I denna ljuva sommartid

Det känns nästan lite olagligt att sitta här och inte ha annat för händerna. Att sitta och knåpa ihop ett inlägg i lugn och ro, när hände det sist? Det var säkert inte så länge sedan men det känns så. Min man tog ut en semestervecka precis så vi tog vårt pick och pack och drog till svärmor. Hon brukar samla på sig lite sysslor som hon vill ha hjälp med, så medan min man betade av listan satt jag och pluggade det sista innan tentan som var i onsdags kväll. 

Och apropå tentan. Jag hade tre timmar på mig att göra den. I ena sekunden satte jag i mina öronproppar och i nästa tog jag ut dem. Tre timmar har aldrig gått så fort och jag kände mig inte nöjd. Hade gärna suttit en timma till. Jag hoppas att det räcker till ett godkänt resultat, men jag har verkligen ingen aning. Det kan lika gärna bli omtenta. Jag hade åtminstone sinnesnärvaro nog att sätta alarm på telefonen för att inte riskera att missa deadline.

I torsdags smet vi iväg och tog en fantastisk strospromenad på Kinnekulle, Österplana hed och vall närmare bestämt. Vi har gått där förut men det är ett ställe man inte tröttnar på och nu var det första gången vi hade Kullen för oss själva, då det varken var semestertider eller annan långhelg som det varit tidigare när vi gått. Annars är det gott om besökare att undvika. Och nu tänker jag roa mig med att räkna upp alla (för mig ovanliga) fåglar jag skådat under denna gettaway.

• Törnskata
• Gröngöling juvenil
• Brun kärrhök
• Buskskvätta
• Morkulla
• Storlom (fast den hörde vi dock bara)
• Gulsparv
• och så några sångare som jag inte kunde artbestämma
• och så en himla massa vanliga fåglar...

Under stunder jag tjuvat till mig har jag lyssnat på "Ett jävla solsken", en bok om Ester Blenda Nordström. En riktigt intressant skildring av en kvinnlig pionjär i många avseenden. Journalist, äventyrare och författare i början av 1900-talet, som umgicks i samma kretsar som bland andra Anders Zorn, Elin Wägner och Evert Taube. Ständigt uppvaktad av män som ville tämja henne, men hennes hjärta klappade alltid bara för Karin...

Just det, vi har ju äntligen blivit med motorcykel igen. En Yamaha Dragstar 1100 -99, så snygg, gott ljud och skön att åka bak på. Mycket cykel för relativt lite pengar. Tur att jag inte sålde mina Mc-kläder i min spariver. Jag vill däremot gärna byta ut mitt ryggskydd, då det är både gammalt och klumpigt. Och från Biltema! Det finns mycket bättre grejer, både snyggare och bekvämare. En ny hjälm hade inte heller varit fel, för jag tycker att den trycker i pannan. Antingen har jag blivit smartare, malligare eller så är det bara en vanesak... ;-)

Börsen har inte varit nådig mot mig. Maj var katastrof, back typ 4% på Avanza. Tur att jag har ett par mindre portföljer som väger upp något litet i alla fall. Utdelningarna har jag satt i arbete genom att fylla på lite i befintliga innehav. Jag har en minimal kassa som jag kan gå in med om det skulle hända något. Alltid gör det något och tiden är min vän. Hoppas jag! 

Nu blire blombonanza från veckan som gick på Kinnekulle!

Ogräs om man frågar bonden, men vilket fint sådant!

Vallmon sprack upp för att bli fotad innan hemresan.

Sommar på riktigt!

Snöbollsbusken reser sig lavinartat.

En av de sista azaleorna.

Clematisen i början av sin resa uppåt.

Nu ska jag knäppa på mig cykelhjälmen och ge mig ut på en cykeltur, alltså MTB inte MC. Motion behövs dagar som dessa, känns som att man bara sväller i värmen. Ha en fin helg!

När ni läser det här, är jag redan...

...klar med en av mina två kurser. Förhoppningsvis, om jag inte behöver komplettera. Jag hoppas att ni håller tummarna för mig.

Jag har precis redovisat ett monsterarbete inför en grupp med klasskamrater och en lärare. Jag har gjort mitt livs första Power Point, som blev superfin tack vare AI-genererade bilder. Jag har rodnat, jag har stammat, jag har pratat för fort, missat hälften och ändå dragit över tiden. Men det kändes som att det gick bra och det var också intressant att lyssna på de andras redovisningar. Tre timmar är dock en lång tid att sitta uppkopplad med kamera.

Jag har dessutom ett bonusbarn som hatar mig, eftersom jag inte ville ha något stökande i köket under tiden för seminariet (9-12). Det kom som en överraskning (igår) att han ens skulle vara hemma från skolan idag. Men att han skulle fixa sin frukost innan klockan 9 var inte att tänka på. Det intressanta är att om jag inte hade flaggat för det, hade det nog inte ens varit ett problem. Känns som att det ligger något annat bakom, för det var ett ganska okarakteristiskt utbrott. Vi har inte så mycket av den varan här faktiskt, så det är lite ovant men desto mer effektfullt när det väl inträffar. 

Hur som helst, nu är det bara en tenta kvar i den andra kursen. Dock en hel vecka kvar! Sedan får vi se vad som händer i höst, om det blir fortsatta kurser i arbetsvetenskap eller om jag kommer in på yrkeshögskolan.

Jobba i sommar ska jag i alla fall. Jag mailade ett utkast till min chef, ett förslag på upplägg av min arbetstid. Jag har nämligen beslutat mig för att inte plugga, även om jag nu ändå kom in på två av kurserna jag sökte trots att det såg mörkt ut. Kanske många gör som jag, intentionen att plugga är god, men när det närmar sig känns det inte lika lockande. Det kan nog vara bra med ett litet uppehåll och vila de små grå. Jag vill dock helst inte jobba heltid heller, så jag tänker att 80% låter lagom. Jag tror att chefen är på, hon ska ringa mig imorgon.

Nå, det var bara en liten uppdatering från mig. Nu ska jag sätta mig och blunda mot solen en liten stund, så lovar jag bättre content i nästa inlägg!

Glad första juni på er! ❤

Gruppdynamik och kakor

Nu ska jag unna mig minsann! Att skriva ännu ett litet inlägg. Jag är hyfsat ikapp med mina sysslor både i hem och skola. Jag har:

• skrivit färdigt en mindre inlämningsuppgift, 
• satt ramarna för den större inlämningsuppgiften som jag dessutom bara har lite kvar på, 
• bakat chokladsnittar och hallongrottor till helgens kalas
• tvättat all smutstvätt jag lyckats hitta
• varit på intervju och gjort tillhörande prov
• tagit min privata ridlektion
• sålt och skickat ännu några fina plagg

Nej, nu kom jag på att jag har en föreläsning kvar. Men de är så in i döden tråkiga att det brukar suga musten ur mig, så den sparar jag till senare. Jag är faktiskt lite taggad på att skriva klart min större inlämningsuppgift och då får man passa på.

Har ni sett något på Elitstyrkan Sverige? Åh, jag har suttit som klistrad varje torsdag kväll. Det är ju så himla intressant och igår var sista avsnittet. Herregud vad jag bölade, det gör jag i och för sig någon gång under varje program. Och så får man mindervärdeskomplex för att de klättrar uppför bergväggar och har vattenfys tills de spyr, medan jag äter godis och sedan suckar när jag ställer mig på vågen. Till råga på allt blev det igår väldigt tydligt hur viktigt det är med gruppdynamiken. Jag vet naturligtvis det tack vare mina högskolepoäng och egna slutsatser. Men det är en sak att veta och vara medveten om sina egna brister, och en helt annan sak att ändra på sitt egna beteende. Det är svårt, det är som att försöka få två likadant laddade poler på ett par magneter att nudda varandra. 

För det handlar om att ge och ta, att ge sig in i det där läskiga. Visa sig sårbar och vara lagom stöttande när andra behöver det. Ju äldre jag blivit, desto bättre har jag blivit på det. Jag anser mig vara introvert, men jag kan i de allra flesta fall även vara kittet i en grupp. Och älska det, för det innebär att jag har en plats, en roll och jag tillför något. Det är en underbar känsla och den styrker mig i den rollen. Det blir en positiv cirkel. Typiska tillfällen då detta inträffar: Ridskolan och arbetsplatser.

Men! Så har vi de där tillfällena när jag fryser till is. Får tunghäfta. Försöker göra mig osynlig. Inte ta plats. Tillfällen då jag inte äger! Och jag fattar inte, varför gör jag inte det? När det går så bra ibland, varför kan det inte bara alltid göra det? Vad händer med mig? En total personlighetsförändring och jag avskyr den människan! Nu spekulerar jag lite här, men kanske är det så när jag tussas ihop med människor som jag inte har något gemensamt med, fast som jag borde ha något gemensamt med. Det finns ett väldigt typiskt exempel på ett sådant sammanhang och det är Mammagruppen. 

Mammagruppen! Ja, jag får rysningar av ordet. En grupp med starka åsikter, för det handlar ju om våra baaarn herregud. Det går fort att skapa kulturen i en sådan grupp och jag hamnade utanför ganska snabbt. Dels var jag nyinflyttad på en liten ort och de flesta kände redan varandra. När det sedan pratades om mat, var man en dålig mamma om man gav sitt barn burkmat. Jahopp, det gjorde ju jag. När vi skulle ta barnvagnspromenader skrek mitt barn konstant, så det följde jag bara med på en gång. Eller en halv gång snarare. När vi skulle ses hemma hos mig, kom inte de "starkaste" mammorna och de få som hade kommit stannade därför inte så länge.

Behöver jag säga att Mammagruppen ärrade min själ? Men kanske har det också bidragit till det som idag gör att jag vill inkludera? När jag ser någon som är tyst i en grupp, kanske jag inte kastar mig fram, men jag ler. Kanske ställer en fråga. Erbjuder mig att tvätta av tränset som hon haft på sin häst. Förr tänkte jag att: varför ska jag? För att bli "snällutnyttjad" är också ett fenomen jag är bekant med och har tröttnat på. Men nu inser jag att det handlar om att hitta en balans och rikta hjälpen åt rätt håll. Den som verkligen behöver hjälp, ber inte om det!

Om jag ska dra någon slutsats här, så är det nog inte konstigare än att när jag känner mig osäker eller underlägsen så förvandlas jag till en skugga. Vill gömma mig bakom något, ta skydd. Den tiden som Mammagruppen var aktuell, var också en tid då jag inte mådde särskilt bra. Men det syns ju inte utanpå. Inte om man inte varit där själv. Vi människor är snabba att döma varandra, det ligger i vår natur. (Varför det är så får bli ett annat inlägg, men det är grymt intressant.) Kanske lät jag den perioden i mitt liv och Mammagruppen definiera mig. Jag är en sån som... 

Det är tur att livet blir lättare att förstå sig på med tiden. Men synd att det är när man behöver insikterna som mest, som man fattar minst.

Hörrni, det här blev djupt! Det var inte min avsikt, men jag älskar ju att filosofera och hamnar lätt på avvägar. Jag får lätta upp stämningen med en liten bild på mina mumsiga chokladsnittar! Det är barndom det! ;-)

Ha en fin helg, mina vänner!

That time of year

 

Jamen jag tänker att vi börjar såhär, med en somrigt fridfull bild på ett knappt halvfullt glas rosé med en touch af Syrén. Lägg gärna märke till den positiva parafrasen om det halvfulla glaset, trots att det inte ens är halvfullt. Jag låter er invaggas i en förföriskt lugn tillvaro, för att sedan raskt övergå tillverkligheten. 

För jag har haft en härlig långhelg och bilden ovan summerar den till viss del, men det har också varit ganska intensivt. Vi har för närvarande två nytapetserade rum i huset och har fått till en bra rutin, så risken finns att vi fortsätter. Men det är inte min förtjänst att vi hunnit så långt i helgen, för jag har också hunnit vara en sväng på Drinkmässan i Göteborg. Vilket var klart överskattat, eller så har jag helt enkelt inte vett att uppskatta tillställningar av det slaget. Det var trångt! Och kö till precis allt, från drinkar till toaletter...och till att bara röra sig framåt. Inte min grej alls, men jag var inställd på det och det underlättade. Det som var trevligt på riktigt var nog våran brunch innan mässan. Vi hade bokat bord på Breakfast Society där vi beställde in Mimosa och frukostpannkakor. Mums! 

Fördelen med att ägna sig åt normbrytande aktiviteter som att beställa in drinkar redan klockan 11 på förmiddagen, är att man kommer hem i tid och jag gick faktiskt och la mig redan kl 22 på lördagskvällen. Pensionärsvarning på den, men så skönt att vakna pigg och utvilad på söndag morgon.

Nog om mina utsvävningar och in i allvaret. När man läser om mina förehavanden kan man inte tro att jag har en massa skolarbete hängandes över mig, men se det har jag. Lite stressad är jag, men jag vill verkligen ta mig tiden att skriva ett litet inlägg. Det var alltför längesedan sist och det ger mig så mycket. Det har hänt en del sedan sist, vi har klarat av en konfirmation och firandet av denna. Sonen skötte sig exemplariskt, måste jag säga. Nu laddar vi om för kommande helgs kalas, där vi firar tre av barnens födelsedagar. Jag tror vi beställer både köpemat och köpetårta. Det sparar alltid några nerver, även om det kostar lite mer. Säljer ju av mitt bohag genom auktioner, så det drabbar ingen fattig!

Sedan ska jag på någon slags antagningsprov i veckan inför en utbildning jag sökt till. Det ska väl inte vara alltför svårt, hoppas jag. Men det ska bli skönt när det är över. Det kommer dessutom ta en del tid i anspråk eftersom det är på plats i Göteborg. Nu känner jag att det hade varit bättre om jag valt Zoom-varianten, men samtidigt gillar jag IRL och tror att det är så jag gör bäst ifrån mig. 

Trots allt som fyller min tid, har jag ändå lyckats lyssna färdigt på Atlas. Kan kanske bero på att jag startar ljudboken så fort jag ska på toa, duscha, dammsuga eller bara byta om. Inser nu hur mycket tid man lägger på sådant i livet, 21 timmar sedan den 11/5. Fast jo, jag har hunnit med ett par promenader också. Författaren till serien gick tråkigt nog bort för ett par år sedan(?), och sista boken har därför skrivits av hennes son. Jag antar att han fått direktiv i både hur han ska skriva och bokens upplägg, för jag upplever ingen skillnad i deras sätt att skriva. Det kändes tryggt! Däremot insåg jag att jag skulle behövt lyssna om de tidigare delarna, för att fräscha upp minnet av alla tidigare personer man träffat på under resan. Men det orkar/ hinner man ju inte! 

Over and out för den här gången, så hoppas jag att vi ses här snart igen.

Tack för att ni finns!

Tror inte att jag hinner

...plugga idag, tyvärr! Alldeles fullt upp med att lyssna på det dagsfärska släppet av avslutningen på serien om de sju systrarna. Det var längesedan jag lyssnade på den senaste delen och att höra Gunilla Leinings röst igen var som att komma hem. Underbart att veta att nu har jag 21 timmar framför mig att få sjunka in i denna form av verklighetsflykt. Jag har varit lite kluven till serien, för ibland har jag upplevt den som lite långdragen. Men nu känns det både tryggt och fluffigt att få samexistera med den här sagan.

Har lagt ut lite grejer till försäljning och börjat packa det som jag ser kommer att bli sålt. Alltid trevligt med några hundralappar för att få mer utrymme i lådorna. Och pengar behövs alltid. Särskilt som jag beslutat mig för att slå på stort och ta en privatlektion i stallet. Det känns som att det kan vara nyttigt att få en egen timmas ögon på min ridning, då jag känner att jag saknar vissa grundläggande kunskaper som behövs för att hästen ska lita på mig. Jag kör på med mitt kraftpaket till storhäst och jag tycker att det går bättre och bättre, vi lär känna varandra och jag måste säga att jag börjar bli väldigt förtjust i honom. Han är liksom lite butter och småtrilsk, bufflig och egensinnig. Men det känns som att han uppskattar när jag är bestämd mot honom. Han tycker om att knuffa på mig med huvudet när vi är i boxen, men jag gillar att tänka att han bara är kontaktsökande och kärvänlig. Annars är han djupt missförstådd! ;-)

Nu har grönskan slagit till ordentligt, det går liksom inte riktigt att förbereda sig för att försöka hinna med. Pang, säger det bara. Sedan är det grönt överallt och häggen blommar. Och visst är det helt underbart. I veckan har jag kunnat ligga och sola samtidigt som jag läst i mina skolböcker. Hur ofta har man det så bra? Enda smolket i bägaren är alla spindlar, de älskar vårat hus. Det sägs att då är det ett friskt hus utan mögel och jag får väl trösta mig med det. Men igår när jag skulle riva av lite Torky för att snyta mig fick jag en överraskning. Bäst som jag trumpetade tyckte jag att något svart flimrade förbi i synfältet, men det försvann lika fort så jag fäste mig inte vid det. Sedan såg jag det igen och något som ramlade ner på golvet och i ren panik kilade över golvet. Mycket riktigt, jag hade haft en spindel på snytkalas i ansiktet. 

Här sitter den och hämtar sig från chocken.

Om det är någonting jag kommer skicka med mina barn ut i livet, så är det att om de själva någon gång (förhoppningsvis) planerar att skaffa barn så ska de sikta på tidigt på året eller på hösten. Inte göra som jag och tajma in bådas födelsedagar i tider av skolavslutningar och konfirmationer. Det är liksom stressigt ändå. Å andra sidan river jag ju av plåstret nu och sedan är det relativt lugnt på den fronten resten av året. 

Jo, just det. CSN beviljade mig inte omställningsstudiestödet. Jag tolkade beslutet som att det beror på att jag läst fristående kurser. Jag tänker inte bråka mer om det, för om jag kommer in på den utbildningen jag sökt till hösten så hoppas jag kunna söka igen. Då är det ju en dedikerad utbildning som leder till en yrkestitel. Håll bara tummarna för att möjligheten att söka kommer att finnas kvar till dess.

Hur gärna jag än vill sitta här och blogga eller lyssna på min ljudbok, så kallar verkligheten på mig. En inköpslista ska författas samt vidarebefordras och en föreläsning ska lyssnas på. Life waits for no one! Woop woop!

TGIT

Thank God It's Tuesday! Jamen lite den känslan faktiskt. Det känns som att en evighet har passerat sedan senaste inlägget... och som att det var igår. Helgen har varit smockad med kalas, läger, datorkrångel, städ av uterum, valborg, födelsedag för mitt yngsta barn och taxitjänst. Det har med andra ord varit dåligt med andningspauser. 

Träningsvärken har lagt sig och det är redan dags att sitta upp i sadeln ikväll igen. Hoppas att jag får samma megahäst som sist, han var lite av en utmaning men på ett hanterbart sätt. Fast det är klart, ska vi galoppera är det kanske lättare med en mindre häst. Och kanske, kanske vi kan rida ute i paddocken. Den är lite större än ridhuset så det blir mer yta och kanske inte lika mycket väntetid. 

Jag har sökt en utbildning till hösten och nu har jag blivit kallad och inbokad på intervju och prov. Ja, så kan man tydligen också lägga upp det. Naturligtvis berättar de inte vad det är för ett prov, men det stod skrivuppgift. Kontrollfreaket i mig kastade sig genast på tangenterna och mailade kursansvariga för att se om det finns något jag kan göra för att förbereda mig. Tror inte att de kommer att avslöja så mycket dock. Risken är att de snarare tröttnar på mig. Eller så kanske de tänker, Åh här är en person som vill ha koll på läget. Hon passar perfekt!

Alltså egentligen har det ju inte hänt så mycket som är värt att rapportera om sedan sist. Det är snarare så att jag landar lite här efter en intensiv helg. Huset har precis tömts på make, barn och ena barnets respektive. Svärmor åkte redan igår. Jag är glad och tacksam över min familj, även om det kanske inte låter så. Lycklig över att ha my own crew, något jag själv varit med och skapat. Men tystnaden blir extra tyst ibland och det är så skönt!

Nu kickar vi igång den här kortveckan, mina vänner! 

TGIF

Som man (andra, jag är inte så hipp) sa förr, är det fortfarande en grej? Det är känslan i alla fall, Thank God It's Friday! 

Det har varit intensiva veckor, både i skolan och förra helgen, så nu ska det bli skönt att försöka landa lite. Lustigt nog var jag piggare än någonsin när makens klocka ringde imorse och jag studsade upp och satte på kaffe klockan redan 6. Jag brukar annars köra zombie-stilen på morgonkvisten, så det här kom som en överraskning för alla drabbade.

Jag har haft träningsvärk från helvetet. Av olika anledningar har jag inte ridit på tre veckor och när jag väl kom upp i sadeln var det på den största hästen som ridskolan kunde uppbringa. Han tar jättekliv och vi skulle köra en hoppbana. Då kändes det inte så farligt, men i onsdags hade jag nästan frossa. Trodde jag höll på att bli sjuk, men sedan slog det mig att kroppen kanske kan reagera på det sättet av träningsvärk? 

Snart behöver jag bestämma mig för om jag vill fortsätta rida nästa termin. Det är inget svårt val egentligen, jag älskar att rida. Men det är ju en kostnad som känns, trots allt. Först hade jag bara tänkt ta en termin för att lära mig grunderna, men jag har insett att det nog tar längre tid för att känna sig säker i sadeln.

I sommar hade jag hoppats kunna varva deltidsjobb med en högskolekurs, men tji fick jag. Hamnade på reservplats 3XX och 5XX på de kurser jag sökte. Har inte folk bättre saker för sig på sommaren? Och jag som sa till chefen att jag kan tänka mig deltid om de inte anser att behovet av mina tjänster är 100%. Jag vet att jag har rätt till heltid, men jag var inte jättesugen på det. Det hade varit en sak om det hade varit ett jobb som jag siktar på med min utbildning, men jag är inte lika taggad på mitt gamla jobb. 

Det är gott om rådjur här och de förser sig gärna med våra tulpaner och flox som börjar komma upp nu. Tulpanerna skyddar jag nästan med mitt liv, eller åtminstone ett nät och floxen får stå ut med att samsas i rabatten med pinnar klädda i fårull. Vad gör man inte? I natt drömde jag att en granne kom och klippte av tulpanerna och satte dem i en vas. Jag var tvungen att skynda ut och se så att det bara var en ond dröm. Det var det, här står de och väntar på att välkomna solen. 

Vi har även ett gäng dahliaknölar som maken vill väcka liv i, därför har de flyttat in i vardagsrummet(!). Fint skareva!

Men hörni! Jag måste fråga en sak nu, för det här blir jag inte klok på. Upplever ni att ni ser ut som ni uppfattar er själva, när ni till exempel är med på ett zoom-möte eller tar en selfie för all del? För det gör banne mig inte jag och jag börjar fundera på om jag lever i någon form av förnekelse. Jag är av det ljusare slaget, med en liten touch av en rödlätts gener. Blir lätt röd i ansiktet, men det är fullt hanterbart. Förutom på zoom. Det är som att zoom förstärker alla missklädsamma drag som står att finna. Jamen typ som den hemska spegeln hos frisören!

Det är samma när jag försöker ta en selfie. Jag kanske också vill vara sådär käck ibland och bara klicka av en bild på mig själv, när jag är på en cool plats eller med en vän. Men det gååår inte! Jag har övat lite, med betoning på lite för jag blir så deppig av resultatet, men det slutar alltid att jag måste radera allt. Jag kan titta i spegeln hemma och tycka att: 

"Fasen, idag är en bra dag nu måste jag bli snygg på bild!" Men det är precis som att mobilen ser en annan människa, den bara: 

"Men alltså ge dig tjejen, det blir inte bättre än såhär. Jag lägger inte på ett fulfilter, tio fingrar upp till gud, du ser ut såhär. Ta det bara!"

MEN när någon annan tar en bild på mig, DÅ ser jag ut som jag tänker mig! Varför??? Vad är det jag gör fel?

Ja se dessa i-landsproblem! Har jag några fler? Såklart jag har. Jag har skjutit upp att åka till Systembolaget i veckan, så nu måste jag göra det idaaageeee! Svärmor kommer och vi brukar alltid skåla med lite bubbel. Kärt besvär och jag ska se om jag hittar en sort som jag provade för ett tag sedan. Kommer dock inte ihåg vad det hette, får nog göra lite research innan. Ja se dessa i-landsproblem!

Har ni några i-landsproblem idag?