Ta ingenting för givet

Solen skiner, fåglarna sjunger glatt sina trudelutter och snart ska trädgården få sig en vårlig uppfräschning. Inga krav, bara rent nöje. Så är det här hos mig, idag. Men tänk så fort det kan ändras. För en vecka sedan satt kanske en ukrainsk medborgare vid köksbordet med ungefär liknande tankar och planer för en söndagsförmiddag. Naturligtvis har hotet hängt över dem ett tag, men det sista som överger en är hoppet som bekant.

För egen del har jag siktet inställt på att komma in och få möjlighet att läsa på högskola, att utbilda mig. Det är självklart att jag, liksom alla andra, ska få rätten att söka in och hoppas på att bli antagen. Jag kommer att bli överlycklig om det inträffar. Tänk att få beskedet att jag kommer in, jag gör min första tenta och är supertaggad. Så en dag blir mitt land invaderat och mina vanliga rutiner är som bortblåsta. Det handlar inte längre om att hålla reda på anteckningar, passa tider och prestera på tentor. Det handlar om att ta sig ut ur landet. Hals över huvud. Även om jag skulle välja att försöka ta mig till skolan, så skulle den förmodligen stå öde. Livet som jag kände det igår, finns inte mer.

Vad tar man med sig när man flyr? Hur mycket orkar man bära? Är barnen stora nog att bära egna ryggsäckar med nallar och extra skor? Hur långt kommer pengarna man har i plånboken att räcka?

Det är så mycket vi tar för givet, och visst borde det vara vår rättighet att kunna göra det? Det borde vara allas rättighet! Att få sanningsenlig information till oss via medier, rent vatten i kranarna och fortsatt fri tillgång till våra egna pengar. Det är skrämmande hur fort ett land kan isoleras från omvärlden. Extra sårbart upplever jag att det blir när så mycket är digitaliserat som det är idag. Mycket styrs av ettor och nollor, någonting som gemene man kan ytterst lite om. Om mitt internet läggs ner är jag till stor del strandsatt. Om elen stängs av blir min tillvaro oerhört begränsad. Om matleveranserna stryps till butikerna, hur länge kan jag stanna kvar och hur långt räcker bensinen om jag måste fly?

Jag uppmanar inte till hamstring (det finns trots allt en gräns för mycket toapapper man kan bära med sig om man blir tvungen att lämna sitt hem), men jag tror att det är bra att ha en plan. Eller åtminstone tänka igenom sina förutsättningar. Vi behöver kanske inte oroa oss för ryssen riktigt än, men vi ska ha väldigt klart för oss att vi inte kan ta någonting för givet i vår neutrala lilla bubbla.

Jag upptäckte nu att det är svårt att avsluta ett inlägg som detta utan att det blir sliskig moralkaka av det hela. Jag har redan raderat två försök och trädgården väntar på mig, men jag är tacksam över att jag har en trädgård. Och att solen lyser. Och att fåglarna sjunger!

Ha en fin söndag, vänner!