha lyckats spara ihop så mycket. Syftet med sparandet var det dåliga samvetet för att jag kanske borde ta tag i min pension, och det där var ju en jäkla djungel va! Lika bra att jag sparar ihop egna pengar som jag förstår och har koll på själv.

Där någonstans började jag lyssna på ekonomipoddar och mitt intresse för börsen vaknade till liv. 2018 skaffade jag konto på Avanza och köpte med darrig hand min första aktie. Jag minns inte med säkerhet vilken det var men det kan ha varit en Electrolux. Det var det läskigaste jag någonsin gjort och jag hade ingen som kunde visa vägen. Min man hakade däremot på något år senare och vi har till största delen gjort den här resan tillsammans. Varje dag frågar vi först varandra hur dagen varit på jobbet och sedan hur börsen har gått. 

Ett självskrivet mål när man börjar investera är att nå miljonen, så även för mig. Det kändes dock aldrig som ett realistiskt mål. Lilla jag? Miljonär? Hur skulle det kännas? Skulle hela min världsbild förändras? Sedan läste jag om andra som nått miljonen och som uttryckte ett slags antiklimax. De menade att det inte kändes något särskilt. Hur kan det inte göra det? Fast nu när jag själv passerat gränsen är jag böjd att hålla med. Jag påminner mig ändå ibland om att det är en jäkla resa och en bedrift, för det är det ju. Jag vet att gamla kollegor från förr fortfarande aldrig skulle drömma om att spara ihop en miljon, för att man tror att det är omöjligt. Så mycket pengar är inte till för sådana som dem. Så tänkte ju jag också, men det går visst! (Till och med med tre års insättningspaus på grund av studier.) Det är bara att sätta igång! Nu!

Kort om årets avkastning. Jag har merparten av mina innehav på Avanza och där uppnådde jag 16,22%. Tråkigare läsning blir det om man tittar på mitt konto på SAVR, där jag har knappa 20% av mitt kapital, så når jag bara upp till 3,3% avkastning i år. Därmed dras totalen ner en aning, men jag är nöjd med resultatet. 

*************************************************************************

Varför inte för skoj skull också ta en titt på vad som hände för 100 år sedan?

- Greta Garbo korsar atlanten för att inleda sin Hollywoodkarriär.

- SS bildas.

- Sten "Sten-Pelle" Pettersson utses till årets svenska idrottare och erhåller Bragdguldet.

- Varuhuset PUB slår upp portarna på Hötorget.

- Försvarsminister Per Albin Hansson utses till tillförordnad partiordförande i Socialdemokraterna.

- De första dubbeldäckarna börjar rulla på Londons gator.

- Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) grundas.

- Charlie Chaplins film Guldfeber har Sverigepremiär.

- Norges huvudstad Kristiania återtar sitt gamla namn Oslo.

- Mussolini tar makten i Italien.

- Kylskåpet uppfinns av två svenska ingenjörer, Carl Munters och Baltzar von Platen.

- Sven Jerring refererar Vasaloppet i den första direktsända radiosändningen utanför studio.

- Franz Kafkas "Processen" ges ut postumt.

- GAIS vinner den första fotbollsallsvenskan.

- Den nya radiostationen Grimeton utanför Varberg invigs.

- Uno Henning läser Nyårsklockan på Skansen.  

Källa: Wikipedia rakt av - så faktagranska gärna vid närmare intresse av någon av punkterna.

************************************************************

Sammanfattningsvis då, blev då 2025 mitt år? 

Ja, det blev definitivt mitt år och jag har bestämt att det ska även 2026 bli. Jag ska ju hitta mitt första riktiga jobb. Kanske hittar jag även en ny fastighet av bara farten, tänk om drömmen om ett liv på landet slår in?! 

Japp, 2026 ska bli mitt år! 

Gott Nytt År!

Böcker sedan sist

Ojoj, så mycket pussel som lagts och sudoku som lösts i dagarna. Jag har även lyssnat en del på ljudböcker. När jag skrev om böcker sist hade jag nog precis börjat på Pizzeria Roma av Elin Persson och den var väl trevlig. Varken mer eller mindre, lämnade inga större avtryck. Därefter blev det En bild av död, en juldeckare av Frida Gråsjö. Jag ville lyssna på något juligt och mysigt, men ingen feelgoodhistoria så jag tänkte att det blir perfekt med en deckare. Tyvärr misslyckades den med att förmedla både julstämning och spänning, vilket ledde till att jag bara längtade efter att den skulle ta slut. 

Behovet av en ordentlig återställare gjorde att jag kastade mig in i Liken vi begravde av Lina Wolff och äntligen blev jag drabbad av en bok igen. Sist blev jag smått lyrisk över Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman och även om Liken vi begravde inte når upp till samma nivå, så blir jag både utmanad och underhållen. För att inte tala om Lina Wolffs perfekt balanserade språk, jag får tunghäfta bara jag tänker på det.

Nu befinner jag mig i slutet av Helga av Bengt Ohlsson. Jag har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, i vilken Helga är en av de viktigaste bifigurerna. Boken är underhållande och även här känner jag mig trygg med författarens språk. Han manövrerar läsaren skickligt mellan filosofiska utläggningar och romanens handling, samtidigt som man bjuds på små resor i det mänskliga psyket. Bengt Ohlsson har tidigare gett ut Gregorius, som är Helgas make. Jag kanske ska lyssna på den också för att få det sista perspektivet i denna historia. 

Annars härjar förkylningar i huset, likt föregående år och året innan dess. Vi skulle behöva kalla vita vintrar för att få bort lite basilusker, tror jag.

Om knappt en månad är det dags att räkna vinterfåglar. En av vinterns höjdpunkter. Ni laddar väl ner appen och hänger på?

Nu ska jag leta inspiration till nyårsmiddag.

Ål-la-la eller ett inlägg om ansvar

Åldebatten har blossat upp igen och jag brukar förhålla mig tråkigt neutral på bloggen, men eftersom landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) gått ut och uppmanat folk som tycker om ål att äta ål bland annat på grund av tradition och att det inte är olagligt, känner jag ändå att jag vill ta mitt ansvar som världsmedborgare och värna denna akut utrotningshotade art.

För kan vi verkligen avsäga oss allt ansvar genom att åberopa tradition och kulturarv? Vilken rätt har egentligen människan att sätta sig över en annan art och bestämma att "den kan vi utrota"? För det är precis det vi säger när vi uppmanar till äta upp en utdöende art. Mest ål i magen när den har försvunnit ur haven vinner!

Inte heller kan vi i dagens informationssamhälle skylla på okunskap. Det finns ingen sten så stor, Peter Kullgren, att du skulle kunna ha levt i tjugo år under den och därmed undgått att ta del av det faktum att ålen är rödlistad och akut utrotningshotad.

Argumentet att det är lagligt att fiska ål då? Ursäkta men kan vi verkligen inte tänka själva? Det finns gott om saker som vi bara inte gör, trots att det inte finns en lag mot det. Etik och moral är visserligen på dekis, men finns det då inget hopp? 

Det händer att jag skäms över att tillhöra människosläktet och när jag såg Peters inlägg i åldebatten var ett sådant tillfälle, men vem kan jag be om ursäkt? 

Herregud, tomtarna!

Exakt de orden drog likt en blixt igenom min hjärna igår eftermiddag, när jag precis kommit hem efter att ha avslutat sista arbetsdagen för i år. Första advent brukar vi ställa fram adventsljusstakar och byta till julgardiner, men tomtarna brukar få vänta något. Lite odefinierat hur länge men senast vid Lucia brukar de få se dagens ljus (läs decembermörkret). I år har jag inte haft en tanke på vare sig dem eller hur fort tiden har gått. Det är ju snart timmar kvar till julafton. 

Då jag haft lite semesterdagar att ta ut, har jag unnat mig lyxen att vara ledig två dagar i veckan de senaste veckorna med ambitionen att riktigt kunna slappna av och njuta av hur bra jag har det nu. Hur tror ni att det gick med det? Två av dagarna nyttjade jag klokt genom att åka till hästen i dagsljus (klapp på axeln), men de andra har jag varit på intervjuer eller lagt mycket tid på att försöka förbereda mig inför dem. Ni kanske minns att jag nämnde IQ-testerna?

Hur gick med dem förresten? Alltså helt okej ändå, förutom... läsförståelsen. I min lilla naiva bubbla trodde jag att det var i det testet som min verkliga styrka skulle visa sig, men ack så jag bedrog mig. I slutet av intervjun fick jag möjlighet att fråga om den och de tröstade mig med att säga att det nog är ett ganska svårt test och att det är många som säger att de inte känner igen sig själva i resultatet. Sedan skrattade vi lite åt personlighetstestet, inte för att det inte fyller en funktion för det gör det säkert, men frågorna! Välj mellan att svara på typ: Det är viktigt att hålla deadlines eller Jag gillar att samarbeta med andra för att uppfylla mål. 

Vansinnigt svåra frågor ibland, men jag antar att det finns någon smart algoritm som lurar bakom frågorna för jag tyckte att resultatet speglade min uppfattning om mig själv ganska bra. Inte till hundra procent, men tillräckligt ändå.

Idag på min lediga dag ska jag åka och storhandla all mat inför jul, fylla på vinförrådet och så måste jag hitta en sista julklapp till sonen. Dessutom hantera stressen som varje år kommer av att ha beställt en julklapp från Adlibris. Jag vet inte varför jag aldrig lär mig. Ge bara fan i att beställa julklappar från Adlibris! Jag tyckte ändå att jag var ute i god tid när jag lade ordern den 10:e december, men deras upprepade flaggningar om försenad leverans får mig nu att tvivla på att den kommer hinna fram innan jul. Får se om jag kommer ihåg det till nästa år. Julklappen är till nya svärsonen, så jag känner nog att jag kanske ska köpa en stödjulklapp för säkerhets skull. Så två julklappar står min shoppinglista idag. Ingen press!

Det känns onekligen lite ovant att sitta vid köksbordet och bli utstirrad av tre tomtar och två domherrar, men nu är de på plats i alla fall. Nu är det bara granen som ska huggas och det gör vi imorgon, sedan är vi redo för julfirande.

Jag vill passa på att önska alla en riktigt GOD JUL och förhoppningsvis en fin ledighet, må den bli precis som ni önskar.

IQ-tester

Jag har för första gången blivit ombedd att göra arbetspsykologiska tester, eller IQ-tester som en i ämnet mindre bevandrad person skulle kalla det. I början av 2000-talet gjorde jag något IQ-test för skoj skull. Tror det var genom tidningen Illustrerad vetenskap som jag som prenumerant kunde gå in och utföra det för att få reda på mitt IQ. Jag fick ett helt okej resultat, dock inte på MENSA-nivå, men jag var nöjd. Detta var helt utan tidspress, vilket var en stor fördel. 

Det vet jag nu efter att åter ha börjat stifta bekantskap med testerna. Det är någon dåre som kommit på att det inte orimligt att besvara en 50 frågor på 10 minuter. Är det ens möjligt? Jag har alltså inte provat, så jag vet inte. Är det meningen att man ska hinna allt eller ska man bara göra så många man hinner? Jag har läst mig till att det också kan bli minuspoäng på felaktiga svar. Så om jag hinner hälften och får alla rätt på dem, kan det ändå bli noll om resten inte är ifyllt? Tror det finns ett ord för sådant; sadism!

Det är bara en sak jag måste erkänna. Jag tycker att det är riktigt roligt. Jag satt länge och tittade på Youtube igår och insåg att jag trots allt inte är så dum som jag inledningsvis trodde. Det gäller bara att veta hur man ska göra. Jag la också en hel del tid på att identifiera de tester som jag kommer att få göra, för att sedan läsa instruktionerna och känna polletten trilla ner.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att köpa en tidning med bara sånt, precis som det finns tidningar för sudoku och korsord. Det borde väl finnas i välsorterade butiker?

Hjärnan är ju plastisk, vilket innebär att ju mer man tränar på något desto bättre blir man på det. Så jag tänker att man borde kunna träna upp sin förmåga att lösa IQ-tester. Ja, till en viss gräns i alla fall. Nu kommer jag inte hinna träna så att jag får betyget med bravur, men jag är bättre förberedd än när jag igår för första gången såg en typ av test som jag bara inte kunde begripa vad som förväntades av mig.

Jag är tämligen säker på att konkurrensen är stenhård med många rutinerade kandidater som äter IQ-tester till frukost, men oavsett hur det går den här gången får jag se detta som ett lärtillfälle.

Black Week, dator och böcker... och (djävuls-?)ägg

Är det bara jag eller är äggen i affären av sämre kvalitet nu? Annars finns det alltid någon blessyr i skalet som skvallrar om att det här ägget kommer att spricka i kastrullen, men även de finaste äggen spricker. En bra stund innan kok dessutom. Jag som är den mer försiktiga äggkokaren i familjen brukar annars alltid kunna stoltsera med att koka högriskäggen utan minsta spricka, men nu hinner vattnet knappt bli fisljummet innan vitan bryter sig ut genom skalet. 

Det var dagens ögonblicksbild från mitt köksbord. Ägget ligger och skäms på diskbänken. Naturligtvis ska jag prova att äta det, men medför det minsta känsla av våld på min frukost får det gå hädan. 

Jag är ledig såhär en tisdag och det är ljuvligt. Dagen lär väl rinna iväg då jag ska till hästen nu på förmiddagen, men en lugn morgon i sällskap av mitt kaffe och bloggen är sällsynta och jag ska njuta. Det ligger även ett olöst sudoku och väntar på mig. Försöker locka mig med sitt överskott av treor. 

Nu har jag lyckats stänga verkligheten ute länge nog, nu får vi gå vidare och jag sätter sikte mot Black Week. Jag försöker undvika att handla denna vecka på året, men det innebär också att jag inte kan handla något under hela november eftersom priserna har en tendens att leta sig uppåt så att det ska finnas marginal att sänka för denna smått hysteriska vecka. Tyvärr insåg jag nu att jag behöver byta ut min dator, då den de facto utgör en brandrisk. 

Jag är ändå ganska nöjd med att jag inte insåg detta tidigare i november, för då hade jag definitivt åkt på att betala ett överpris. Nu kan jag nästan känna mig nöjd med att i värsta fall betala normalpris. Dock kunde jag inte motivera mig till att köpa Officepaketet, fattar ni vad det kostar? När jag köpte min förra dator 2020 unnade jag mig ett sådant och jag tyckte att det sved rätt bra redan vid 1600 kr. Med reservation för ungefärligt pris, minns inte exakt men tror att det var i de svängarna. Nu hade de mage att begära typ 3200 kr! Alltså mer än vad datorn kostade! (Begagnad företagsdator.)

Jag frågade mitt datorgeni till lillebror om det inte rimligtvis borde gå att föra över mitt gamla Office till min nya dator, men han har ännu inte behagat återkomma i ärendet. Så här kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Kanske det går, kanske är jag hänvisad till det förhatliga Google Docs. Eller kanske finns det någon annan motsvarighet till Office som jag bara inte hört talas om ännu. Kanske ska fråga AI. Nu gjorde jag det och min kompis svarade att det finns alternativ, av de fyra som angavs så lutar jag åt LibreOffice eller FreeOffice. Får undersöka saken vidare sen.

Det går åt mycket ljudböcker här för tillfället. Häromdagen avslutade jag Jale Poljarevius bok Polismannens tårar. Övervägande intressant och kul att han läste in den själv. Nu har jag påbörjat Pizzeria Roma av Elin Persson, uppläst av Lennart Jähkel. Vi får se om den landar hos mig.

Andra böcker som är värda att nämna är Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Den lämnade verkligen spår i mig och återuppväckte nästan min gamla lust att skriva själv. Tänk att en liten bok besitter en sådan makt att kunna ta en med till helt nya världar. Vidare kan nämnas Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind. Den här lyssnade jag på eftersom den blivit ganska hajpad och dyker upp då och då i flödet. Den var helt okej men lite för lång. Intressant att få en liten inblick i Ellen Keys liv, trots att boken till stor del baseras på korrespondens mellan kvinnorna på Strand och omvärlden och därmed inte gör anspråk på att utgöra en dokumentär över hennes liv. Jag får erkänna att jag nog ändå inte förstår hajpen kring boken.

Jag tror att efter Pizzeria Roma får det bli någon lättsam julbok, om jag hittar någon som inte är alltför sliskig. På min To-Read-List står även någon av Lydia Sandgrens böcker, mest troligt blir det Samlade verk.

Visst har november varit väldigt lång?

Bjuder på en låt

Nu är det dags igen, min vän. Vi höjer stämningen...

Börjar ni nynna på en Samir och Victor-låt nu så bjuder jag på den, för melodin dök upp i mitt huvud när jag funderade på hur jag skulle inleda dagens inlägg. Jag hade faktiskt inte tänkt att inleda det så ens, det var mer ett konstaterande att det är dags igen för ett nytt inlägg.

Jag ska dock erkänna att jag var tvungen att googla på textraden, för nu börjar jag komma upp i den där tråk-åldern där man liksom inte hänger med lika bra i alla nya artister som poppar upp som finnar på en tonåring kvällen innan årets skolfotografering. Det innebär inte per automatik att jag tycker att musiken är dålig, det är bara för många namn för att de alla ska få plats i min hjärna kopplat till röst eller refräng.

En glad och svängig låt till trots så är det inte mer än onsdag morgon nu, men visst börjar nedförsbacken på onsdag? En svag lutning mot något som skulle kunna se ut som en helg långt där framme. "Men Fumlan, inte ska väl du sukta efter helg redan? Du har ju ett jobb som du är nöjd med, ska du inte snarare längta efter måndagar istället?"

Jovisst, tack för påminnelsen. Det är bara det att det ligger lite smolk i bägaren. Hittills har jag kunnat hantera det men nu har smolket rörts upp och bägarens innehåll är knappt att räkna som tjänligt längre. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om smolket, men på gott och ont känns det som att något kommer att hända snart. Jag korsar fingrarna och hoppas ha rätt i min känsla att jag kan känna mig trygg i min position och med det stöd jag tror att jag har.

I övrigt börjar jag komma in i jobbet rätt bra nu, osäkerheten hos en nyanställd börjar ge med sig och jag känner mig taggad. Jag nystar, grejar, frågar och bjuder in. Driver på, hålls tillbaka och letar mig runt. Precis som det ska, gissar jag.

Vintermörkret är här och för med sig en känsla av konstant mild trötthet. Ibland är det skönt att få vara lite lat och trött, sitta under filten, äta godis mitt i veckan och lösa sudoku. På sommaren finns en underliggande förväntan att man ska vara ute och fixa i trädgården. Man ska passa på att vara ute i det fina vädret, ta vara på de långa kvällarna och vara sitt bästa jag. Då tycker jag att det skönt att träda in i en tid av kravlöshet och vila upp sig från den käcka sommaren. Okej, vädret är inte särskilt upplyftande, det inspirerar knappast till spontanitet eller kreativitet. Däremot kan man gå ut med otvättat hår eller fula mjukisbyxor, för det syns ändå inte i mörkret.

Ha ett gött veckoslut, för det ska jag!

Så kom den äntligen, tidsomställningen.

Ja, det är sannerligen en snackis runt fikaborden i Sverige två gånger om året och det är inte många som idag skulle rösta för den om det varit en folkomröstning. Det tycks ändå som att det är en svår nöt att knäcka då hela EU sedan 1996 har samma tidsomställning. Ett enskilt land kan därmed inte bestämma själv då det styrs genom ett EU-direktiv. För protokollet ska nämnas att EU-parlamentet 2019 röstade igenom ett förslag om att alla länder ska gå tillbaka till den tid de hade 1978, alltså innan tidsomställningen drevs igenom.

Förslaget har dock inte gått igenom då det inte godkänts av Ministerrådet och detta beror faktiskt på medlemsländerna själva. På Dagens arena anges (om jag tolkar det rätt) att länderna inte är överens om att gå tillbaka till sin "egen tid", utan hellre vill välja själva om de vill behålla sommartid eller vintertid (normaltid). Med tanke på att vi har olika tidszoner som redan kan ställa till det i en vanlig skalle för den resovane, finns risken att det skulle bli ännu stökigare om man inte väljer att inte gå åt samma håll som grannarna.

I texten ges som exempel Finland som vill ha sommartid, om vi väljer vintertid skiljer det plötsligt två timmar på länderna. Danmark som ligger i samma tidszon idag, kanske inte skulle göra det om vi valde olika. Ja, stökigt är ordet.

Många medlemsländer vill dessutom att EU-kommissionen ska kartlägga de följder som kan komma av att slopa tidsomställningen. Hur det går med det förtäljer inte artikeln, men hur svårt kan det vara att tillsätta en utredning? Det kanske till och med kan stärka argumentet att avskaffa omställningen, då det finns forskning som tyder på att det vore gynnsamt både för klimatet och folkhälsan att avhålla sig från att peta på visarna.

Av rubriken att döma är jag för att behålla tidsomställningen, men så förhåller det sig emellertid inte alls. Däremot kan jag tycka att om vi nu ska ha den så är det skönt när den väl har passerats. Plåstret har rivits av. Nu är det höst på riktigt och om man ser glaset som halvfullt, så kan man faktiskt börja räkna ner till tiden då ljuset återvänder.

Lite om bil, muskelmassa och fåglar...så vet ni!

Det är ju helt vansinnigt att tiden går så fort, men jag klagar inte. Fortsätter det i den här takten så är det snart mars igen, men först vill jag ha lite av det lugn som kommer med den här årstiden.

Vi har precis börjat mata fåglarna. Ja, de fick allt tjata lite på oss men det var precis som att klockan slog fågelbordsdags, för plötsligt var det en väldig aktivitet på både talgoxar och pilfinkar här utanför. Blåmesarna kom och kikade in genom köksfönstret, som för att se var vi (eller maten) höll hus. Nu väntar jag bara på att det ska ljusna, jag hör dem därute och jag är inte så duktig på fågelläten men gissar på att det är Rödhaken som håller låda.

Jag har också varit ohemult trött det senaste, kan kanske bero på mörkret men det mesta kan nog skyllas på jobbet. Dels mitt uppdrag som jag äntligen börjar få lite kläm på vilket är skönt, men också för att det händer andra saker kopplat till jobbet som behöver hanteras mentalt. Det blåser lite vindar och jag är inte säker på var jag står i blåsten, men det kommer att ge sig ganska snart tror jag.

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska skaffa en annan bil eller inte, men tillslut blev min stackars nuvarande bil så eftersatt att jag ändå inte skulle kunna sälja den i befintligt skick. Så jag bestämde mig för att fixa till den. Nu har den nya vinterdäck, nya bromsar, nya sköldar och ett nytt ok bak. Dessutom har båda mina nycklar varit i ett bedrövligt skick, varav den ena inte ens gått att använda. Att beställa en ny kan tydligen kosta allt mellan 2500 - 7000 kr, galet ju! Så jag beställde ett nyckelskal och provade att byta själv. Det funkade faktiskt rätt bra, så nu ska jag nog beställa en till så att jag har två fräscha nycklar. Kostnaden för en ny nyckel blev nu ca 300 - 400 kr. Tips tips!

Min garderob fick sig också en utrensning. Jag har uppdaterat den lite, men inte rensat i samma takt som nytt kommit in. I ärlighetens namn har faktiskt det nya inte ens kommit in. Nu fick jag i alla fall köpt ett par lådor som snabbt fylldes och det blev också en stor hög som ska slängas eller göras trasor av. 

Alltså det här med åldern. Den kom hastigt på och nu börjar jag inse att jag behöver ta det lite vackert ibland istället för att bara bösa på. Jag skulle slänga upp sadeln på... ja sadelhängaren eller vad det kan tänkas heta och den sitter en bit upp väggen. Det är en mycket oergonomisk rörelse, men det har ju gått fint hittills. Igår hände det dock något med min axel som känns ganska oskönt nu. Hoppas att det är ett sånt där fel som man vill ha både ens bil och en själv, ett sånt som fixar sig själv. Jag får väl ta det lite lugnt med träningen, men vafasen ändå. Lägg där till att jag fortfarande lider sviter av en häck-klippning som jag utförde i somras, handleden är sig inte riktigt lik även om det är bättre. För att inte tala om mina menisker. Ja, det är inte utan att man plötsligt känner sig lite skruttig.

Desto viktigare att hålla sig aktiv då. Det har jag ju förstått. Det blir svårare att bygga muskelmassa och dessutom bryts den ned snabbare med stigande ålder. Hade det inte varit fantastiskt bra om samtliga arbetsplatser införde tre betalda träningstimmar i veckan för anställda över 40? För det här med tid är ju inget man badar i direkt, men kroppen ska hålla för förvärvsarbete allt högre upp i åldrarna. Ja, jag tänker då i och för sig inte jobba tills jag blir 68 år eller vad det nu är som gäller för mig, men för andra då.

Nämen nu så är det over and out tills nästa gång, det har ljusnat så nu måste jag titta på mina fåglar!