Det här inlägget blir av en lite filosofisk karaktär, eftersom min hjärna just nu upptas av en liten konflikt. För ett tag sedan hamnade min mormors livkjol i mitt knä. För er som inte vet vad det är (jag visste inte att det hette så innan jag lyckades googla rätt), så är det en typ av folkdräkt med kjol och livstycke i ett. Utanpå hade man alltid ett förkläde. Under livstycket hade man oftast en vit blus med lite krås och stor krage, samt en hätta på huvudet.
Vad ska jag göra med denna dräkt? Jag tror att hon var ganska ung när hon sydde den, för när jag själv provar den går den inte att knäppa. Jag kan alltså inte använda den, om jag nu mot all förmodan skulle få för mig att göra det. Ska den hänga i en garderob? Ska jag lägga den i en låda på vinden. Där finns det ju mycket plats nuförtiden... Eller! Ska jag...sätta saxen i den och sy ett plagg som jag själv skulle kunna använda?
Min mormors livkjol består till största delen av mörkgrön vadmal. Det skulle kunna bli en ursnygg cape med en enkel knäppning i halsen. Tänk 1800-tal! Man kan gå loss med guldband i kanterna eller guldbrodera något.
Men så tittar jag på mormors livkjol igen. Ser alla små stygn med grön tråd som hon suttit och sytt. Timme ut och timme in. Dagar, veckor, månader. Flera tusen stygn, ibland lite ojämna. Hur många gånger har hon inte stuckit sig på nålen? Det vackra sidentyget i livet som hon säkerligen själv valt ut hos tyghandlaren. Köpte hon det för egna pengar eller var det hennes mor som stod för inköpen? Hur många danser har hon dansat i sin dräkt?
Hur kan jag ens tänka tanken på att förstöra den? Förkasta minnet av den tid som flytt? Bara tänka på mig själv och min egen vinning?
Man kan nu luras att tro att jag är en duktig sömmerska som kommer på en vågad idé som denna. Men så är inte fallet. Mina sömnadskreationer i vuxen ålder sträcker sig till gardiner. Det har blivit ett gäng genom åren, men inget mer avancerat än så. Och det är nu nästa genialiska dimension av mitt eventuella projekt tar form. Jag har ändå tänkt att fråga mamma vad hon tycker om idén, även om jag tror att hon kommer att vara positiv. (Alternativet är kanske att den annars får flytta hem till henne, hehe!) Varför inte involvera henne?
Alltså ser ni symboliken i det här? Döttrar i rakt nedstigande led, samarbetar med att skapa något tillsammans av material som har en historia från första halvan av 1900-talet... Kommer jag undan med det? 😉
Ha en fin söndag!
Planen att låta plagget flytta hem till mamma känns inte långsiktig. Då sitter du väl med den i knät igen förr eller senare? Själv är jag alldeles för blödig och skulle låta plagget vara oförändrat, draperad i något slags malskydd och sedan upp på vinden, för framtida generationer att upptäcka.
SvaraRaderaJa men det är ju exakt så det är!
RaderaMin mamma var tveksam först, men tanken på att få hem den till sig var trots allt inte lika lockande som att göra ett nytt plagg av den. :-)
Jag har massor med sånt där. Från mor, farmor, mormor osv. Därtill en bror som är helt ointresserad av att delta i ngn form av urskiljningsprocess. Har fått slänga massor med grälla broderade 60- och 70-talskuddar. Vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som finns kvar.
SvaraRaderaEn vävstol, min mormors och omodern, som ingen ville ha och bara stod och tog plats i mitt relativt minimalistiska boende blev till slut till ved. De handsmidda beslagen tog jag loss och har nu till att hänga upp kvastar på utomhus.
Det går inte att spara på allt.
Undrar hur många vävstolar som gått samma öde till mötes. Jag vet åtminstone ett par stycken. Men bra att du fick användning av beslagen.
RaderaÄr det som du härbärgerar av något affektivt värde? Annars kanske något går att sälja? En sak i taget. Som du själv säger så klokt, "Det går inte att spara på allt." :-)