Det är ändå ganska många minnen jag har med mig därifrån. Förälskelsepirr, lyckade redovisningar och ljudet från mina hårda klackar mot stengolvet. Tryggheten i skolbiblioteket, röklukten från entrén och känslan från de sträva, kalla tegelstenarna i väggen mot min bara arm i väntan på att dörren skulle öppnas till nästa lektion. Nervositet, prestationsångest och adrenalin.
En turbulent tid och jag var vilse på många plan, men det fanns en sal jag kunde träda in i och helt slippa alla former av negativa känslor. Bildsalen. Där var allt så enkelt. Mina händer tog över och min hjärna fick avlastning. Det var inga fantastiska verk, det var inte det som var poängen. Det var min fristad. Men det insåg jag inte då.
Det insåg jag nu, i veckan som gick. När jag åter klev in i samma bildsal och kände den bortglömda men ack så välbekanta doften av krita, torkad lera och färg. Fläckiga penslar i otaliga burkar på en hylla, drejskivor och förklädena på kroken. Och mitt i allt detta stod hon. Min bildlärare. Jag visste att det var hon redan innan hon vänt sig mot oss. Däremot hade jag aldrig vågat inbilla mig att hon skulle känna igen mig! Men jag såg direkt hur hon hajade till när våra blickar möttes. Hon sken upp och jag såg hur hon försökte placera mitt ansikte från förr, medan hon reflexmässigt lyfte fingret mot mig. Hon verkade först tveksam till att det verkligen var 20 år sedan hon haft mig som elev, men eftersom mitt program lades ned på skolan strax därefter så accepterade hon. Tiden har varit snäll mot henne, jag tyckte inte att hon åldrats alls. Det enda som skvallrade om åren som gått, var att det såg ut som att hon gjort en starroperation på ena ögat.
Mötet påverkade mig mer än vad jag hade kunnat föreställa mig och jag förstod först inte riktigt varför jag blev så berörd. Jag hade en lektion i veckan för henne och vi hade ingen djupare relation. Jag släppte inte in folk hur som helst och när någon visade omsorg, vågade jag inte lita på att det verkligen var uppriktigt från deras sida. Hur hett jag än önskade att det var så. Men någonting hos henne tog sig in lite längre än jag själv förstod då. Kanske för att hon aldrig insisterade. Kanske för att hon var öppen, varm och aldrig förebrående.
För min dotters skull avstod jag från att slänga mig om halsen på henne. Höll tillbaka alla känslor, medan jag lyssnade när hon länge och väl pratade med min dotter om hur man kan tänka inför gymnasievalet. När vi satt i bilen på väg hem igen, överrumplades jag åter av känslor då min dotter menade att ingen hade förklarat så bra som min gamla lärare precis hade gjort.
Likt en besatt stalker satte jag mig direkt att leta upp henne på Facebook. Jag mindes inte den exakta sammansättningen på hennes efternamn, men tillslut hittade jag henne. Men nu då? Jag tänkte först att jag skulle vilja skriva någonting till henne, men vad? Hon har haft elever i tusenfalt. Men nu känner jag nog mer att mötet är över och jag fick tänkt över lite saker. Det kanske var det som var meningen.
Men tänk vilken skatt det är med bra lärare ändå. De får alldeles för lite uppskattning för sin insats och jag är så tacksam både för de lärare som jag själv haft, och nu även mina barns lärare. Om någon lärare läser detta; tack för att ni orkar! 💖
Det enda alstret jag fortfarande har kvar från någon bildlektion.
Perfekt tillfälle att leka finn fem (eller fler) fel, men jag bjuder på det! ;-)
Ja så är det, lärare är viktiga. Ett tag jobbade jag med lärare och även som lärare på gymnasienivå. Då såg jag en liten avigsida med det curlade samhället. Många föräldrar verkade tro att den grundläggande uppfostran som krävs av barn och ungdomar låg som ansvarsområde på skolvärlden och när ungdomarna inte ides läsa på inför prov (ergo presterade dåligt med risk för lägre betyg) så var de tydligen helt och hållet skolans fel att det blev så.
SvaraRaderaNu har jag ju inga barn...har bara haft hundar. När de betedde sig felaktigt så hade jag inte för vana att lägga över skulden på någon annan.
För övrigt har även jag under hela livet pysslat med konst och ägnat mig åt eget måleri. Akvarell (och lite gouache) har varit mitt medium.
Man blir lite mörkrädd faktiskt när man hör hur vissa föräldrar beter sig mot lärare. Jag vet inte huruvida det är sant eller ej, men jag hörde om ett utvecklingssamtal där föräldrarna ville ha med sig en advokat. Även om det är en sminkad sanning, så säger det ändå något om klimatet.
RaderaAtt föräldrar släpper sina barns skolgång i gymnasiet är en sak, men att de skyller barnets dåliga betyg på lärare är skrämmande. Man får hoppas att man som förälder skickat med barnet rätt verktyg att klara sig, när det väl blir dags.
Sedan vet jag att det, liksom inom alla yrkesgrupper, finns folk som är mindre lämpade för sitt arbete än andra. Men oftast handlar det nog om undantagsfall.
Vilket fint inlägg, så fint skrivet och jag kände hur jag var i bildsalen och alla dina känslor!
SvaraRaderaJag tycker du ska höra av dig till henne. Skriv vad hon betydde för dig.
Hon kommer bli glad. Du kommer att ge henne en fin gåva med ditt meddelande. Det är sådana saker som gör världen lite bättre.
/C
Tack snälla för dina fina ord. Du har nog rätt, om jag hade fått ett meddelande där någon sa att jag spelat en betydande roll i deras liv så hade ju jag blivit jätteglad. :-)
RaderaTack för din input!
Vilket härligt inlägg ! Jag tycker också som C att du ska höra av dig. Är så värdefullt för människor att höra att de betytt något. jag skulle bli jätteglad. och kul att hon kände igen dig.
SvaraRaderaVisst är det så att det värmer att få höra fina saker. Det intressanta är ju också att man själv kanske inte tycker att det är så speciellt när man säger något, så då kan det lika gärna kvitta. Men jag tror att vi är så ovana att höra snälla saker att vi blir glada för minsta lilla. Så tröskeln borde inte vara så hög egentligen.
RaderaEra fina kommentarer blir jag ju jätteglad över! Tack CS!