Det är inte helt enkelt med vänskap, varken som barn eller vuxen. Skillnaden är att barn inte hymlar med vad de tycker. "Då tänker jag inte leka mer med dig!" är ett konstaterande som jag tror att de flesta känner igen och förknippar med förorättade barn. Barnen skiljs åt i ilska, men leker lika glatt igen dagen därpå. För barnens värld är inte lika stor som en vuxens, de har de kompisar som finns i sin direkta närhet. Antingen leker man med dem, eller så sitter man hemma och surar i sin ensamhet.
Vi vuxna har däremot en benägenhet att undvika sådana konflikter med våra vänner. Om vi tycker olika om någonting, byter vi hellre samtalsämne än att riskera dålig stämning. Varför, kan man undra? Kanske för att vi vill värna om vänskapen, men då kommer nästa fråga: Vad är det för vänskap om man inte kan säga vad man tycker?
Det är enklare att vara uppriktig mot bekanta och andra som man inte har valt att räkna till sin vänkrets, för där har du ingenting att förlora. Men konflikter har en fördel också, den kan stärka en relation i och med att man lär känna vännens andra sidor. Ny frågeställning på det: Kan det innebära att man får en starkare relation till sina bekanta än sina vänner? Även om man inte är så förtjust i dem?
När jag var yngre levde jag i villfarelsen att man ÄR sina vänner. En vän skulle vara precis som jag. Samma intressen och värderingar, samma smak och samma drömmar. Nu vet jag att det är en tonårings dramatiska bild av vänskap, men den levde kvar länge hos mig. Kanske är det detta synsätt som gjort att jag tidigare dragit mig för vänskapskonflikter, för att man måste tycka samma om man är vänner.
Den nya insikten, att man kan vara olika men vänner ändå, är ganska skön. Idag kan jag tycka att det är nästan förlösande med en konflikt. Inte så att jag aktivt söker dem, men när det verkligen behövs så är det skönt att rensa luften. Som efter ett åskväder. Det blir lättare att andas.
Det vore också konstigt om en relation aldrig ändrades, eftersom vi individer ständigt utvecklas och genomgår olika faser i livet. Vissa växer man ur och andra håller. Mina vänskapsrelationer är gamla, sedan skoltiden. Några har fallit bort. Jag är en introvert person, men jag får mycket energi av att hänga med mina få vänner och jag är tacksam att jag har dem. 💕
Även jag har en utpräglat introvert personlighet, även om människor besynnerligt nog ser mig som väldigt social och öppen. Troligtvis för att de inte ser mig på fritiden :) Kan lätt gå omkring och filosofera i en vecka (eller månad) på egen hand utan att prata med en enda person. Inga bekymmer alls, mer än att efter ett tag börjar jag konversera med mig själv.
SvaraRaderaPå gymmet brukar jag säga att det är helt OK med hög volym på musiken. Då hör jag ju inte rösterna i huvet. Många skyndar iväg från mig, en del inser att de har en humoristisk 118 kilos bergsgorilla framför sig ;)
Säger ofta vad jag tycker eftersom det är min åsikt att ingen (troligtvis) är i behov av ja-sägare/ryggdunkare om det inte är ärligt menat.
Troligtvis därför jag inte har några vänner :)
Om jag inte har fel, så tror jag att det inte alltid är lätt att urskilja vem som introvert och vem som är extravert. Det handlar mycket om vad man upplever tar energi, kontra vad som ger energi.
RaderaExtraverta får ofta energi genom sociala sammanhang och aktiviteter, medan en introvert får det av att umgås med sina egna tankar. Sedan kan man nog upplevas som social i sammanhang där man känner sig trygg. Eftersom det känns som norm att vara extravert, måste man ofta som introvert upprätthålla en fasad och småprata och skoja för att inte uppfattas som dryg eller enstöring. Det kan ju ligga en i fatet den dag man kanske behöver referenser för ett nytt jobb el.dyl.
Tur att bloggosfären finns för oss introverta utan vänner! ;-)
Älskar att åka på resor själv. Ingen som pratar med mig på morgonen och jag kan bara lulla omkring. Tänk att det tog nästan 50 år innan jag insåg vilken personlighet jag hade och att jag inte behövde umgås och hänga ute med människor jämt, bara för att det sågs om normalt och lyckat.
SvaraRaderaDet låter helt underbart! Både att resa själv och att du kommit fram till den insikten.
RaderaNackdelen med normer är att de ofta inte är uttalade och därför kan verka i det fördolda. Man fattar inte varför man inte är som alla andra och det är lätt att få mindervärdeskomplex, tills man en dag inser att vi alla är olika. :-)