Börja på noll

Det slog mig hur bra min bloggbeskrivning faktiskt passar just nu. "En blogg om att börja på noll och sikta mot stjärnorna." Visst var det typ så, ids inte kolla. 

För när jag tänker efter är det just detta jag gjort de senaste åren, på mer än ett område. Jag började rida på gamla dar, jag utbildade mig, jag ska börja en ny karriär inom en för mig ny bransch. Det är ändå en hel del "börja på noll" på relativt kort tid.

Medelålderskris? Visst varför inte? Det finns ju anledningar till att vi går igenom ett antal kriser i våra liv och det är för att våra liv kommer till en vägkorsning. I barn- och ungdomsstadiet är det fullt av kriser som till stor del handlar om separationer från föräldrarna som är nödvändiga för att testa de egna vingarna. Allt ifrån att sova i egen säng för första gången, till att bråka om smutsiga kläder eller vems tur det är att diska.

Vi går igenom många kriser, men inte alla får så mycket utrymme som medelålderskrisen. Kanske för att effekten av den många gånger är dyra bilar, skilsmässor och skönhetsoperationer, vilket är ett tacksamt ämne för populärkultur.

Jag är glad om det här är min medelålderskris, för då ledde den till något som stärkte mig. Är det något jag saknat i livet är det styrka och tro på mig själv, men nu är det dags att steppa upp. Kan andra, så kan jag!

Det finns en kris till som väntar runt hörnet och nu vet vi att kriser inte per automatik behöver vara negativa, men pensionen kan vara traumatisk för vissa. Har ni sett filmen om Filip Hammars pappa? Som identifierade sig med sin yrkesroll? Som alldeles tappade livslusten när han gick i pension? Som inte finner någon mening i livet längre?

Jag tror att det är vanligare än vi förstår och jag tror att det är vanligare bland män. Kanske är det därför vi inte hör så mycket om det? För att det skulle innebära att dessa män behöver visa sig sårbara. Kan det vara så att det är samma kategori människor som identifierar sig med sin yrkesroll, som också har svårt att prata känslor? 

En annan konsekvens är att man förlorar ett socialt sammanhang när man går i pension. Också något som kanske ställer till det i högre grad för män, då det många gånger fortfarande är kvinnorna i relationerna som står för samordning av social samvaro med andra. 

Varför skriver jag om detta? Kanske för att detta är något som min egen man går och funderar en del över. Han är inte särskilt social och det är just på jobbet som han träffar andra på ett naturligt sätt. Vi pratar om detta ibland och har kommit fram till att det kanske är smart att hitta ett intresse eller en förening innan man går i pension. Så att man har ett etablerat kontaktnät när arbetskamraterna försvinner. Det är ju många år kvar, så vi får väl se vad som händer.

Har ni några kriser som lämnat extra stora spår i livet?

Efter 14 år - jag har sagt upp mig!

Det finns nog en och annan i vårat avlånga land som skulle säga att jag är galen, eftersom jag säger upp min tillsvidaretjänst för en visstidsanställning på ett år. Jag frågade visserligen, för sakens skull, om det fanns möjlighet att mitt företag kunde tänka sig att ge mig tjänstledigt för att "prova på ett nytt jobb" under ett år. Precis som jag förväntat mig så fick jag ett nej. Tjänstledighet på grund av studier är arbetsgivaren tvungen att bevilja, men inte för att prova på ett nytt jobb och nu har jag frågat i alla fall.

Hur känns det då? Läskigt? 

- Nej, inte det minsta faktiskt! Det känns så himla rätt, det är nu det börjar. Mitt nya liv. När anställningen börjar närma sig sitt slut är jag övertygad om att jag kommer att hitta något annat. Det är en väldigt skön känsla och vi får väl se sen om den visade sig stämma överens med verkligheten.

Dottern sommarjobbar på min första avdelning i fabriken och hon vittnar om att det är en annan stämning på jobbet nu än vad det varit tidigare, många av de gamla rävarna har gått i pension och nya unga förmågor har kommit in. På rasterna sitter man gärna med sina mobiltelefoner på rasterna och det är tyst i lunchrummet. Ingen som tråkar någon för att man värmer samma mat för fjärde dagen i rad eller att en annan har fisk i sin matlåda.  

Den årliga grillfesten går dock av stapeln även i år, men jag känner inget sug efter att delta. Den roliga tiden är över. Jag har nog checkat ut, tror jag. Nu får de nya marketingexperterna, kommunikationskonsulterna och årets upplaga av sommarjobbare grilla, leka och gå tipspromenad utan mig. Min dotter får ta ett glas för mig!

Midsommar, säger ni? Varför jag sitter och skriver här? Vi är faktiskt så tråkiga att vi duckar allt uppstyrt firande i år. Den senaste tiden har varit ganska intensiv och det känns väldigt lyxigt att få sitta här ikväll. Det hindrar dock inte från att lyssna på Calle Schewen i Roslagens famn. Jag har också pysslat ihop en minimidsommarstång, vi har ätit färskpotatis och matjessill och konstaterat att det inte går att frysa in gräslök. Lyckligtvis fanns det lite färsk gräslök kvar som inte hunnit gå i blom.

Imorgon väntar ännu en dag med fantastiskt väder. UV-index 6, om man får tro min dotter med exalterad blick. 

Jag har sju arbetsdagar kvar på mitt gamla jobb! Det ni!

Manglad - och... jag har fått ett jobb!

Äh vi börjar väl med punkt nummer två, alltså "jag har fått ett jobb". För det är sant! Hörde ni längst där bak? JAG HAR FÅTT ETT JOBB!

Efter min semester börjar jag på mitt nya flashiga jobb, där jag är anlitad för att göra precis det jag utbildat mig till och med rätt inriktning och allt. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om rekryteringsprocessen, för den var ganska snäll och odramatisk. Det kan ha att göra med att det endast är en tidsbegränsad anställning, projektanställning om man så vill kanske.

Om ett år är jag tillgänglig för arbetsmarknaden igen och då har jag det alla arbetsgivare så hett eftertraktar, nämligen erfarenhet från yrket. Den som inte vill ha mig då... ja, jag vet inte, men de förstår inte vad de missar! ;-)

Rolig grej som jag ändå vill dela med mig av, jag fick i vanlig ordning ange löneanspråk men eftersom det inte kändes som det viktigaste i sammanhanget så gjorde jag bara en googling och begärde medellönen som dök upp skärmen. Trodde inte att jag skulle få det eftersom jag är ny på området, men det var inga problem tydligen. Då dyker ju genast frågan upp, hur mycket mer kunde jag fått? Så när han sammanfattade detaljerna och nämnde lönen gjorde jag det enda raka och frågade käckt om jag skulle bett om två tusen mer. Naturligtvis utan förhoppningar, men då ökade han på lönen med en tusenlapp. Woop woop!

Då går vi lite raskt över till första punkten - "manglad". För vi hade student idag och nu är jag banne mig helt slut, trots att det var en ytterst småskalig variant på studentmottagning. Nu vill jag egentligen bara krypa upp i soffan och sitta nära maken, men våra mammor är kvar. Jag ska dock inte klaga, vi har haft fantastiskt väder idag och även nu är det riktigt skönt ute på altanen där vi sitter allihop med vin och varsin förströelse. Vi bara är lite. När jag skrivit färdigt det här ska jag luta stolen bakåt och titta upp på molnen på himlen.

Jag hoppas att dottern fick en minnesvärd student, vi har pyntat med ballonggirlander, björkruskor och ännu med ballonger, flaggor och blommor. Presentbord, studenttårta och... ett tal. Som jag skrev. Jag ville verkligen inte gråta och försökte stänga av mina känslor när jag läste, men jag gjorde misstaget att ha ordet "stolthet" med och när jag kom dit sket det sig. Milt sagt! Dottern är också vansinnigt känslig, så hon grät mer än jag. Alla fick fotoförbud en bra stund efter talet. Vi tog oss igenom det i alla fall och lyckades göra det till en kul grej, sedan blev det fokus på presentöppning.

Jag tror att jag nöjer mig här. Tornseglarna svischar över oss och skriar efter min uppmärksamhet och vem är jag att göra dem besvikna?

Hoppas att ni får en underbar helg, för det ska jag ha! 

Tack för kaffet

Nu har vi haft göken här i en månad. Jag vet att göken har ett jäkla sätt när den placerar sina ägg i andra fåglars bo, det i sig är inte särskilt charmigt men sådan är nu naturen. Om man istället fokuserar på gökens läte och blundar för det andra gör faktiskt kokoandet göken till en riktigt charmig fågel. Vi har också fått se den på relativt nära håll när den flyger här mellan träden. Annars har många fåglar tystnat vid det här laget. Lite sorgligt att den tiden är förbi, när fågelsången nästan kan upplevas som öronbedövande. 

Andra tider börjar nu och vi har redan ätit årets första smultron, inga mängder men tillräckligt för att få sommarfeeling. Klätterrosen har också börjat blomma så smått, tyvärr har bladen blivit angripna av löss så det ser mest ut som ett skelett dekorerad med vackra rosor. Så kan det gå när man inte är med på noterna och börjar bekämpa i tid. 

För er som förresten undrar om kaffesump hjälper mot sniglar i trädgården kan jag berätta att det gör det inte! Min man har släpat hem kilovis med kaffesump från jobbet och lagt runt våra dahlior, men hittar ändå sniglar klängandes på blommorna. Vem vet, kaffe kanske passar fint till dahlior? 

Jag har börjat räkna ner till semestern nu som börjar så smått vecka 27 med tre dagar, sedan rullar det på i ytterligare fyra veckor är tanken. Att jag valt att ta ut så mycket semester, trots att jag inte jobbat ihop tillräckligt många semesterdagar beror på att jag vill göra mig umbärlig. (Säger man så? Motsatsordet oumbärlig används ju ofta.) Jag vill alltså inte vara medräknad i personalstyrkan ifall ett jobb skulle dyka upp och min chef har lovat att släppa mig tidigare om det skulle behövas, så länge jag täcker upp en viss period under semestertiden.

Pust, det här med att söka jobb är något så pass energi- och tidskrävande. Det är konton och karriärsidor hit, och svara på frågor med genomtänkta motiveringar dit. Snälla kan vi inte gå tillbaka till den tid då ett CV och ett personligt brev räckte? Och en mailadress som inte går till en 14-årig rekryterare med noll koll, utan någon som känner sin organisation och litar på sin magkänsla. Tack för ordet!

Med det sagt är det nu dags att skicka iväg ansökningar till två utannonserade tjänster, så jag kan väl räkna med att sitta kvar i ett par timmar till framför datorn. Tur att jag fick blogga lite innan i alla fall!

Ha en fin vecka! 

Intervjutider

Jag har överlevt första arbetsveckan. Kanske hjälpte det att den var endast tre dagar lång och veckan som följer är fyra. En långsam upptrappning och snart är midsommar här. Sedan väntar semestertider och jag har ca fem veckor inplanerad ledighet.

Jag har varit på en intervju som kändes jättebra. Eller ja, jag märkte att mina begränsade erfarenheter inom offentlig sektor hamnade i strålkastarljuset. Men fasen vad jag hoppas att man ger mig chansen att komma in i det. Själva samtalet var väldigt trevligt och drog till och med ut på tiden, det borde ju vara ett gott tecken. Besked ska komma nästa vecka huruvida jag går vidare eller ej.

Ännu en intervju på torsdag, så nu ska jag "plugga" på inför den i veckan. Alltså snälla universum, något av dessa jobb borde jag väl kunna få?

Vad händer annars då? Jomen nu var det ett tag sedan jag fick mysa med vår lånehund, men igår sågs vi en stund under en studentskiva. Så mysigt och hon var så tjock, påminde faktiskt lite om en gris. Vi får verkligen hoppas att det är ett redigt gäng valpar i magen! Det borde vara ca två veckor kvar till nedkomst, plus minus några dagar. 

Apropå lånedjur så är nu min medryttarhäst friskförklarad efter att ha dragits med hälta på tre ben. Rehabiliteringen har varit lång, men äntligen kan vi sträcka ut i en ordentlig galopp. Träningsvärken kom som ett brev på posten, tjohej!

Jag har under flera år nu konsumerat ljudböcker, en fantastisk lösning för oss som inte har ro att sitta och bläddra i en bok. Nu börjar jag se fram emot nya tider, då studier och jobbsökande inte ska ta all min tid och jag kan sätta mig i soffan på kvällen och verkligen läsa. Vilken bok ska bli min första, tro? Det finns ju böcker som inte alls passar att lyssna på, men just nu kan jag inte komma på en enda. Nå, det om något är väl klassat som ett lyxproblem?!

Imorgon går vi in i sommarens första kalendermånad, det firar vi i vanlig ordning med en skvätt regn!

Ha en fin vecka!

Back on track

Nyligen hemkommen från en liten tripp med husbil. Trogna läsare med bra minne kanske minns att jag nämnt att efter min examen skulle vi hyra husbil och dra iväg på en liten roadtrip. Det blev en mycket lyckad liten resa, dock något kortare än planerat. Då ska också nämnas att vi inte hade mycket till plan, vilket gör det lättare att vara spontan. Vårat första stopp blev Hornborgasjön och där hade vi det så bra att vi stannade en extra natt. Sedan bar det av till nästa fågelsjö på andra sidan Vättern, nämligen Tåkern. Också trevligt. Utan att vara särskilt pålästa på fåglar kom vi ändå upp i drygt 60 arter. Nördigt och härligt.

En sväng blev det också till Vadstena och därefter Bergs slussar. Vi avslutade med Flygvapenmuseet i Linköping innan vi drog oss hemåt igen. Det var en perfekt liten tur, som hade kunnat vara ännu lite bättre om inte maken dragit på sig feber och bihåleinflammation. På hemvägen funderade vi på om husbil var något för oss, för det är fantastiskt mysigt och frihetskänslan infinner sig direkt. Lukten av gasol och ljudet av vattenpumpen för mig tillbaka till min barndoms somrar, då vi fick följa med mormor och morfar på husvagnssemester till västkustens alla pärlor. Men att äga en husbil, nja, jag vet inte jag. Mycket pengar och säkerligen en hel del jobb, nja, jag vet inte jag. Bättre då att hyra någon vecka om året, helt bekymmersfritt.

Hur det gick med min examen? Jomen tackar som frågar, det gick faktiskt över förväntan bra. Jag fick till och med applåder efter mitt anförande, samt tre hedersutnämnanden på examinationsmiddagen. Fruktansvärt, pinsamt och roligt. 

Så nu har jag en utbildning. Jag är utbildad. Jag kan någonting. Jag önskar att jag trott det om mig själv tidigare i livet. Inte bara för karriären, snarare mer för min självkänsla. Jag har fullföljt och klarat av någonting som varit utmanande på många sätt, och jag gjorde det bra. 

Nu ska jag bara ha ett nytt jobb också. På måndag går jag tillbaka till mitt gamla jobb och jag hoppas att jag står ut. Hoppas att jag klarar av att hålla masken och modet uppe.

Tack men nej tack

Var det ett år sedan? Nä, snarare två tror jag, men nästa vecka är det dags för en hårklippning hos en riktig frisör. Jojo, nu är spenderbyxorna på vill jag lova. Jag har klippt mig själv sedan... 2020-ish, jamen pandemin ni vet. Efter den har jag bara fortsatt och kanske gått till frisören totalt 2-3 gånger, men nu tycker jag att mitt hår bara går av. Jag vet inte hur det funkar men jag har fått för mig att när en frisör klipper, så blir det på ett annat sätt som är bättre för håret. Eller så är det bara åldern....

Egentligen hade jag tänkt att få till en tid så att jag kom nyfriserad och piffig till examensmiddagen, men jag var ju sent ute och det viktiga är att det blir klippt. Så det första som kommer att hända efter min klippning är att jag trycker en ridhjälm över min nya frisyr. 

"Tack men nej tack" har börjat trilla in i min mailbox och visst var jag förberedd på det, men hur kan det alltid finnas starkare kandidater? Borde de inte ta slut snart? Är det alltså så viktigt med tidigare erfarenhet från det område som jobbet finns? Kan det inte räcka med en brinnande önskan om att få lära sig och en rykande färsk utbildning? 

Jag har till och med börjat söka vikariat nu. Det känns sådär ska erkännas. Skulle jag få ett vikariat så lämnar jag en fast anställning till förmån för en tjänst som jag vet kommer att försvinna. Samtidigt kanske jag måste våga hoppa, samla på mig åtminstone en gnutta erfarenhet, för att sedan se om vingarna bär.

Jag vet att vissa arbetsgivare beviljar tjänstledighet för att prova på annan tjänst, men jag tänker att min arbetsgivare är trött på mig och mina tjänstledigheter och är tveksam till att de skulle bevilja ännu en. Frågan kan såklart alltid ställas, men jag vet också att det är väldigt stökigt med ständigt nya omorganisationer så jag är tveksam till att någon skulle ha intresse av att behandla mig med silkeshandskar när så många andra får sina slängar av sleven.

Min största svaghet och en faktor som gör mig själv till min egen värsta fiende är mitt bristfälliga tålamod. Jag vill helt enkelt ha ett nytt jobb NU! Is i magen? Not for me!

Däremot ska jag nu ta och författa en spontanansökan. I mitt förra inlägg nämnde jag ett förmodat jobbigt samtal, som tvärtom blev mycket positivt och slutade med att personen i fråga tyckte att jag skulle skicka en spontanansökan direkt till honom inför en förhoppningsvis kommande tjänst. Det ska jag göra nu, tjohej!