Four more days

Snart sällar jag mig till den skara svenskar som gått på semester, bara den här veckan kvar och den består dessutom av endast fyra dagar. För idag är jag ledig. Min tanke med att vara ledig en dag i veckan från mitt sommarjobbande, var att jag skulle ha tid att skriva på ett litet projekt. Men av någon anledning fyller jag dagarna med annat trams. I fredags höll jag ju på med CSN och tog en promenad, jag tvättade håret och vips var dagen över. Idag då? Jag tänkte faktiskt ägna dagen åt att göra listor, men om jag river av det plåstret ganska snart borde jag ha några timmar kvar att skriva på.

Direkt när jag kommit hem från jobbet på fredag ska vi nämligen iväg på den mini-semester vi har bokat med barnen. Ingen rast, ingen ro. Jodå, när vi väl sjunker ner på varsin stol på altanen till stugan och hör regnet smattra mot taket. Då är det semester. Och nu när jag kollar väderappen visar den faktiskt inget regn. Jag håller mina vädertummar. Men för att vi ska komma iväg så smidigt som möjligt på fredag, så gäller det att ha förberett allt. In i minsta detalj, som Sickan i Jönssonligan skulle sagt. 

Det är lite intressant faktiskt, men det här med semester känns inte riktigt lika viktigt i år. Det måste naturligtvis bero på att jag har varit hemma så mycket det här året och ägnat mig åt saker som jag har valt själv. Det ska bli skönt att få några veckor och inte behöva tänka på vare sig jobb eller studier, men jag ser inte att det kommer att bli det halleluja-moment som brukar infinna sig. Jag tar det som ett gott tecken, jag är på rätt väg. Men tro nu inte att jag inbillar mig att jag inte kommer att uppleva fler halleluja-moments inför kommande semestrar i framtiden, bara för att jag kommer att arbeta med något som känns mer meningsfullt. Så naiv är jag inte, vi behöver semester oavsett hur bra vi trivs på ett jobb. Det är min fulla övertygelse.

En av mina favoritsysselsättningar är att gå. Jag älskar att strosa, promenera, power-walka och vandra. Ja, att gå i alla former. Den dagen jag inte kan gå mer, vet jag inte hur livet kommer att bli. Jag tänker ofta på vilken tur man har som har en fullt fungerande kropp. Jag kanske inte ser ut som Rachel i Friends, Sandra Bullock eller ens Snygg-Maggan som alla killar ville vara ihop med på mellanstadiet. Men so what? Jag är så tacksam för att jag inte har något som hindrar mig från att promenera, eller tänka logiskt (ibland åtminstone), eller äta god mat. Det är långt ifrån alla som har det så bra och det händer att jag stannar upp och bara sänder en tanke av tacksamhet ut i universum. 

Det var inte det jag tänkte skriva. Jag tänkte berätta att jag på min promenad i fredags gick förbi en massa hallonbuskar som växte längs vägen. Eftersom jag inte hade något med mig att plocka i, nöjde jag mig med att smaka på ett hallon. I samma stund som jag gjorde det insåg jag att det måste hända alldeles för sällan. För jag slungades genast tillbaka till barndomen så fort jag kände den välbekanta smaken i munnen. Till en tid då jag och min bror lekte skeppsbrott, eller att vi rymt från fångenskap och måste hitta proviant. Varför kunde man det ordet egentligen? Proviant. Ett svårt ord för ett barn, men det var det vi måste ha. För att kunna överleva på vår färd hem. Vi bar vår dyrbara proviant i form av hallon i våra små barnhänder och gömde den i en liten sänka i berget, där inga fiender skulle kunna hitta den. Och när vi utfört våra sysslor som att hålla utkik och upprätta en trygg sovplats, åt vi andaktsfullt våra hallon.

Jag tänker att jag måste ha plockat och ätit hallon efter det, men varför minns jag inte de tillfällena? Varför är det just till barndomen mitt minne för mig?

Bild lånad från Blomsterlandet.

Nu blire frukost och sedan listor, listor, listor!