lördag, september 17, 2022

Livets ATH

För några månader sedan fick jag höra på omvägar att en diskussion hade ägt rum på mitt jobb runt fikabordet. Ämnet var intressant och jag önskar att jag suttit med och fått höra det själv. Det handlade om när man i livet ansåg sig peaka. Alltså när man stod på toppen och var som lyckligast.

Det är en frågeställning som jag inte funderat på tidigare, men den är mer komplex än man först tror. Platschefen och min närmaste chef var båda med i diskussionen, och det som förvånade mig var att de båda upplevde att de peakade när de var unga. Platschefen är visserligen pensionsmässig, men han tyckte att hans bästa tid var när han var runt 25 år. Min egen chef, som är bara några år äldre än jag, tyckte att hon peakade vid den bestämda åldern av 22 år.

Min första tanke när jag fick det återberättat för mig var att det lät så tragiskt. Om man upplever det som att den bästa tiden sedan länge är förbi, vad strävar man mot då? Fast å andra sidan betyder det inte att en ny högre peak inte kan infinna sig längre fram. 

Om jag föreställer mig att min lyckligaste tid i livet var när jag var 22, skulle jag då försöka att återskapa samma förutsättningar som gjorde mig så lycklig då? Jag vet att min chef har svårt att acceptera att hon blir äldre, så om det skulle vara hennes mål skulle jag inte bli så förvånad. Är det detta som definierar som en ålderskris? Men för egen del tänker jag att det blir svårt eftersom inte bara jag själv, utan även min omgivning blir äldre och med kommer vissa normer som man förväntas följa. Och de passar mig. 

Själv känner jag att jag peakar nu! Jag är också övertygad om att jag kommer att peaka igen och igen. Mitt mål i livet är att få ut så mycket som möjligt av livet, men jag måste själv se till att rätt förutsättningar finns. Om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och gått i samma vanliga hjulspår, skulle jag inte känt på samma vis. Då hade jag nog snarare bara längtat till pensionen. Jag kan inte säga något speciellt tillfälle i livet, då jag kan känna att DÄR peakade jag. Och jag skulle aldrig i livet vilja gå tillbaka. Jag trivs med att bli äldre, klokare och mer säker på mig själv. 

Jag har 27 år kvar tills jag uppnår den vedertagna pensionsåldern, och kanske 10 år av olyckligt harvande om jag stannat kvar på mitt jobb och toksparat. Men det är det inte värt. Min tid börjar nu och jag ska se till att göra det mesta av den. 

Hur tänker ni kring livets All Time High? Har ni peakat, eller när gör ni det?

Trevlig helg!


12 kommentarer:

  1. Fysiskt har jag kanske peakat men i och med regelbunden cykelpendling och löpning så ligger jag fortfarande ganska bra till. I övriga livet tycker jag bara det blir bättre och bättre. Den ekonomiska tryggheten finns där. Jag trivs fortfarande bra i arbetslivet och familjen blomstrar. Allt detta kan dock omkullkastas av ett enda dåligt läkarbesked så det gäller att ta tillvara på den tid man fått.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant som det var sagt, det gäller att ta till vara varenda minut. Ytterligare en sak man inte förstod som ung!

      Tråkigt bara när man ser tillbaka och inser att man kunde haft ett annat slags liv om man gjort några andra val. Då är det nästan bättre att inte bli klokare, bara äldre! ;-)

      Radera
  2. 22 eller 25....Nej tack, då var jag väldigt osäker som person och hade ett jobb jag vantrivdes med. Jag gillade 36! Varför? Vet inte, men jag kände mig vuxen på riktigt men ändå med lite ungdomligt utseende kvar tror jag :-). Fast jag håller med dig, jag gillar att bli äldre! Nu är jag tryggare i mig själv och sätter min hälsa och mina behov före mycket annat. Så jag hoppas peaka vid 49, 55, 58, 63, 70, 75, 78, 82, och 85. Vid 86 dör jag lycklig i min egen säng ;).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ser fortfarande ung ut! ;-)
      Det känns som att ungdomen överlever man, men nuförtiden levlar man... och med den äran! ;-)

      Kram Fumlan

      Radera
  3. Nå men nog var det väl där någonstans i 20-års åldern. Nu känner jag mig ju väldigt "utpekad" och "fel" som anser det eftersom andemeningen i inlägget är lite likt innehållet i en bok i positivt tänkande ;)

    Men så är det trots allt ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är det bästa med samverkan. Att vi får ta del av varandras tankar! Men får jag fråga vad som triggar dig, vad som är din drivkraft?

      Min förhoppning är ju trots allt att man vid något tillfälle ändå kommer till en punkt, då man känner att om man får lov att ha det såhär resten av livet så är jag lycklig. Jag vill ju inte jaga peakar resten av mitt liv, det är ju som att vara nykär....det orkar man ju inte i längden. Det måste övergå i ett lugnare och tryggare stadie som man kan luta sig tillbaka i.

      Radera
    2. Drivkraft ?

      Jag är uppvuxen i en gravt dysfunktionell familj med ständigt återkommande fysisk och psykisk misshandel från den första stund jag blev medveten. Då kan man kanske tänka att drivkraften var att ta mig bort från det där.

      Men då lämnar jag ju andra efter mig kvar i helvetet. Så det kändes aldrig som någon drivkraft.

      Nej, aldrig några drivkrafter i mig. Inga räkmackor, inga silverskedar. Bara en god intelligens lämpad för studier, en kork som guppar på ytan och många slumpartade bananskal att halka vidare på i livet.

      Drivkrafter är överskattat. Även om det står i böcker att de är nödvändiga :)

      Radera
    3. Må så vara, men du har en jäkla överlevnadsinstinkt!
      Fint att läsa att du tog kommando över ditt liv och lyckades skapa dig en härlig tillvaro (om man nu får tro din blogg).
      Det finns många som inte orkar, men det gjorde du!

      (ligger säkert ingen drivkraft bakom det, inte ens omedveten.)

      Radera
  4. Sett i lycka tror jag att jag står på toppen just nu, faktiskt. :) sett till fysisk form, då är jag mer osäker. Viktmässigt är jag på topp, men resten av hälsan hade en rejäl och oväntad setback 2017 då jag fick en stroke, några och 40 gammal. Men jag tänker att det kanske är som börsen, att det går upp och ner och nya ATH nås lite då och då. Jag tycker att den tanken Inger ett visst hopp. I tjugoårsåldern var jag definitivt inte lycklig, tvärtom. I trettioårsåldern blev det bättre men fyrtioårsåldern har nog varit den lyckligaste hittills. (Börjar närma mig femtio!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har verkligen blivit prövad och jag tycker att det är fantastiskt att du har en så positiv syn på livet. Jag tror att jag joinar dig i din syn på livets ATH, det är nog som börsen. Det går lite upp och ner...och kanske går det överlag sakta uppåt hela tiden? Vi kan ju alltid hoppas! ;-)
      Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, du är en inspiration!

      Radera
    2. Tack för ett fint svar! :). Jag läser ofta din blogg även om jag inte kommenterat tidigare. :) Ja det är tydligen aldrig försent att bli lycklig, vilket var en häftig upplevelse. :)
      Det hoppas jag med. :) Tack själv för en intressant och inspirerande blogg. 🙏🏻

      Radera
    3. Vad glad jag blir för dina fina ord, och för att du lämnade en första (och förhoppningsvis inte sista) kommentar! Tack snälla! :-)

      Radera