Avslöjat mina planer

Jag har funderat på när som är det bäst valda tillfället att berätta på jobbet att jag har för avsikt att börja plugga. Lite löst beslutade jag mig för att det får bli ganska snart efter årsskiftet, men helst efter en planerad semester i senare delen av januari. Det hela löste sig ganska fint när jag såg att chefen bokat in mig på medarbetarsamtal tidigare i veckan som gick.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, hade jag redan informerat min chef i höstas inför en tillfällig rekrytering på avdelningen. Så hon kände till det, fast jag har en känsla av att hon försökt förtränga det. Men på mötet kom vi fram till att det fortfarande är aktuellt och jag ska informera kollegorna så snart jag känner att det passar. Det ska sägas att det blev lite känslosamt inne hos chefen. Hon sa att hon såklart var glad för min skull och att hon tyckte att jag hade mycket mer potential än vad jag får chans att visa på jobbet. Och att jag var hennes bästa värvning. Där började jag faktiskt nästan gråta.

Att berätta för kollegorna var tuffare. Åtminstone precis innan. Jag ville rycka av plåstret och få det överstökat och läget kom ganska snart. Jag tänkte att NU säger jag det och drog efter andan, men så fegade jag ur. Hjärtat bultade, händerna darrade och jag kunde inte fokusera på vad jag gjorde. Skärpning! NU säger jag, drog efter andan igen och började med ett tydligt ...eeeh. 

Det blev lite blandade reaktioner, fast de blev nog faktiskt mer överraskade än vad jag hade trott. Jag har ju trots allt läst upp mina betyg och det visste de om. Jag har visserligen sagt att jag inte haft någon plan med det, för det hade jag inte då. Det var jag också noga med att påpeka, att detta var något som växt fram under senare tid. Två av dem var uppmuntrande och ställde lite nyfikna frågor, men den personen som jag misstänkte skulle ha svårast att acceptera sa nästan ingenting. Hon har det bitvis tufft med ångest och jag tror att hon upplevde det som positivt när jag kom till avdelningen. Jag fick liksom rollen som stabilisator eftersom jag försöker hålla mig lugn när det är stressigt och saklig när det finns risk för konflikt. Nackdelen är att jag inte alls alltid är lugn, men jag har lite svårt att visa mina svaga sidor. Och det leder ibland till att jag känner en viss press på att upprätthålla bilden som de andra har av mig. Men det är mitt eget fel, det vet jag. 

Nåväl, det känns skönt att ha kommit ut och att inte behöva vakta mina ord längre. Nu dröjer det säkert inte lång tid innan resten av företaget vet och med det är bollen i rullning på riktigt.

Över till annat. Imorgon ska min dotter och jag ha en egen date, precis som jag hade med min son för några veckor sedan. Då ska vi bowla och äta lite lunch. Ska bli supermysigt om man bortser från att hon kommer att spöa mig i bowlingen.

Nu längtar vi efter vår!