Where have all the fåglar gone?

Här sitter jag med pennan i högsta hugg och försöker räkna fåglar, men de lyser med sin frånvaro. Det är helt öde utanför mitt köksfönster och jag förstår ingenting. Igår vid den här tiden var det full ruljans och svårt att hinna med att räkna dem alla. Idag däremot, inte ett livstecken så när som på när en talgoxe och en koltrast gjorde en mellanlandning utan att så mycket som att se åt maten. Ändå är det samma förutsättningar, några minusgrader och ett mycket lätt snöfall. Samma tid och gott om mat. Varför denna skillnad?

Jag kan se någon enstaka flock med småfåglar som flyger förbi, men jag är inte tillräckligt duktig för att med säkerhet kunna artbestämma dem i flykten. Nåväl, jag får väl sitta här och passa då. Jag kanske skulle ta ett varv i grannskapet för att se om det är någon granne som lockar med en finare meny idag. 

Igår var vi och tassade runt på en fastighet (med mäklarens tillstånd) som eventuellt kan vara lite intressant. En liten gård med precis lagom mängd mark och skog. Skogen är dock uppdelad på några olika skiften och på vissa ställen är terrängen rent av oländig, men det fanns bättre skog också. Det finns saker på både plus- och minussidan på min lista, men vi är på det klara med att prisidén inte speglar vår idé helt och hållet. Det finns mycket att bli förtjust i men stället kräver också en del kompromisser och om det inte är aktuellt att gå ner i pris för säljaren, ja då känns det hanterbart att det inte blir just det här stället. Vi ska gå på en riktig visning inom kort och därefter lär det väl klarna.

Jag har varit inne på det här med rekreation och häromdagen när jag målat en stund i min mandala-bok, frågade jag min man om han aldrig kände behov av att göra något kreativt med händerna. Precis när jag sagt det slogs jag av att han är långt mer kreativ än jag. När han vill göra något med händerna, då bygger han en kanot eller smider ljusstakar. Nu snackar vi kreativitet på riktigt ju, medan jag sitter och försöker måla innanför linjerna och då helst också efter ett slags logiskt färgschema eller löser sudoku. Vad säger min avkopplingsteknik om mig? Exakt hur nervöst lagd är jag egentligen? 

Äh, jag kanske raljerar en aning men apropå kreativitet så har jag skaffat mig ett par täljknivar, för att tälja tycker jag verkar vara en härlig sysselsättning. Man lägger lägger ribban precis var man vill, antingen satsar man på att bli den nya Döderhultarn eller så nöjer man sig med att tälja bort barken på ett vedträ. 

Nu tror jag faktiskt att jag ska ta och hämta hem ett stycke trä och ta tag i detta. Det finns ju ändå inga fåglar att räkna idag.

Hopp och fördom

"Tror du på klimatkrisen?" Frågan kommer ett par minuter in i ett samtal med en främling på flakmoped. Vi åker färja och vinden sliter i mitt hår, jag önskar att jag haft ett hårband men nu får jag försöka hålla fast det så gott det går för att kunna se min samtalspartner utan att få håret i ögonen. Han ger ett slitet intryck i sin röda toppluva där några trådar rebelliskt spretar ut och en arbetsjacka med fransiga muddar. Arbetsbyxorna är nedstoppade i ett par ordentliga stövlar. Flaket på mopeden är fyllt med gamla färgburkar som han ska åka och slänga nu. Han håller på att rensa upp lite på sin fastighet som varit i släkten i fem generationer.

Det är egentligen inte konstigt att jag får frågan, men det är en ovan situation då folk i allmänhet inte brukar intressera sig för vad just jag har för åsikt i brännande frågor. Det är dessutom inte helt vanligt att stöta på någon som faktiskt verkar tycka att allt prat om klimatet bara är hittepå, men det gör den här mannen. 

Färjeturen är mycket kort och eftersom vi båda vet att vi inte kommer hinna att diskutera frågan och nå någon form av konsensus, enas vi om att det är viktigt att hålla sig informerad i stora frågor. Det vill säga att alltid ifrågasätta, även sin egen sida i saken. 

Det är idag lättare än någonsin att hamna i en ekokammare, till stor del på grund av sociala medias algoritmer som är vansinnigt bias-inriktade. Råkar din blick fastna på ett inlägg tillräckligt länge för att ditt scrollande ska avstanna för ett ögonblick, dyker det strax upp tio liknande poster när tummen åter börjar röra sig över skärmen.

Mannen har ett förflutet inom bilindustrin och av det han berättar, samt hur han berättar om det, drar jag slutsatsen att han haft en roll som han känner sig stolt över. Jag är nyfiken på hur samtalen runt fikabordet på hans tidigare arbetsplats lät och var han en i gänget eller höll han sig på sin kant? 

När man ser en person för första (och kanske enda) gången, så baserar man sin bild av personen i just den kontexten. Vi kan ta mig som ett exempel. Jag är inte finare än att jag kan åka ner till affären osminkad i stövlar och varseljacka om jag behöver kompletteringshandla något till middagen. Om någon skulle lägga märke till mig och för skoj skull försöka bilda sig en uppfattning om mig där, skulle personen i fråga antagligen avfärda mig som sämre bemedlad. 

Tanken är faktiskt svindlande om vi spinner vidare. Tänk hur många människor vi är i världen och tänk hur många olika sidor varje person kan ha. De jag tror att jag ser i affären, kanske inte alls motsvarar den roll de spelar i samhället. Samtidigt kanske de roller som jag ser i samhället inte alls har de åsikter som jag utgår från att de har. 

Med det i åtanke blir jag nästan lite rörd av att oavsett hur många olika personligheter det finns, så finns det gemensamma beröringspunkter. Vi sluter oss samman över osynliga gränser när vi känner oss hotade eller förtvivlade. Jag tycker att det är fint. När det väl gäller så finns vi där för varandra och det är det som gör oss starka. Det är det som gör att det finns hopp. Vi kanske har olika ståndpunkter i vardagen, men när allt ställs på sin spets är vi samma art. Jag hoppas att vi aldrig tappar bort det!

Balans - hur svårt kan det vara?

Balans är nödvändigt. Det är något jag kom underfund med ganska tidigt i livet, så tidigt i livet att jag till och med satte mig för att skissa på en tatuering som skulle symbolisera just balans. Det blev ingen tatuering, och kanske är det därför jag glömmer bort att aktivt söka efter positiva motpoler för att kompensera för den negativitet som flödar i vår omvärld nu.

Vi matas dagligen av nyheter om att patetiska gubbar med hybris och makt får infall, gör utfall och går till anfall. Som om inte det vore nog har vi också drabbats av ett kraftigt snöfall. Fast det är ju lite mysigt ändå om man inte måste ut på vägarna, men snart kommer väl de första rapporteringarna om morgontrafikens olyckor. Ja, jag erkänner. Jag är en mästare på att måla världen med den mörka penseln om jag är på rätt humör och det är väl det jag vill komma fram till här. Det är inte svårt att bli mörk till sinnes när vettlösa ledare tillåts följa sina egna nycker och böjelser. 

Ha, och vet ni vad? Nu börjar oxveckorna också, alltså den långa period efter julledigheten där inga röda dagar infaller förrän till påsk. Här kan jag bjuda på lite motvikt ändå för påsken ligger relativt tidigt i år. Första veckan i april, vecka 14 i ordningen. Bra va? Bara elva veckor. Hm, det kändes faktiskt ändå ganska långt nu. Då gör vi så, gott folk, att vi planerar in något kul i slutet av februari. Vad behöver själen? Natur? Bubbel? God mat? Musik? Tystnad?

Är man lite mer spartanskt lagd kan man också välja att se oxveckorna som en motvikt till julens frosseri. Kanske känns det rent av skönt att späka sig i elva veckor efter lata dagar och överflöd av mat och godis?

För egen del ska jag försöka begränsa och kontrollera nyhetsintaget och bli bättre på att aktivt hitta positiv förströelse för hjärnan. Sudoku fungerar jättebra och jag kanske ska leta upp min målarbok också som jag köpte för ett tag sedan i just detta syfte. Göra en Spotifylista med klassisk musik. 

Vad gör ni för att balansera era liv? Gulliga kattklipp på Youtube? Mindfulness? Yoga? Promenader? Umgås med vänner? Läsa fysiska böcker?

Rivstart eller babysteps?

Första dagen på det nya året. Första januari ändå, det klingar löftesrikt.

Apropå löften. Jag har inte befattat mig med nyårslöften sedan jag var barn, och nu när jag tänker efter så kan jag inte minnas hur löftena kunde te sig. Vad avger ett barn för nyårslöften? Bättre på att städa rummet kontinuerligt? Ta bättre hand om husdjuret? Göra läxan direkt efter att man kommit hem efter skolan? 

Alltså bli en bättre version av sig själv. En version som egentligen grundas på andras förväntningar av en, som man därför aldrig lyckas hålla mer än en vecka eftersom man inte själv vill utan snarare känner att man borde. För hur många barn drömmer i hemlighet om att bli bättre på något av ovanstående? Handlar det inte snarare om föreställningen om föräldrarnas förväntningar på en?

Det är ett välkänt fenomen att gymmen i januari översvämmas av ivriga själar som nu ska börja sitt nya hälsosamma liv och knappt kan vänta på att champagnebubblorna ska lämna systemet innan man hastar iväg med sitt nya svindyra gymkort. Ambitionen är skyhög och intentionerna goda men i februari kommer livet i vägen. Kanske en förkylning, kanske lite ont i ett knä på grund av överansträngning eller kanske en extra intensiv period på jobbet. Legitima anledningar för att pausa gymbesöken, men det är här agnarna sållas från vetet. Den som går till gymmet med anledning av ett nyårslöfte, tar sig ofta inte tillbaka. Varför blir det så? 

Jag tror att det är lätt att tänka att ett hälsosamt liv börjar med en rivstart på gymmet, sedan kommer resten av sig självt. Det kanske finns någon välsignad själ som det fungerar på det sättet för, men inte för den stora massan. Inte för sådana som mig. 

Kanske är det därför som nyårslöften i vuxen ålder inte kändes som min grej. Jag har tillräckligt god självkännedom för att veta att jag skulle sitta i soffan och vältra mig i självförakt sex veckor in på det nya året. Ångesten över det dyra gymkortet skulle hugga till i magen varje gång jag tänkte på det och jag skulle ha ännu ett misslyckande att lägga till på min lista över saker jag inte klarar av.

Jag tror att för att lyckas behöver man komma till två insikter, vägen till god hälsa är individuell och det sker genom små förändringar i livsstilen. 

1. Vad alla andra tycker och gör spelar ingen som helst roll. Vad behöver just jag för att lyckas? Känns det motigt att ta sig till ett gym, så kanske hemmaträning är ett alternativ. Gillar man att arbeta med mål, kanske man vill göra ett schema för ett halvår med delmål. En träningskompis kanske kan vara bra om man behöver en push ibland. En träningsdagbok där både bra och dåliga dagar får vara med. För även om ett pass inte känns så bra som man önskat, så ger det effekt och nästa pass kommer garanterat att kännas dubbelt så bra. Jag tror stenhårt på dokumentation.

2. Vara snäll mot sig själv. Chocka inte kroppen. Gör små förändringar. Byt ut läsk/ juice mot vatten på vardagarna. Börja med promenader. Hitta ett kravlöst sätt att träna på. Hoppa hopprep. Köp en rockring med vikt. All rörelse som blir av är bättre än ingen rörelse. Satsa på att arbeta in en ny rutin i taget, så att den tillslut känns naturlig i vardagen. Ta sedan nästa. Undvik att göra många förändringar på samma gång. Tobakberoende? Det kanske inte är den bästa idén att försöka sluta helt samtidigt som nya mer hälsosamma rutiner ska implementeras. Kanske är det däremot ett bra tillfälle att trappa ner? Det kan bli en punkt i träningsdagboken.

Jag långt ifrån en hängiven hälsomänniska. Visst hade jag önskat att jag drabbats av den där löpardrogen, jag har sett det hända andra och jag har försökt men aldrig fastnat tyvärr. Jag har definitivt övervägt att skaffa gymkort, men jag vet att jag är lite för bekväm för att ta mig dit. För min del blev lösningen ett litet hemmagym med en crosstrainer, några vikter (funkar med gummiband också vid platsbrist) och en yogamatta. 

Jag har också reviderat mina mål och anpassat dem efter min ambitionsnivå. Det är ingen idé att inbilla sig att jag kan bli en superatlet om jag inte är beredd att satsa det som krävs för att nå upp till den nivån. Jag har kommit fram till att jag vill behålla min vikt, jag vill känna mig stark och jag vill bygga en kropp som kommer att hålla i framtiden.

Min största last är socker och jag vet att om jag bara drog ner på godiset så skulle jag nå ännu bättre resultat i träningen, men jag är helt enkelt inte där. Kanske i framtiden, kanske aldrig. Den som lever får se, men det kommer aldrig bli ett nyårslöfte. Det vågar jag lova!

Året är 2025...

...och det ska bli mitt år, det bestämde jag redan nyårsnatten för ett år sedan. Jag hade en given parameter att gå på och det var att jag skulle ta examen, därefter måste ju någonting hända och det skulle i så fall bara kunna bli bättre.

Karriären

Vi kan ju börja där då. Jag tog examen som kursetta, en plats som jag delade med en annan klasskamrat. Under examensmiddagen hyllades jag trefaldigt vilket fick stadens stoppljus att framstå som rosa i jämförelse, men trots värme- och färgskiftningar i ansiktet försökte jag suga åt mig berömmet med ursäkten att det troligtvis aldrig kommer att hända igen. Då gäller det att ta vara på tillfället. 

Det skulle dock visa sig vara något knepigare än jag hade hoppats på att få ett jobb inom min nya bransch. Många var de ansökningar jag skickade (om man även räknar de jobb jag sökte innan examen), avsevärt färre var de intervjuer jag fick gå på. Inte ens en handfull, knappt ens en halv handfull faktiskt. Intressant utbildning men obefintlig erfarenhet. Skulle jag alltså bli ett offer för detta moment 22? Skulle jag bli tvungen att fortsätta harva vidare på mitt gamla jobb? Skulle enda skillnaden efter denna studiepaus vara en månatlig avbetalning till CSN?

Jag svalde stoltheten, sökte en visstidsanställning och fick den! Himmel, vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga upp min tillsvidareanställning sedan fjorton år, för ett vick på ett år? Så gör man bara inte. Eller? Jo, jag visste att det är nu det gäller och jag måste våga hoppa för att se om vingarna bär. Det skulle ju också vara ett gyllene tillfälle att skaffa den där eftertraktade erfarenheten. Så sedan i somras jobbar jag stenhårt på att stärka min position på arbetsmarknaden, och trivs dessutom som fisken i vattnet ska tilläggas.

Ekonomin

Efter att jag återgått i arbete igen kunde jag äntligen börja trycka in lite nya slantar i framtidsportföljen, och jag kan inte med ord beskriva lättnaden. Jag hann knappt att börja innan nästa stora milstolpe passerades. 2025 var nämligen året jag blev miljonär. 

Hur började det då? Jag började spara sent i livet och när jag nådde den hiskesamma summan av 50 000 kr, väcktes funderingar på vad jag egentligen skulle göra med den. Så mycket pengar hade jag aldrig haft förut och jag kände mig väldigt stolt över att ha lyckats spara ihop så mycket. Syftet med sparandet var det dåliga samvetet för att jag kanske borde ta tag i min pension, och det där var ju en jäkla djungel va! Lika bra att jag sparar ihop egna pengar som jag förstår och har koll på själv.

Där någonstans började jag lyssna på ekonomipoddar och mitt intresse för börsen vaknade till liv. 2018 skaffade jag konto på Avanza och köpte med darrig hand min första aktie. Jag minns inte med säkerhet vilken det var men det kan ha varit en Electrolux. Det var det läskigaste jag någonsin gjort och jag hade ingen som kunde visa vägen. Min man hakade däremot på något år senare och vi har till största delen gjort den här resan tillsammans. Varje dag frågar vi först varandra hur dagen varit på jobbet och sedan hur börsen har gått. 

Ett självskrivet mål när man börjar investera är att nå miljonen, så även för mig. Det kändes dock aldrig som ett realistiskt mål. Lilla jag? Miljonär? Hur skulle det kännas? Skulle hela min världsbild förändras? Sedan läste jag om andra som nått miljonen och som uttryckte ett slags antiklimax. De menade att det inte kändes något särskilt. Hur kan det inte göra det? Fast nu när jag själv passerat gränsen är jag böjd att hålla med. Jag påminner mig ändå ibland om att det är en jäkla resa och en bedrift, för det är det ju. Jag vet att gamla kollegor från förr fortfarande aldrig skulle drömma om att spara ihop en miljon, för att man tror att det är omöjligt. Så mycket pengar är inte till för sådana som dem. Så tänkte ju jag också, men det går visst! (Till och med med tre års insättningspaus på grund av studier.) Det är bara att sätta igång! Nu!

Kort om årets avkastning. Jag har merparten av mina innehav på Avanza och där uppnådde jag 16,22%. Tråkigare läsning blir det om man tittar på mitt konto på SAVR, där jag har knappa 20% av mitt kapital, så når jag bara upp till 3,3% avkastning i år. Därmed dras totalen ner en aning, men jag är nöjd med resultatet. 

*************************************************************************

Varför inte för skoj skull också ta en titt på vad som hände för 100 år sedan?

- Greta Garbo korsar atlanten för att inleda sin Hollywoodkarriär.

- SS bildas.

- Sten "Sten-Pelle" Pettersson utses till årets svenska idrottare och erhåller Bragdguldet.

- Varuhuset PUB slår upp portarna på Hötorget.

- Försvarsminister Per Albin Hansson utses till tillförordnad partiordförande i Socialdemokraterna.

- De första dubbeldäckarna börjar rulla på Londons gator.

- Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) grundas.

- Charlie Chaplins film Guldfeber har Sverigepremiär.

- Norges huvudstad Kristiania återtar sitt gamla namn Oslo.

- Mussolini tar makten i Italien.

- Kylskåpet uppfinns av två svenska ingenjörer, Carl Munters och Baltzar von Platen.

- Sven Jerring refererar Vasaloppet i den första direktsända radiosändningen utanför studio.

- Franz Kafkas "Processen" ges ut postumt.

- GAIS vinner den första fotbollsallsvenskan.

- Den nya radiostationen Grimeton utanför Varberg invigs.

- Uno Henning läser Nyårsklockan på Skansen.  

Källa: Wikipedia rakt av - så faktagranska gärna vid närmare intresse av någon av punkterna.

************************************************************

Sammanfattningsvis då, blev då 2025 mitt år? 

Ja, det blev definitivt mitt år och jag har bestämt att det ska även 2026 bli. Jag ska ju hitta mitt första riktiga jobb. Kanske hittar jag även en ny fastighet av bara farten, tänk om drömmen om ett liv på landet slår in?! 

Japp, 2026 ska bli mitt år! 

Gott Nytt År!

Böcker sedan sist

Ojoj, så mycket pussel som lagts och sudoku som lösts i dagarna. Jag har även lyssnat en del på ljudböcker. När jag skrev om böcker sist hade jag nog precis börjat på Pizzeria Roma av Elin Persson och den var väl trevlig. Varken mer eller mindre, lämnade inga större avtryck. Därefter blev det En bild av död, en juldeckare av Frida Gråsjö. Jag ville lyssna på något juligt och mysigt, men ingen feelgoodhistoria så jag tänkte att det blir perfekt med en deckare. Tyvärr misslyckades den med att förmedla både julstämning och spänning, vilket ledde till att jag bara längtade efter att den skulle ta slut. 

Behovet av en ordentlig återställare gjorde att jag kastade mig in i Liken vi begravde av Lina Wolff och äntligen blev jag drabbad av en bok igen. Sist blev jag smått lyrisk över Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman och även om Liken vi begravde inte når upp till samma nivå, så blir jag både utmanad och underhållen. För att inte tala om Lina Wolffs perfekt balanserade språk, jag får tunghäfta bara jag tänker på det.

Nu befinner jag mig i slutet av Helga av Bengt Ohlsson. Jag har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, i vilken Helga är en av de viktigaste bifigurerna. Boken är underhållande och även här känner jag mig trygg med författarens språk. Han manövrerar läsaren skickligt mellan filosofiska utläggningar och romanens handling, samtidigt som man bjuds på små resor i det mänskliga psyket. Bengt Ohlsson har tidigare gett ut Gregorius, som är Helgas make. Jag kanske ska lyssna på den också för att få det sista perspektivet i denna historia. 

Annars härjar förkylningar i huset, likt föregående år och året innan dess. Vi skulle behöva kalla vita vintrar för att få bort lite basilusker, tror jag.

Om knappt en månad är det dags att räkna vinterfåglar. En av vinterns höjdpunkter. Ni laddar väl ner appen och hänger på?

Nu ska jag leta inspiration till nyårsmiddag.

Ål-la-la eller ett inlägg om ansvar

Åldebatten har blossat upp igen och jag brukar förhålla mig tråkigt neutral på bloggen, men eftersom landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) gått ut och uppmanat folk som tycker om ål att äta ål bland annat på grund av tradition och att det inte är olagligt, känner jag ändå att jag vill ta mitt ansvar som världsmedborgare och värna denna akut utrotningshotade art.

För kan vi verkligen avsäga oss allt ansvar genom att åberopa tradition och kulturarv? Vilken rätt har egentligen människan att sätta sig över en annan art och bestämma att "den kan vi utrota"? För det är precis det vi säger när vi uppmanar till äta upp en utdöende art. Mest ål i magen när den har försvunnit ur haven vinner!

Inte heller kan vi i dagens informationssamhälle skylla på okunskap. Det finns ingen sten så stor, Peter Kullgren, att du skulle kunna ha levt i tjugo år under den och därmed undgått att ta del av det faktum att ålen är rödlistad och akut utrotningshotad.

Argumentet att det är lagligt att fiska ål då? Ursäkta men kan vi verkligen inte tänka själva? Det finns gott om saker som vi bara inte gör, trots att det inte finns en lag mot det. Etik och moral är visserligen på dekis, men finns det då inget hopp? 

Det händer att jag skäms över att tillhöra människosläktet och när jag såg Peters inlägg i åldebatten var ett sådant tillfälle, men vem kan jag be om ursäkt? 

Herregud, tomtarna!

Exakt de orden drog likt en blixt igenom min hjärna igår eftermiddag, när jag precis kommit hem efter att ha avslutat sista arbetsdagen för i år. Första advent brukar vi ställa fram adventsljusstakar och byta till julgardiner, men tomtarna brukar få vänta något. Lite odefinierat hur länge men senast vid Lucia brukar de få se dagens ljus (läs decembermörkret). I år har jag inte haft en tanke på vare sig dem eller hur fort tiden har gått. Det är ju snart timmar kvar till julafton. 

Då jag haft lite semesterdagar att ta ut, har jag unnat mig lyxen att vara ledig två dagar i veckan de senaste veckorna med ambitionen att riktigt kunna slappna av och njuta av hur bra jag har det nu. Hur tror ni att det gick med det? Två av dagarna nyttjade jag klokt genom att åka till hästen i dagsljus (klapp på axeln), men de andra har jag varit på intervjuer eller lagt mycket tid på att försöka förbereda mig inför dem. Ni kanske minns att jag nämnde IQ-testerna?

Hur gick med dem förresten? Alltså helt okej ändå, förutom... läsförståelsen. I min lilla naiva bubbla trodde jag att det var i det testet som min verkliga styrka skulle visa sig, men ack så jag bedrog mig. I slutet av intervjun fick jag möjlighet att fråga om den och de tröstade mig med att säga att det nog är ett ganska svårt test och att det är många som säger att de inte känner igen sig själva i resultatet. Sedan skrattade vi lite åt personlighetstestet, inte för att det inte fyller en funktion för det gör det säkert, men frågorna! Välj mellan att svara på typ: Det är viktigt att hålla deadlines eller Jag gillar att samarbeta med andra för att uppfylla mål. 

Vansinnigt svåra frågor ibland, men jag antar att det finns någon smart algoritm som lurar bakom frågorna för jag tyckte att resultatet speglade min uppfattning om mig själv ganska bra. Inte till hundra procent, men tillräckligt ändå.

Idag på min lediga dag ska jag åka och storhandla all mat inför jul, fylla på vinförrådet och så måste jag hitta en sista julklapp till sonen. Dessutom hantera stressen som varje år kommer av att ha beställt en julklapp från Adlibris. Jag vet inte varför jag aldrig lär mig. Ge bara fan i att beställa julklappar från Adlibris! Jag tyckte ändå att jag var ute i god tid när jag lade ordern den 10:e december, men deras upprepade flaggningar om försenad leverans får mig nu att tvivla på att den kommer hinna fram innan jul. Får se om jag kommer ihåg det till nästa år. Julklappen är till nya svärsonen, så jag känner nog att jag kanske ska köpa en stödjulklapp för säkerhets skull. Så två julklappar står min shoppinglista idag. Ingen press!

Det känns onekligen lite ovant att sitta vid köksbordet och bli utstirrad av tre tomtar och två domherrar, men nu är de på plats i alla fall. Nu är det bara granen som ska huggas och det gör vi imorgon, sedan är vi redo för julfirande.

Jag vill passa på att önska alla en riktigt GOD JUL och förhoppningsvis en fin ledighet, må den bli precis som ni önskar.

IQ-tester

Jag har för första gången blivit ombedd att göra arbetspsykologiska tester, eller IQ-tester som en i ämnet mindre bevandrad person skulle kalla det. I början av 2000-talet gjorde jag något IQ-test för skoj skull. Tror det var genom tidningen Illustrerad vetenskap som jag som prenumerant kunde gå in och utföra det för att få reda på mitt IQ. Jag fick ett helt okej resultat, dock inte på MENSA-nivå, men jag var nöjd. Detta var helt utan tidspress, vilket var en stor fördel. 

Det vet jag nu efter att åter ha börjat stifta bekantskap med testerna. Det är någon dåre som kommit på att det inte orimligt att besvara en 50 frågor på 10 minuter. Är det ens möjligt? Jag har alltså inte provat, så jag vet inte. Är det meningen att man ska hinna allt eller ska man bara göra så många man hinner? Jag har läst mig till att det också kan bli minuspoäng på felaktiga svar. Så om jag hinner hälften och får alla rätt på dem, kan det ändå bli noll om resten inte är ifyllt? Tror det finns ett ord för sådant; sadism!

Det är bara en sak jag måste erkänna. Jag tycker att det är riktigt roligt. Jag satt länge och tittade på Youtube igår och insåg att jag trots allt inte är så dum som jag inledningsvis trodde. Det gäller bara att veta hur man ska göra. Jag la också en hel del tid på att identifiera de tester som jag kommer att få göra, för att sedan läsa instruktionerna och känna polletten trilla ner.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att köpa en tidning med bara sånt, precis som det finns tidningar för sudoku och korsord. Det borde väl finnas i välsorterade butiker?

Hjärnan är ju plastisk, vilket innebär att ju mer man tränar på något desto bättre blir man på det. Så jag tänker att man borde kunna träna upp sin förmåga att lösa IQ-tester. Ja, till en viss gräns i alla fall. Nu kommer jag inte hinna träna så att jag får betyget med bravur, men jag är bättre förberedd än när jag igår för första gången såg en typ av test som jag bara inte kunde begripa vad som förväntades av mig.

Jag är tämligen säker på att konkurrensen är stenhård med många rutinerade kandidater som äter IQ-tester till frukost, men oavsett hur det går den här gången får jag se detta som ett lärtillfälle.

Black Week, dator och böcker... och (djävuls-?)ägg

Är det bara jag eller är äggen i affären av sämre kvalitet nu? Annars finns det alltid någon blessyr i skalet som skvallrar om att det här ägget kommer att spricka i kastrullen, men även de finaste äggen spricker. En bra stund innan kok dessutom. Jag som är den mer försiktiga äggkokaren i familjen brukar annars alltid kunna stoltsera med att koka högriskäggen utan minsta spricka, men nu hinner vattnet knappt bli fisljummet innan vitan bryter sig ut genom skalet. 

Det var dagens ögonblicksbild från mitt köksbord. Ägget ligger och skäms på diskbänken. Naturligtvis ska jag prova att äta det, men medför det minsta känsla av våld på min frukost får det gå hädan. 

Jag är ledig såhär en tisdag och det är ljuvligt. Dagen lär väl rinna iväg då jag ska till hästen nu på förmiddagen, men en lugn morgon i sällskap av mitt kaffe och bloggen är sällsynta och jag ska njuta. Det ligger även ett olöst sudoku och väntar på mig. Försöker locka mig med sitt överskott av treor. 

Nu har jag lyckats stänga verkligheten ute länge nog, nu får vi gå vidare och jag sätter sikte mot Black Week. Jag försöker undvika att handla denna vecka på året, men det innebär också att jag inte kan handla något under hela november eftersom priserna har en tendens att leta sig uppåt så att det ska finnas marginal att sänka för denna smått hysteriska vecka. Tyvärr insåg jag nu att jag behöver byta ut min dator, då den de facto utgör en brandrisk. 

Jag är ändå ganska nöjd med att jag inte insåg detta tidigare i november, för då hade jag definitivt åkt på att betala ett överpris. Nu kan jag nästan känna mig nöjd med att i värsta fall betala normalpris. Dock kunde jag inte motivera mig till att köpa Officepaketet, fattar ni vad det kostar? När jag köpte min förra dator 2020 unnade jag mig ett sådant och jag tyckte att det sved rätt bra redan vid 1600 kr. Med reservation för ungefärligt pris, minns inte exakt men tror att det var i de svängarna. Nu hade de mage att begära typ 3200 kr! Alltså mer än vad datorn kostade! (Begagnad företagsdator.)

Jag frågade mitt datorgeni till lillebror om det inte rimligtvis borde gå att föra över mitt gamla Office till min nya dator, men han har ännu inte behagat återkomma i ärendet. Så här kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Kanske det går, kanske är jag hänvisad till det förhatliga Google Docs. Eller kanske finns det någon annan motsvarighet till Office som jag bara inte hört talas om ännu. Kanske ska fråga AI. Nu gjorde jag det och min kompis svarade att det finns alternativ, av de fyra som angavs så lutar jag åt LibreOffice eller FreeOffice. Får undersöka saken vidare sen.

Det går åt mycket ljudböcker här för tillfället. Häromdagen avslutade jag Jale Poljarevius bok Polismannens tårar. Övervägande intressant och kul att han läste in den själv. Nu har jag påbörjat Pizzeria Roma av Elin Persson, uppläst av Lennart Jähkel. Vi får se om den landar hos mig.

Andra böcker som är värda att nämna är Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Den lämnade verkligen spår i mig och återuppväckte nästan min gamla lust att skriva själv. Tänk att en liten bok besitter en sådan makt att kunna ta en med till helt nya världar. Vidare kan nämnas Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind. Den här lyssnade jag på eftersom den blivit ganska hajpad och dyker upp då och då i flödet. Den var helt okej men lite för lång. Intressant att få en liten inblick i Ellen Keys liv, trots att boken till stor del baseras på korrespondens mellan kvinnorna på Strand och omvärlden och därmed inte gör anspråk på att utgöra en dokumentär över hennes liv. Jag får erkänna att jag nog ändå inte förstår hajpen kring boken.

Jag tror att efter Pizzeria Roma får det bli någon lättsam julbok, om jag hittar någon som inte är alltför sliskig. På min To-Read-List står även någon av Lydia Sandgrens böcker, mest troligt blir det Samlade verk.

Visst har november varit väldigt lång?

Bjuder på en låt

Nu är det dags igen, min vän. Vi höjer stämningen...

Börjar ni nynna på en Samir och Victor-låt nu så bjuder jag på den, för melodin dök upp i mitt huvud när jag funderade på hur jag skulle inleda dagens inlägg. Jag hade faktiskt inte tänkt att inleda det så ens, det var mer ett konstaterande att det är dags igen för ett nytt inlägg.

Jag ska dock erkänna att jag var tvungen att googla på textraden, för nu börjar jag komma upp i den där tråk-åldern där man liksom inte hänger med lika bra i alla nya artister som poppar upp som finnar på en tonåring kvällen innan årets skolfotografering. Det innebär inte per automatik att jag tycker att musiken är dålig, det är bara för många namn för att de alla ska få plats i min hjärna kopplat till röst eller refräng.

En glad och svängig låt till trots så är det inte mer än onsdag morgon nu, men visst börjar nedförsbacken på onsdag? En svag lutning mot något som skulle kunna se ut som en helg långt där framme. "Men Fumlan, inte ska väl du sukta efter helg redan? Du har ju ett jobb som du är nöjd med, ska du inte snarare längta efter måndagar istället?"

Jovisst, tack för påminnelsen. Det är bara det att det ligger lite smolk i bägaren. Hittills har jag kunnat hantera det men nu har smolket rörts upp och bägarens innehåll är knappt att räkna som tjänligt längre. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om smolket, men på gott och ont känns det som att något kommer att hända snart. Jag korsar fingrarna och hoppas ha rätt i min känsla att jag kan känna mig trygg i min position och med det stöd jag tror att jag har.

I övrigt börjar jag komma in i jobbet rätt bra nu, osäkerheten hos en nyanställd börjar ge med sig och jag känner mig taggad. Jag nystar, grejar, frågar och bjuder in. Driver på, hålls tillbaka och letar mig runt. Precis som det ska, gissar jag.

Vintermörkret är här och för med sig en känsla av konstant mild trötthet. Ibland är det skönt att få vara lite lat och trött, sitta under filten, äta godis mitt i veckan och lösa sudoku. På sommaren finns en underliggande förväntan att man ska vara ute och fixa i trädgården. Man ska passa på att vara ute i det fina vädret, ta vara på de långa kvällarna och vara sitt bästa jag. Då tycker jag att det skönt att träda in i en tid av kravlöshet och vila upp sig från den käcka sommaren. Okej, vädret är inte särskilt upplyftande, det inspirerar knappast till spontanitet eller kreativitet. Däremot kan man gå ut med otvättat hår eller fula mjukisbyxor, för det syns ändå inte i mörkret.

Ha ett gött veckoslut, för det ska jag!

Så kom den äntligen, tidsomställningen.

Ja, det är sannerligen en snackis runt fikaborden i Sverige två gånger om året och det är inte många som idag skulle rösta för den om det varit en folkomröstning. Det tycks ändå som att det är en svår nöt att knäcka då hela EU sedan 1996 har samma tidsomställning. Ett enskilt land kan därmed inte bestämma själv då det styrs genom ett EU-direktiv. För protokollet ska nämnas att EU-parlamentet 2019 röstade igenom ett förslag om att alla länder ska gå tillbaka till den tid de hade 1978, alltså innan tidsomställningen drevs igenom.

Förslaget har dock inte gått igenom då det inte godkänts av Ministerrådet och detta beror faktiskt på medlemsländerna själva. På Dagens arena anges (om jag tolkar det rätt) att länderna inte är överens om att gå tillbaka till sin "egen tid", utan hellre vill välja själva om de vill behålla sommartid eller vintertid (normaltid). Med tanke på att vi har olika tidszoner som redan kan ställa till det i en vanlig skalle för den resovane, finns risken att det skulle bli ännu stökigare om man inte väljer att inte gå åt samma håll som grannarna.

I texten ges som exempel Finland som vill ha sommartid, om vi väljer vintertid skiljer det plötsligt två timmar på länderna. Danmark som ligger i samma tidszon idag, kanske inte skulle göra det om vi valde olika. Ja, stökigt är ordet.

Många medlemsländer vill dessutom att EU-kommissionen ska kartlägga de följder som kan komma av att slopa tidsomställningen. Hur det går med det förtäljer inte artikeln, men hur svårt kan det vara att tillsätta en utredning? Det kanske till och med kan stärka argumentet att avskaffa omställningen, då det finns forskning som tyder på att det vore gynnsamt både för klimatet och folkhälsan att avhålla sig från att peta på visarna.

Av rubriken att döma är jag för att behålla tidsomställningen, men så förhåller det sig emellertid inte alls. Däremot kan jag tycka att om vi nu ska ha den så är det skönt när den väl har passerats. Plåstret har rivits av. Nu är det höst på riktigt och om man ser glaset som halvfullt, så kan man faktiskt börja räkna ner till tiden då ljuset återvänder.

Lite om bil, muskelmassa och fåglar...så vet ni!

Det är ju helt vansinnigt att tiden går så fort, men jag klagar inte. Fortsätter det i den här takten så är det snart mars igen, men först vill jag ha lite av det lugn som kommer med den här årstiden.

Vi har precis börjat mata fåglarna. Ja, de fick allt tjata lite på oss men det var precis som att klockan slog fågelbordsdags, för plötsligt var det en väldig aktivitet på både talgoxar och pilfinkar här utanför. Blåmesarna kom och kikade in genom köksfönstret, som för att se var vi (eller maten) höll hus. Nu väntar jag bara på att det ska ljusna, jag hör dem därute och jag är inte så duktig på fågelläten men gissar på att det är Rödhaken som håller låda.

Jag har också varit ohemult trött det senaste, kan kanske bero på mörkret men det mesta kan nog skyllas på jobbet. Dels mitt uppdrag som jag äntligen börjar få lite kläm på vilket är skönt, men också för att det händer andra saker kopplat till jobbet som behöver hanteras mentalt. Det blåser lite vindar och jag är inte säker på var jag står i blåsten, men det kommer att ge sig ganska snart tror jag.

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska skaffa en annan bil eller inte, men tillslut blev min stackars nuvarande bil så eftersatt att jag ändå inte skulle kunna sälja den i befintligt skick. Så jag bestämde mig för att fixa till den. Nu har den nya vinterdäck, nya bromsar, nya sköldar och ett nytt ok bak. Dessutom har båda mina nycklar varit i ett bedrövligt skick, varav den ena inte ens gått att använda. Att beställa en ny kan tydligen kosta allt mellan 2500 - 7000 kr, galet ju! Så jag beställde ett nyckelskal och provade att byta själv. Det funkade faktiskt rätt bra, så nu ska jag nog beställa en till så att jag har två fräscha nycklar. Kostnaden för en ny nyckel blev nu ca 300 - 400 kr. Tips tips!

Min garderob fick sig också en utrensning. Jag har uppdaterat den lite, men inte rensat i samma takt som nytt kommit in. I ärlighetens namn har faktiskt det nya inte ens kommit in. Nu fick jag i alla fall köpt ett par lådor som snabbt fylldes och det blev också en stor hög som ska slängas eller göras trasor av. 

Alltså det här med åldern. Den kom hastigt på och nu börjar jag inse att jag behöver ta det lite vackert ibland istället för att bara bösa på. Jag skulle slänga upp sadeln på... ja sadelhängaren eller vad det kan tänkas heta och den sitter en bit upp väggen. Det är en mycket oergonomisk rörelse, men det har ju gått fint hittills. Igår hände det dock något med min axel som känns ganska oskönt nu. Hoppas att det är ett sånt där fel som man vill ha både ens bil och en själv, ett sånt som fixar sig själv. Jag får väl ta det lite lugnt med träningen, men vafasen ändå. Lägg där till att jag fortfarande lider sviter av en häck-klippning som jag utförde i somras, handleden är sig inte riktigt lik även om det är bättre. För att inte tala om mina menisker. Ja, det är inte utan att man plötsligt känner sig lite skruttig.

Desto viktigare att hålla sig aktiv då. Det har jag ju förstått. Det blir svårare att bygga muskelmassa och dessutom bryts den ned snabbare med stigande ålder. Hade det inte varit fantastiskt bra om samtliga arbetsplatser införde tre betalda träningstimmar i veckan för anställda över 40? För det här med tid är ju inget man badar i direkt, men kroppen ska hålla för förvärvsarbete allt högre upp i åldrarna. Ja, jag tänker då i och för sig inte jobba tills jag blir 68 år eller vad det nu är som gäller för mig, men för andra då.

Nämen nu så är det over and out tills nästa gång, det har ljusnat så nu måste jag titta på mina fåglar!

Torsdagsspaningar

Torsdag och klipptid. Har lyxat till det ordentligt och tagit ledigt idag. Jag vet inte vad gemene person har för inställning till det här med att sitta i fyra timmar hos frissan, men jag ser då inte fram emot det. Småprat och skvallertidningar är inte min melodi. 

Och där ser vi hur bortskämd jag är, med allt som pågår i världen så sitter jag och gnäller över en situation som jag själv försatt mig i av ren fåfänga. 

Jag tänker så ibland och försöker grunda mig med dåligt samvete. Det finns inget som inte känns futtigt i jämförelse med krig. Samtidigt är vi fortfarande tänkande och kännande individer, vad händer om vi inte tillåter oss att leva fullt ut? Kanske är det vår plikt att ändå leva fullt ut, inte kasta bort det vi har. Vi som har allt. Just nu.

För så är det ju. Vi vet vad vi har nu men det finns inga garantier. Jag vill inte vara en dystergök men jag tror att vi ska passa på att inventera våra glädjeämnen och rikedomar i livet. Påminna oss om dem och njuta av dem. Känna ödmjukhet inför dem. 

Vi tar så mycket för givet. Vår rätt till frihet, demokrati, att få bestämma över vår egen kropp, sjukvård, föräldrapenning, åtta timmars arbetsdag och semester. Att kunna ta ledigt för att fixa håret.

Tänk om vi alla förstod hur lätt allt kan tas ifrån oss och hur lätt det är idag att bli duperad. Vi förväntar oss till exempel att en övergång från demokrati till diktatur ska märkas och att vi då tydligt kommer att ta ställning emot den, men det sker långsamt och gradvis. Ackompanjerat av populism och vackra ord. En liten lagändring här och ett litet samarbete där.

Vi ska dock inte leta efter begravda hundar överallt, då är steget inte långt till att plötsligt hamna under epitetet konspirationsteoretiker. Vi riskerar också att bli utbrända på kuppen. Vi ska bara vara vakna och medvetna, ifrågasätta påståenden och fundera över vem som vinner mest på att slå split mellan oss. Det är nämligen få vapen som är så effektiva som att splittra ett folk. När vi förlorar känslan av gemenskap, då är vi som svagast både som individ och som nation. Det ska vi ha med oss när stämningen piskas upp i kontroversiella frågor, vem vinner på att vi blir osams runt fikabordet på jobbet? Det är inte vi!

Idag ska jag njuta av de fyra timmarna som jag valt att lägga på mitt hår. Jag ska njuta av att sedan komma hem till mitt hus och städa lite inför det kalas som vi ska ha i helgen. Jag ska njuta av det faktum att mina barn ser kalas som en självklarhet i livet.

Hur kan man bli så barnsligt glad?

Har jag vunnit på lotto?

Har jag fått en snäll lapp på min bil?

Kom jag i mina favoritjeans igen?

En löneökning kanske?

Nej nej nej, det är ju för att jag precis har beställt en varseljacka i softshell med dragkedjeförsedda fickor. Äntligen! Som Gert Fylking skulle utbrista i ren glädjeyra.

Jag har länge suktat efter en damvariant, men antingen har jag letat helt fel eller så har det helt enkelt inte funnits en sådan med alla de preferenser jag har. Hur som helst, nu har jag snart en i min ägo. Jag kommer att kunna rida i mörker utan att trassla med reflexsele, jag kommer att kunna gå mina långpromenader i mörker utan att trassla med reflexsele OCH jag kommer att kunna rasta hunden i mörker utan att trassla med reflexsele.

Ja, ni hör ju! Livet blir enklare och hösten kan komma. 

Förra säsongen köpte jag en fodrad varseljacka som jag använde flitigt i vintras, och jag sörjde nästan när det blev för varmt för att använda den fram på vårkanten. Detta trots att fickorna både var små och saknade dragkedja.

Jag har också längtat efter att ha en bra handbroms, men av någon anledning var det inte samma eufori som infann sig när paketet med nytt bromsok och lite andra relaterade delar kom. Det står fortfarande ouppackat i hallen trots att jag verkligen borde kontrollera att jag fått allt som jag beställt. (gäsp)

Det kanske blir roligare när min jacka har kommit? 

Pengars värde mätt i musik

Long time no see och jag vet inte vad jag ska skylla på egentligen. Ork och tid har varit en bristvara, så det ligger nära till hands att skylla på det. Jag är i full gång på jobbet och får väl en del gjort, men känner att jag kunde producerat mer om jag bara fick vara i fred. Nu ska det bollas, läsas igenom, gås igenom och även gnällas lite. Jag och min kollega står lite utanför gruppen vilket gör det naturligt att vi behöver samverka till viss del, men hon slukar mig hel. Jag är helt dränerad på energi efter att arbetsdagen är över och behöver verkligen hitta en strategi för att hålla en viss distans. Lyckligtvis sitter vi inte på samma våningsplan och jag får bli bättre på att blocka kalendern och undvika Teams när jag behöver få något uträttat.

Ha, nu fick jag också gnällt lite. Så när det är ute ur systemet tänkte jag raskt gå vidare till en eventuell nutidsspaning. I min ungdom hände det då och då att jag köpte en cd-skiva för min månadspeng och som ett litet stickspår kan jag avslöja att den första skivan jag köpte för egna pengar var Rikard Wolffs Pojken på månen. (En snabb sökning berättar att albumet kom 1995 och en något långsammare huvudräkning på grund av en gnutta misstro ger att det alltså var 30 år sedan?!!)

Nåväl, min månadspeng låg stabilt på 150 kr under några år och en cd-skiva kostade någonstans mellan 125 - 179 kr. Det senare var ofta samlingsalbum med två skivor. Då förstår man kanske att om jag skulle köpa en skiva, så måste det vara en verkligt bra skiva som jag längtat länge efter att få köpa och helst ska den också vara närmare 1 timma lång. Då kändes det som att jag gjort ett riktigt bra köp men om den bara var runt 45 minuter, kände jag mig i det närmaste lurad.

Över till nutid. I och med Spotifys inträde i mitt liv har jag slutat att lyssna på hela album. För om vi ska vara helt ärliga, alla låtar är inte lika bra. Nu kan vi plocka russinen ur kakan och göra egna listor, eller bara köra radio på en specifik artist eller låt. 

En artist som jag aldrig trodde att jag aktivt skulle lyssna på är Benjamin Ingrosso, men så har jag hört två låtar av honom spelas på radio och motvilligt blivit lite nyfiken. Dessutom är det flera personer (äldre än mig) som tycker att han är bra. Så okej då, jag letade upp albumet och lyssnade igenom det. Tror ni att jag blev såld eller besviken? 

Albumet var 38 minuter långt! 38! Trots att det var många spår. Fjorton "låtar" stod det. Hm, hur går det ihop? Jo, en del av "låtarna" visade sig vara bara spår med ljud och titel. En halv till en minut långa. Inbitna Benji-fans kanske protesterar nu och menar att det finns en djupare mening, och det är okej. Jag erkänner att jag kanske inte är tillräckligt insatt i hans musik och risken finns att jag missar någon nivå av hans konstform.

Men fjortonåriga Fumlan hade blivit grymt besviken om hon kommit hem med detta album, förvissad om att en lång stund av bra musik och fjorton fullvärdiga låtar som väntade. 

Å andra sidan, det produceras musik i samma takt som dåliga nyheter publiceras i media nu för tiden. Konkurrensen är stenhård och för att inte försvinna kanske det gäller att ständigt släppa nytt. (Sedan har kanske just han har en stor fördel som ingår i Wahlgren-klanen.) Då kan man kanske inte unna sig lyxen att satsa på kvalitet.

Okej, nu har jag varit ganska hård mot stackars B. Det ska föras till protokollet att jag gillade några av låtarna på albumet. Det märks att hjärnan bakom vill nå en bredare publik och nu har riktat sig mot den äldre publiken. Den publik som köpte cd-skivor för 149 kr på 90-talet.

Häpp! Spaning slut och ostmackor väntar!

Typiskt också?

Nu kommer det ett kort inlägg, där ni får ta del av lite frustration. Nu är tiden nämligen kommen för självtvivel. Jag känner att jag har fått starta min nya yrkesroll längst ner i en uppförsbacke, och en annan nyrekryterad kollega står i mitten av backen och stampar otåligt. Denna kollega är härlig uppenbarelse, så olik mig. Tänk Glad Ångvält! Där står hon och försöker heja på och klappa upp mig för backen, för där högst uppe väntar äventyr och hon har väntat på att jag ska komma så att hon får komma igång med allt hon planerat.

Jag försöker under tiden klura ut hur jag ska lösa min egen del. Hur många ledningsgrupper behöver jag förbereda powerpoints för? Vilken strategi ska jag presentera? Ja, hur ska vi ens lägga upp allt? 

Som om det inte vore nog så har jag börjat fundera. Ni kanske minns att jag nämnt att det var en visstidsanställning på ett år jag fick? Inte optimalt men jag tänkte satsa på det här nu och inte snegla åt andra jobb. Jag stängde ner alla jobbsökarflikar och hade inte tänkt att gå in och kika igen förrän runt nyår. Så plötsligt skickade en vän en annons. Tillsvidare, heltid, närmare och alldeles alldeles underbart.

Jag förbannade min otur och taskiga tajming, men tänkte att nu kör jag på det jag har fått. De har valt att satsa på mig, då ska jag satsa på dem. Men igår och idag, känner jag ganska starkt att jag kanske ändå borde söka. Det kanske skulle kunna vara mitt 4-ever job? Det andra tar ju slut till sommaren? Vore det inte naturligt att jag faktiskt sökte tjänsten? Det känns taskigt mot nuvarande arbetsgivare, men visst borde man kunna förstå dilemmat och se rimligheten i att söka en tillsvidaretjänst? 

Samtidigt är det en liten bransch och jag vill inte bränna några broar... ÅÅÅÅHHH! Hjälp!

Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också". 

Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?

Nu har det hänt!

Ni fick tio dagars paus från mig, för precis som jag misstänkte har de två senaste veckorna bara rusat förbi och vi har hunnit med ganska mycket. Både att vara iväg, lite hemmasysslor och bara slappa. Mycket bra kombination för återhämtning.

Nu har det hänt! Det som länge varit ett ekonomiskt mål men hamnat i skymundan tack vare min studietid och paus i nysparandet, jag har lyckats få ihop min första miljon till framtidsportföljen.

När man suktar efter att korsa den gränsen är det lockande att räkna med buffertar också, så tekniskt sett har jag redan varit miljonär i ett par månader. Fast en buffert är en buffert och hör inte dit, punkt! Nu återstår bara att se hur många gånger jag kommer att halka under gränsen innan den är här för att stanna, tänker min inneboende realist. Fler anledningar att fira, får jag väl kontra med då!

Tänk ändå, min första milstolpe på Avanza var 10 000 kr i augusti 2018. Himmel vad jag önskar att jag hade kommit igång med mitt sparande tidigare i livet. Jag får glädjas åt att mina barn åtminstone kommer att ha rätt verktyg för att nå sin första miljon som relativt unga. Tiden är en investerares bästa vän!

Up up and away!