onsdag, november 29, 2023

BTC-seminarie

Hu, vad läskigt! Men det är vad som står på schemat imorgon förmiddag. Som Grande Finale i kursen i Bitcoin och blockchainteknik, ska jag imorgon hålla ett litet föredrag i ämnet. Vi fick fördjupa oss i vad som helst inom ämnet, så ramarna är generösa. Eftersom jag hade svårt att bestämma mig för vad jag ville fördjupa mig i, var det en som hann före när jag väl bestämt mig. Jag hade läst på lite om E-kronan, men inte skrivit upp det och när jag väl skulle göra det såg jag att någon haft samma tanke. Och vi får inte ha samma ämne vid samma tillfälle. Typiskt! 

Så nu blir det en saga om Facebooks misslyckade satsning på en egen valuta, Libra/ Diem. Jag har förberett en PPT, men jag måste fylla ut med mer prat. Och jag måste öva mer, skriva ett manus. Och ställa klockan, så att jag inte missar att lämna in materialet ikväll. Annars får jag inte vara med imorgon. Dubbel-hu!

På ridlektionen igår skulle vi ha teori. Veckan innan föreslog ridläraren att vi skulle prova på longering. JA, jättekul! Visste inte ens att det räknades som teori. Så igår klädde jag mig varmt, för att inte frysa ihjäl om det skulle bli väntetider medan andra elever longerade. Heter det så? MEN! Så blev det ändrade planer fick jag veta när jag kom till lektionen. Ridläraren hade gått med på att låna ut ridhuset till andra ryttare, eftersom det var så kallt ute. Istället skulle vi gå igenom lite stalltjänst, heter det så? Alltså mocka och gå igenom foder och hästens allmänhälsa. Nu kan man kanske tänka att det var ett bakslag, och visst hade jag gärna provat att longera. Men det är faktiskt riktigt mysigt att mocka. Och hästarna verkar uppskatta sällskapet. Jag fick bästa betyget när en häst skulle in i en box jag precis mockat. Han lade sig att rulla runt i torvspånet. Så söt!

Vintern har kommit och i skrivande stund faller snön massivt. Jag har just varit ute och skottat för första gången den här säsongen. Lite som att mocka faktiskt. Terapeutiskt. Men snart kan jag tycka att det räcker med ny snö. Jag ska ut och åka tåg till huvudstaden i helgen. Senast jag var ute på sådana äventyr blev det inställda avgångar och förseningar i tågtrafiken pga för varmt, typ. Nu blir det säkert detsamma pga för kallt, typ då.

Vi har en rödhake hos oss när vi matar. Han visar verkligen prov på evolutionära egenskaper. Vi har nämligen fågelmatare med skyddande nät omkring, för att hålla större fåglar borta. Men även vissa mindre fåglar drar sig för att hoppa in där, såsom domherrar, bofinkar och grönfinkar. Och även rödhakar. Men våran rödhake har i flera år övervunnit rädslan och ätit av talgbollarna. Jag har tänkt att han inte är intresserad av jordnötterna och solrosfröna, men den här säsongen har jag sett att han tuffat till sig ännu mer, och förser sig nu av båda. Roligt att se att han känner sig som hemma.  

Att titta på snö som yr utanför fönstret är lite som att sitta och titta in i en sprakande eld. Hypnotiskt! Men nu ska jag slita mig från både flingor, fåglar och bloggen en liten stund. Skolarbete väntar!

fredag, november 24, 2023

Börs, muggar och exter

Dags igen för ännu en lägesrapport. Sedan vi sågs sist har jag varit VD, eller nej, sjukhusdirektör var det visst. Jag har även varit ekonomichef, it-chef, kommunikationschef och ja, några titlar till. Jorå, det går bra nu. Nä, skämt åsido. Vi har övat stabsmetodik i krisledning i sammanlagt sex dagar nu. Det är faktiskt oerhört intressant och givande inte minst, för vilka framsteg vi gjort på dessa övningar. Det är verkligen någonting alla verksamheter borde ta sig tiden att göra med jämna mellanrum, öva på krisledning. Tips från coachen!

Över till annat. En gång i tiden prioriterade jag på ett lite annat sätt än vad jag gör idag. Jag drog mig inte för att köpa märkesprylar och det handlade om allt från kläder till inredning. En sak som jag köpte då, för ungefär sisådär 18 år sedan, var en te-mugg från Lexington. Te-muggar har kommit och gått genom åren, men den här har faktiskt hängt med och använts flitigt. Tills min man råkade ha sönder den...

Det gjorde nu inte så mycket, då jag inte var särskilt fäst vid den. Den råkade bara ha bra te-muggs-egenskaper. Men han fick dåligt samvete och ville absolut köpa en ny. Nå, vem är jag att säga emot? Men nu kände jag att den här muggen ska väljas med omsorg, för den ska jag ha resten av livet. (Eller tills den åker i backen.) Det tog faktiskt inte särskilt lång tid att identifiera den perfekta muggen. Desto längre tid tog det att få hem den, men det är en annan historia. Så nu har jag en fin te-mugg igen, som jag älskar. Men muggen kände sig lite ensam och ville ha en kaffe-muggs-kompis. Nå, vem är jag att säga emot? Så jag pep in i en pytteliten butik i Haga i Göteborg, öppnade plånboken, sjasade iväg malarna som fladdrade upp ur den och köpte en kaffe-muggs-kompis, till min ensamma te-mugg. Snipp snapp snut, så var den sagan slut. Och mina pengar också...

Se vad söta de är tillsammans!

Det blir ju inte av att jag skriver så mycket om börsen nuförtiden. Det beror dels på att den varit så sur att en citron framstår som sockervadd i jämförelse, och dels på att det är tråkigt att inte kunna nyspara för att se portföljen växa ens på det sättet. ("Jamen, köp inte dyra muggar då!" Ja, jag hör er! Tyst nu!) Men nu tycker jag att det börjar hända något? Gör det inte? Det känns som att någon gläntar på ett fönster och släpper in lite frisk luft på börsen. Det kan vara inbillning, det kan vara tillfälligt men det känns hoppfullt tycker jag. Eller bara ett tidigt tomterally? 

Jag vill också ta tillfället i akt att skicka ett litet tack till Två Månadslöner, som så vänligt tog sig tid i egenskap av lönekonsult, att hjälpa mig med en fråga som dök upp i ett skolarbete. Det var väldigt snällt av dig!

Nu kom katten insläntrande här och tittar uppfordrande på mig. Han vill att jag ska hålla honom i svansen, så att han kan äta frukost. Det finns mat i skålen, men den smakar tydligen bättre om man håller honom i svansen. Exter!!!

Ha en härlig löne-helg och bränn inte alltför mycket på julmarknader nu!
Kram från Fumlan!

måndag, november 20, 2023

Helgen som gick

Det har gått alltför lång tid sedan senaste uppdateringen här. Det blir heller inget ohemult långt inlägg nu. Det har varit en del att stå i, då maken fyllde 50 år förra veckan och det har firats i ett par omgångar. Dels på själva dagen men också nu i helgen, då jag planerade en överraskningsmiddag på en herrgård inte alltför långt hemifrån.

Då min man är ett (eller flera) snäpp mer introvert än jag, ville han inte ha något ståhej runt sin halvsekelsdag. "Det är en dag som alla andra!" Mmmm, nja! Så kan man ju se på det, men 50 är stort. Att låta det passera helt obemärkt går ju inte. Och sedan är det nog faktiskt så att han innerst inne ville bli lite firad. Jo, men faktiskt. Det är en känsla jag haft och den är nog ändå bekräftad efter den här helgen. Jag tror att ju närmare sin födelsedag han kom, desto mer tror jag att han ångrade att han gått ut så hårt med sitt budskap. 

Att hitta balansen som partyfixare med dessa förutsättningar är inte helt lätt, men jag tror att jag lyckades ro det i hamn. Som present från mig fick han en helg på denna herrgård, avec moi. Skillnaden kan tyckas ligga i enbart geografin, men han såg glad ut. Det han inte visste om var att jag bjudit in våra båda släkter att joina oss till middagen på fredagen. Några av gästerna var långväga och flera stannade dessutom över natten på samma herrgård. En liten stund innan middagen skulle serveras lurade jag upp honom på övervåningen, för att "utforska lite". Och när vi klev in i salongen, hördes födelsedagssång och fram kom våra släktingar från två intilliggande rum på varsin sida. Efter sången serverades alla ett glas bubbel så att vi kunde skåla för födelsedagsbarnet. 

Han tog det riktigt bra, måste jag säga. Det var tydligt att han blev både överraskad och glad, och jag tror att det var precis rätt att bjuda in nära och kära i form av släktingar. 

Jag är så lättad att det gick bra. Det blev precis som jag hade hoppats. Maten och vinet var dessutom toppklass, och det måste jag även säga om personalens bemötande. Jag vet inte hur många mail som skickats mellan mig och front desk, men de ska ha en eloge som både kommit med förslag och fixat inför vår ankomst. 

Det höll dock på att gå lite tokigt med slutnotan. Efter frukosten igår tänkte jag att jag skulle ordna notan, så att det bara var att checka ut sedan. Men då kunde de inte se att jag redan betalat för själva boendet. Jag fick letat fram transaktionen, med darriga fingrar, på mobilbanken. Motvilligt gick hon med på att det ju såg ut som att jag betalat, men hon såg inte helt övertygad ut. Hon skulle nämna det för sin överordnade och frågade om det gick bra att återkomma om de hade några frågor. Vad svarar man på det? Självklart, jag har har ju faktiskt svart på vitt att jag har betalat. Förhoppningsvis är det slutet på historien, men jag lovar att uppdatera om det blir en fortsättning. 

För visst var rummet bra. Rummen ska jag kanske säga, vi fick två rum faktiskt. Ett vardagsrum och ett sovrum. Väldigt lyxigt! Däremot var badrummet väääldigt standard. Funktionellt ja, fräscht nja! Om man är en person som uppskattar lyxiga bad, går det fetbort. Det var en vanlig dusch med sjaskiga skjutdörrar. Och toalettlocket var snett. Men absolut i bruksskick. Nu blev det ett sidospår. Jag skulle säga att rummet var bra, men inte värt att betala två gånger för. ;-)

Nu ska jag fixa frukost innan det är dags för mig att bege mig in till stan, för den första av ytterligare tre dagars stabsmetodik i krisledning.

Ha en fin vecka! 

torsdag, november 09, 2023

OMG

Dramatisk rubrik, men faktum är att det har varit en intensiv period! Häng med så ska jag berätta allt!

Eller nej det kommer jag inte att göra. Dels för att jag inte minns allt och dels för att det inte är så himla intressant att läsa om. (Till skillnad från det som nedan återges, hehe!)

Det har varit, och är fortfarande, ett högt tempo i min skoltillvaro. Jag försöker hänga med utan att hamna efter, men nu är jag mitt uppe i det så jag vet ännu inte om jag ror det iland. Samtidigt vet jag nu att jag brukar börja tvivla på mig själv när det blir mycket, och det brukar lösa sig rätt bra ändå. Det är bara att andas och ta sig igenom det. 

Ett sätt att andas är miljöombyte och förra helgen spenderade jag i goda vänners lag i Alingsås. Jag vet ju att staden är en av Sveriges mest pittoreska och mysiga, men den här gången tog jag verkligen in det vackra. Kanske för att jag hade just en hel helg att göra det på. Nu vill jag inte bo i en stad, men skulle jag tvingas till det så hamnar Alingsås högt upp på listan över tänkbara städer. Helgen bjöd på ute-mat, hemma-mat och gott vin. Samt trevliga samtal förstås och lite skrivande.


Alingsås kan det där med ljus. (Även om inte jag gör det rättvisa.)

Jag har också äntligen fått träffa mina klasskamrater, då vi spenderat tre dagar i Göteborg tillsammans på skolan. Annars är ju allt digitalt, men det här var väldigt roligt. Undervisningens karaktär gjorde också att vi lärde känna varandras olika sidor. Även de som kanske inte alltid visar sig under normala omständigheter. Det är ett härligt gäng och jag är så glad att jag kom in på den här utbildningen.

Det är också lite speciellt att träffa människor som man lärt känna digitalt, men faktum är att den bilden jag hade av klasskamraterna visade sig stämma ganska bra. Jag fick även en bästis, som man ju hade i skolåldern. Det hade jag inte vågat hoppas på, men det ger alltid lite extra trygghet. Eftersom hon inte är från trakten, spenderade vi luncherna med upptäcktsfärder och fönstershopping i Haga.

Ytterligare en åtgärd för att mäkta med är faktiskt att tillfälligt låta mina ljudböcker vänta. Till och med feelgoodgenren, som jag en period har lyssnat flitigt på för lite verklighetsflykt. När det blir stilla en liten stund kan jag sätta mig med ett korsord, eller måla lite i min målarbok. Eller bara titta ut på småfåglarna utanför och låta tankarna vandra fritt.

Nästa termin hoppas jag kunna lägga upp på ett annat sätt. Som det är nu läser jag två olika högskolekurser, utöver min huvudutbildning, för att få ihop till ett maxat CSN. Även om det bara är exakt de poäng jag behöver, känner jag mig lite splittrad. Kanske främst för att det är så mycket skriftliga rapporter/ inlämningar. Nästa år hoppas jag komma in på en språkkurs för nybörjare istället och allra helst en kurs som jag redan har lite baskunskaper inom. Det skulle innebära att kursen är några poäng "för mycket", men språk kräver inte lika mycket av mig. Det räcker dessutom med bara en kurs, vilket bör minska den splittrade känslan.

Jag var så trött i tisdags att jag övervägde att hoppa över ridningen. Men så vet jag att när jag väl är där, ger det så mycket att jag glömmer allt annat. Och efteråt blir jag lite hög på hästgos. Min häst var väldig kli-ig och gnuggade huvudet mot mig. När jag googlar vad det "betyder" får jag naturligtvis lite olika svar, men ett av dem var att hästen inte betraktar mig som något annat än ett bra kli-träd. Det må så vara, men om jag väljer att kategorisera det som gos så blir det en win-win. Dessutom tyckte jag att vi connectade, att vi möttes på en gemensam nivå och såg varandra med glimten i ögat. Men samma där, om det inte var så... så spelar det inte så stor roll. Jag väljer att se det så och får en större upplevelse därmed. 

Nu har jag precis suttit på en tre timmar lång föreläsning om civil beredskap och även intagit min lunch. För att få lite ordning i leden bland mina små hjärnceller igen, tror jag att jag ska ta en promenad och returnera ett par regnbyxor. Som visade sig vara termobyxor när jag packade upp dem. Suck! Men - skönt med en promenad innan nästa möte!

måndag, oktober 30, 2023

Förrädarna

Okej, jag erkänner! Jag har alltid varit en tvärvigg. När alla tjejerna i klassen var kära i Tony V, fnös jag och blev kär i Tobbe med kanintänderna. När alla tjejerna blev hästtokiga, fnös jag och åkte hem efter skolan och ritade hästar i mitt ritblock. När alla andra familjer åkte utomlands på semester, fnös jag och hittade på någon spännande historia från våran campingsemester. När alla andra hade Aqua Limone-tröjor och märkesjeans, fnös jag och hittade en egen stil från mammas garderob.

Det ska för protokollet läggas till att jag alltid fnös inombords, jag skulle aldrig drömma om att aktivt skilja mig från massan. Det vågade jag inte, inte i min position. Jag visste bättre än att dra blickarna till mig. Jag blev aldrig mobbad i skolan, men det berodde snarare på slumpen än något annat. Det fanns alltid barn som utmärkte sig mer. Bara genom att ha glasögon, vara lätt överviktig eller ha morotshår och fräknar. Jag hade tur. Jag hade inget av det.

Jag var bara en blyg unge som var livrädd för att sticka ut. Som i hemlighet drömde om Tony V, om att ha en häst, åka till Cypern på semester och ha likadana kläder som alla andra. Men jag visste att jag aldrig skulle ha en chans att uppnå mål av den kalibern. Jag var inte cool och snygg. Mammas lön tillät inga utsvävningar som ridskola, utlandssemestrar och märkeskläder. Och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det. Det var bara så. 

Och mitt sätt att hantera det, var att bevisa för mig själv och alla andra att jag inte var det minsta avundsjuk. Jag ville ha det precis som jag hade det. En klassisk försvarsmekanism. 

Och jag gör det än idag. Fast det handlar främst om tv-serier idag. Bron är ett exempel, Game of Thrones är ett annat. Varför? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, jag har inte heller tänkt så mycket på det. Min första instinkt när massan rör sig åt ett håll, är att röra mig åt ett annat.

Finns det en risk med ett sådant beteende? Absolut! Det finns ju en stor risk att missa bra saker i livet. På grund av en fånig princip. Det finns också en risk att jag överför den på mina barn. När jag ser tillbaka inser jag att jag kan ha gjort det i vissa fall. Men främst har det nog lärt mina barn att tänka kritiskt. Att väga saker emot varandra. Och det har säkert också fört med sig problematik som mina barn kan ta upp med sin framtida terapeut. 

För visst hade det varit skönt att ha ett facit? Eller en instruktionsbok. Barnuppfostran för Dummies. Men jag tror inte att det finns en teknik för barnuppfostran som garanterar ett lyckat resultat. Det finns så mycket annat som spelar in och påverkar. Det är nog bara att acceptera att ens barn kommer att klandra en för vissa saker, det är bara att hoppas att det inte blir allt för traumatiskt. 

Uppmärksamma läsare kanske vid det här laget har börjat fundera över titeln på det här inlägget. Hur passar det in på dagens tema? Sanningen är att det här inlägget, som så många gånger förr, drog iväg från det tilltänkta temat och blev något helt annat. Men jag ska förklara kopplingen. Det har precis gått en serie på TV4 som heter Förrädarna. Jag har naturligtvis inte tittat på den! Men så började två av mina klasskamrater prata exalterat om serien och höjde den till skyarna. 

Och eftersom jag blev nyfiken och serien nu slutat gå på tv, är det nu fritt fram för mig att börja titta. 😉 Jag har bara sett det första avsnittet, men jag är fast. Riktigt intressant att följa hur de resonerar och diskuterar för att avslöja förrädarna. Och hur förrädarna tänker att de ska bete sig för att inte verka misstänkta. Längtar redan till nästa avsnitt som jag hoppas kan bli ikväll...



fredag, oktober 27, 2023

Gott och blandat

Ännu en delkurs avklarad i utbildningen. Det känns väldigt bra och det är roligt att beta av kurser. På det sättet blir det väldigt tydligt att det går framåt. Och för varje dag som går är jag en dag närmare mitt nya yrkesliv. 

Vi blev uppmanade redan första dagen att börja leta efter LiA-platser, trots att det är först hösten -24 som vi ska börja praktisera. Det är tydligen inte helt lätt att få en LiA-plats. Jag är priviligierad på ett sätt då jag har en kompis som kan hjälpa mig att ordna en plats på en kommun. Det hade varit superintressant att få prova på. Nackdelen är att det är långt att åka. Det tar ungefär en timma och en kvart med bil. En väg!

Så jag får sätta mig och fila på ansökningsbrev och göra en lista på möjliga arbetsplatser i närheten. Jag har dragit lite i en kontakt på LinkedIn, så nu är det dags för denna plattform att börja leverera. Dock inget svar ännu, men det är fredag och allt är möjligt! ;-) 

**********

Jag har också klarat av drygt halva Bitcoin-kursen. Det är roligt, men svårt att greppa all teknik bakom. Åtminstone för någon som inte har någon erfarenhet av IT. En fråga som vi ska fundera på under kursen är vilka andra tillämpningsområden det kan finnas för block-chain-tekniken. Och den är lite är lite lurig, tycker jag. Fördelen med tekniken är att det inte finns någon mellanhand mellan sändare och mottagare. Men frågan är vad själva värdet ska utgöras av? Måste det vara en bestämd valuta, eller skulle det kunna vara information som byter ägare? Jag känner att min fantasi är lite för begränsad ännu. Hoppas att det klarnar lite mer under resten av kursen.

**********

Jag hade en PowerPoint-presentation i klassen igår. Egentligen är det ju ingen stor grej, men av någon anledning hade den förvandlats till ett imaginärt monster innan det äntligen var dags. Kanske kan det bero på att alla skulle hålla i varsin presentation och att alla också skulle sitta och titta på varandras. Syftet var att träna på just detta och alla hade fått samma information. Vilket innebar att alla (garanterat) satt och lyssnade efter darr på rösten, stakningar, tittade/ lyssnade efter tics, bedömde hur säker/ samlad man verkade, tyckte och tänkte om bilderna samt kollade om man tittade in i kameran tillräckligt mycket eller inte.

Det gick bra. Alla blev godkända och jag fick till och med det högre betyget och ett fint omdöme, men fy vad nervös jag var. Egentligen tycker jag om tanken på att stå inför andra och prata. Jag har också varit bra på det, men då var det IRL och det innebär en helt annan kontakt med åhörarna. Jag vill verkligen öva upp mina färdigheter igen, jag får bara hitta ett forum att göra det i. Men det får bli lite längre fram.

Det jag egentligen skulle komma fram till var att det blev en jätte-urladdning efter att lektionen var slut. Jag förvandlades till ett mentalt blåmärke och började gråta för ingenting. Det var tur att jag var ensam hemma. Jag grät för att jag saknade min morfar, som varit borta i fyra år. Jag grät för att barnen börjar bli stora. Jag grät för att katten börjar bli gammal. Jag grät för att småfåglarna utanför köksfönstret var så små...

Tillslut blev jag så trött på mig själv att jag startade min ljudbok. Bästa medicinen med lite verklighetsflykt! Ja, kanske inte när man faktiskt behöver bearbeta någonting. Men igår var det verklighetsflykt som krävdes. Och efter ett tag var jag i balans igen! 

**********

På hästfronten känns det som att min utvecklig har stagnerat lite. Jag funderar på att kanske ta en privatlektion igen. Den förra jag tog för ett halvår sedan, tyckte jag inte gav mig någonting eftersom ridläraren hade en egen agenda, typ: Jag brukar alltid börja med... Och det kanske är bra om man som elev har tänkt ta flera lektioner, men eftersom jag inte har råd med det så kändes lektionen lite bortkastad tyvärr.

Jag tänker att om man tar en privatlektion är det väl ett ypperligt tillfälle att få ordning på elevens personliga utvecklingsområden på hästryggen. Men nu har vi en ny ridlärare som verkar mer engagerad, så kanske kunde det vara värt att testa igen.

**********

Nu får ni allt ha en go helg!

fredag, oktober 20, 2023

Lite om livet

Hösten är kommen och jag sitter och tittar på en nästan decimeterstor spindel som firar sig ner från köksklockan. Det är inte så farligt som det låter, för tillsammans med två pumpaformade stearinljus på tavelhyllan under, utgör den en del av årets Halloweenpyntning.

När barnen var mindre tyckte jag att det var roligt att liva upp mörkret med döskallar, skelett i trädgården, spindlar och nät över tavlorna och en och annan girlang. Det är ändå sådant som kanske stannar kvar och blir till nostalgiska minnen hos barnen. Uppenbarligen har jag lyckats med mitt företag, för det är min snart vuxna dotter som insisterat på att vi måste pynta. Även om det är så illa ställt med korpens ben, att den måste lutas mot en vägg för att inte ramla omkull. Och fladdermusens ena vinge pekar hjälplöst rakt ner. Tur att den har ett snöre som hjälper den att hålla sig kvar i luften.

När jag tittar tillbaka på mitt föräldraskap, hittar jag naturligtvis saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Fast egentligen så tror jag att det snarare handlar om att jag börjar få lite separationsångest. Det är bara några år kvar, sedan kommer jag inte ha några barn kvar hemma att ta hand om. Och då kommer tvivlet. Gjorde jag verkligen mitt yttersta? Vad skickar jag egentligen med mina barn ut i världen? Har jag förstört dem? Kommer de att tvingas gå i terapi?

Jag tror och hoppas innerligt att de är bättre rustade för sitt vuxenliv, än vad jag var. Om det är så, inser jag att jag måste vara nöjd så. För jag har inte haft en aning om hur man ger nya människor rätt verktyg, istället för att smitta dem med egna demoner. Det får mig att undra hur i hela världen, det kan vara tillåtet att skaffa barn utan utbildning och examensbevis? Det är ju det största vi någonsin kommer att göra. Skapa nya människor.

I skolan går vi just nu en kurs som handlar om ledarskap. En viktig förutsättning för att kunna leda andra på ett bra sätt, är att man först och främst kan leda sig själv. Självledarskap. Det gäller ju alla typer av ledarskap, inte minst att vara förälder. När jag ser tillbaka på mitt liv och de beslut jag fattat, blir jag nästan rädd. 

Mitt nuvarande jag litar inte det minsta på mitt då-jag. Idag tycker jag inte att jag hade någon koll alls, att det är ren och skär tur att allt har gått så bra som det ändå har gjort. Kanske kommer jag tänka tillbaka på mig själv nu, om 15 år och tänka: Men herregud, hur kunde jag handla på det viset? Jag hade ju noll koll på läget! 

Man kan kanske jämföra det med när man som barn stod ganska nära (inte jättenära) en klippkant på ett berg och den ansvarsfulla vuxna, med panik i rösten skrek att man skulle backa. Seriöst? Jag hade ju jättebra koll, varför skulle jag ramla ner? 

Jag har försökt ha med mig den bilden, under barnens uppväxt. Jag kanske får svindel och det kittlar i handflatorna när de själva har står (för) nära en klippkant. Men jag tvingar mig själv att komma ihåg den känslan av kontroll jag upplevde att jag hade, när jag som barn stod där. Jag måste lita på barnen. Jag kan inte skydda dem från allt. De måste få fatta sina egna beslut. Jag kanske kan påminna dem om riskerna (utan panik i rösten) och därmed försäkra mig om att jag ökat deras medvetande. Ge dem förutsättningarna att fatta rätt beslut. Eller åtminstone ett bättre beslut än fel!

För livet är ju fyllt av ovisshet. Det finns så lite vi själva kan kontrollera och vad som är rätt för en individ, är inte nödvändigtvis rätt för en annan. Vi kan inte fatta våra barns beslut, hur gärna vi än vill. Men vi kan göra vårat bästa för att ge dem rätt förutsättningar. Och en stor del av det tror jag är trygghet. Och trygghet är närhet, kärlek och spindlar på Halloween.

Ha en fin helg!