måndag, februari 21, 2022

Kidnappar min bror

Eller ja, typ! Han är med på det. Tanken var i höstas att vi skulle ses och prata på tu man hand, utan respektive och barn. Lite kvalitetstid bara för oss, för jag hade en idé om att det vore intressant att höra hur han har upplevt sin barndom och uppväxt. Det borde ju inte skilja sig så mycket från hur jag upplevt min, kan man lite slarvigt tänka. Men faktum är att vi, liksom många andra helsyskon, har levt två parallella liv där vi båda utgår från våra egna världsbilder. Då kanske det plötsligt spelar ganska liten roll att vi åt middag ihop klockan fem med mamma och tittade på Björnes magasin tillsammans. Det var tanken i höstas som sagt, sedan kom livet i vägen och månaderna har tickat på.

Vi har utvecklats till två väldigt olika individer. Han ser till att alltid ha fullt upp med olika aktiviteter samtidigt som han renoverar en villa och/ eller sommarstuga och skjutsar barnen till fotboll och gymnastik, samt har en uppsjö med vänner som ska bjudas hem på middag. Magkatarr och segdragna sjukdomar är vardag för honom, men jag är inte säker på att han gjort samma koppling som jag. Nämligen att han drabbas hårdare på grund av en stressig tillvaro. Jag å andra sidan känner mig alldeles utsjasad bara av att försöka föreställa mig en av hans dagar och är tacksam för mitt jämförelsevis händelselösa liv.

Men vi har mycket som binder oss samman. Vi delar en humor och ett ordlöst språk som ingen av våra respektive kan få en riktig förståelse för. Det kan låta exkluderande men det är ingenting vi gör för att utesluta någon, det är bara någonting som finns där som en menande blick eller ett internt skämt från förr. Någonting som bekräftar vårt band, vår historia. Våra respektive har vi valt att dela resten av våra liv med, men att värna syskonskapet känns viktigt för tillfällena ges så sällan. 

När vi ses är det ofta i kalassammanhang, vilket innebär att någon av oss alltid har fullt upp med kalasbestyr eller så blir man avbruten av mingelsugna släktingar. Såklart jättetrevligt, men det är fattigt med tid att prata. Ni vet, prata på riktigt! Så nu ska vi göra det. Han har egentligen inte tid, eftersom han precis köpt ett renoveringsobjekt till hus. Men jag misstänker att väggen ligger och lurar på honom. Hans fru menar också på att han måste få ett break och behöver tänka på annat, så ju förr desto bättre. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. Det är trevligt att gå på restaurang, men det blir inte riktigt så avkopplande som jag tänker mig att det ska vara. En dag i skogen är mer min melodi, men då är det skönt om vädret är med oss. Jag får fundera lite på den helt enkelt, det viktiga är att vi kan prata ostört i några timmar. Och när det hela ska gå av stapeln, tror jag faktiskt att jag ska kolla med hans fru. Åtminstone i första läget, annars är risken att han väljer ett tillfälle som ligger alltför långt fram i tiden.  

Har ni syskon eller är ni ensambarn? 
Har ni funderat över vilka ni har blivit och vad som bidragit till det?

4 kommentarer:

  1. "Vi delar en humor och ett ordlöst språk som ingen av våra respektive kan få en riktig förståelse för" - PRECIS så är det för mig och min bror också. Lustigt det där, det räcker med en blick, eller till och med bara en känsla. Man vet exakt vad den andre tänker. Detta är speciellt talande för oss när det kommer till jobbiga situationer, då använder vi gärna humor/ironi för att hantera situationen.

    Att vi är ganska lika märktes också när vår mamma gick bort. I sviterna av allt som skulle göras så var vi extremt synkade och effektiva, och klarade av allt praktiskt väldigt snabbt och utan slitningar. Så himla skönt!

    Hoppas du hittar ett bra sammanhang för er att mötas, vare sig det är i skogen eller någon annanstans!

    Kram från Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det fint? Det kunde jag aldrig tro, när vi bråkade så det stod härliga till för en trettio år sedan. ;-)

      Vad skönt att ni hade sådan nytta av varandra, när ni behövde det som mest. Det är ju värt så mycket!

      Kram

      Radera
  2. Jag har syskon. Jag har funderat mycket över vilka vi har blivit och vad som har bidragit till det.

    Häpp !!

    ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad jag är för din skull, NLI! ;-)
      Fast jag hade ju önskat att du outat vilken plats i syskonskaran du har! Så att jag kan placera dig i rätt fack!

      Radera