Förrädarna

Okej, jag erkänner! Jag har alltid varit en tvärvigg. När alla tjejerna i klassen var kära i Tony V, fnös jag och blev kär i Tobbe med kanintänderna. När alla tjejerna blev hästtokiga, fnös jag och åkte hem efter skolan och ritade hästar i mitt ritblock. När alla andra familjer åkte utomlands på semester, fnös jag och hittade på någon spännande historia från våran campingsemester. När alla andra hade Aqua Limone-tröjor och märkesjeans, fnös jag och hittade en egen stil från mammas garderob.

Det ska för protokollet läggas till att jag alltid fnös inombords, jag skulle aldrig drömma om att aktivt skilja mig från massan. Det vågade jag inte, inte i min position. Jag visste bättre än att dra blickarna till mig. Jag blev aldrig mobbad i skolan, men det berodde snarare på slumpen än något annat. Det fanns alltid barn som utmärkte sig mer. Bara genom att ha glasögon, vara lätt överviktig eller ha morotshår och fräknar. Jag hade tur. Jag hade inget av det.

Jag var bara en blyg unge som var livrädd för att sticka ut. Som i hemlighet drömde om Tony V, om att ha en häst, åka till Cypern på semester och ha likadana kläder som alla andra. Men jag visste att jag aldrig skulle ha en chans att uppnå mål av den kalibern. Jag var inte cool och snygg. Mammas lön tillät inga utsvävningar som ridskola, utlandssemestrar och märkeskläder. Och det fanns ingenting jag kunde göra för att ändra på det. Det var bara så. 

Och mitt sätt att hantera det, var att bevisa för mig själv och alla andra att jag inte var det minsta avundsjuk. Jag ville ha det precis som jag hade det. En klassisk försvarsmekanism. 

Och jag gör det än idag. Fast det handlar främst om tv-serier idag. Bron är ett exempel, Game of Thrones är ett annat. Varför? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, jag har inte heller tänkt så mycket på det. Min första instinkt när massan rör sig åt ett håll, är att röra mig åt ett annat.

Finns det en risk med ett sådant beteende? Absolut! Det finns ju en stor risk att missa bra saker i livet. På grund av en fånig princip. Det finns också en risk att jag överför den på mina barn. När jag ser tillbaka inser jag att jag kan ha gjort det i vissa fall. Men främst har det nog lärt mina barn att tänka kritiskt. Att väga saker emot varandra. Och det har säkert också fört med sig problematik som mina barn kan ta upp med sin framtida terapeut. 

För visst hade det varit skönt att ha ett facit? Eller en instruktionsbok. Barnuppfostran för Dummies. Men jag tror inte att det finns en teknik för barnuppfostran som garanterar ett lyckat resultat. Det finns så mycket annat som spelar in och påverkar. Det är nog bara att acceptera att ens barn kommer att klandra en för vissa saker, det är bara att hoppas att det inte blir allt för traumatiskt. 

Uppmärksamma läsare kanske vid det här laget har börjat fundera över titeln på det här inlägget. Hur passar det in på dagens tema? Sanningen är att det här inlägget, som så många gånger förr, drog iväg från det tilltänkta temat och blev något helt annat. Men jag ska förklara kopplingen. Det har precis gått en serie på TV4 som heter Förrädarna. Jag har naturligtvis inte tittat på den! Men så började två av mina klasskamrater prata exalterat om serien och höjde den till skyarna. 

Och eftersom jag blev nyfiken och serien nu slutat gå på tv, är det nu fritt fram för mig att börja titta. 😉 Jag har bara sett det första avsnittet, men jag är fast. Riktigt intressant att följa hur de resonerar och diskuterar för att avslöja förrädarna. Och hur förrädarna tänker att de ska bete sig för att inte verka misstänkta. Längtar redan till nästa avsnitt som jag hoppas kan bli ikväll...