tisdag, september 13, 2022

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-) 


7 kommentarer:

  1. Mitt linkedIn-konto för en tynande tillvaro. Jag är aldrig inne men får flera gången om dagen notiser om ditten och datten som inte intresserar mig. Egentligen borde jag avinstallera appen men inte ens det orkar jag göra verkar det som.

    Till saken hör också att det på veckobasis kommer erbjudande från olika arbetsgivare och rekryterare att byta jobb (jag verkar i en attraktiv bransch) och även om också de notiserna är lite störiga så får man lite material till kommande lönesamtal.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men då fyller den ju ändå en funktion. Eller två egentligen, dels ur lönesamtalsynpunkt men också som lite ego-boost. Jag kanske också kommer dit någon dag. ;-)

      Radera
  2. Kommer inte ihåg hur jag blev med Linkedin. Troligtvis i samband med någon gång mellan 2 jobb aktivitet. Rafsade ihop lite uppgifter och skapade en profil.

    Använder inte alls i princip, det är mest olika typer av försäljare som vill bli ihop med mig iom min högt uppburna position. Ingen får någonsin bli ihop med mig då jag avskyr försäljare.

    Sedan är det väl ibland någon rekryterare som sveper förbi och lämnar när de ser hur gammal och oanställningsbar jag är.

    Har ingen bild eftersom det i mitt fall endast är att betrakta som en ytterligare försvårande omständighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, "försvårande omständighet"!

      Radera
    2. Svårt att beskriva i ord. Seeing is believing...

      Radera
  3. Ja, Linkedin är speciellt :-D. Har också sett en hel del "snyfthistorier" där, typ: På tunnelbanan häromdagen såg jag en kvinna som satt och grät. Det visade sig att hon var hemlös....och så något om hur personen i fråga hjälpte kvinnan med några väl valda ord över en frukostfralla på Espresso House.

    Äh, nu kanske jag var elak, men jag tycker det är ett knepigt forum. Med det sagt så har jag en profil, med bild, men har aldrig postat något eller interagerat med någon där.

    Men, kanske hjälper det för någon annan? Vissa är väldigt aktiva har jag sett...

    Nu lite morgonkaffe!

    Kram från Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde vara en sagornas källa, om man tror att man kan bli headhuntad på historier. Det kanske fungerar...hm... Kanske ska prova. ;-)

      Ja, det fyller säkert en bra funktion som jag inte haft förmånen att uppleva ännu.

      Skål i kaffe, nu kickar vi igång den här fredagen!
      Kram

      Radera