Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad".
Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha?
Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?
Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig?
Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?"
Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för.
Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!
Känner mig inte så särdeles genialiskt kreativ. Men visst, jag tänker väl utanför boxen ganska ofta, akademiska betyg har alltid varit i topp och försöker alltid leta kreativa lösningar som är win-win.
SvaraRaderaÅngest har jag däremot fått min beskärda del av ända sedan barnsben. Både av varianten panik och generell. Tät, vidrig, osande av skräck och andnöd. Inget jag önskar min värsta fiende. Inte depressioner eller dystymi som följt mig heller.
Han var en bra människa med många intressanta tankar den där fd munken.
Det lilla jag sett av dig, dvs det du skriver tyder på att du har en nära kontakt med dina känslor. Det är ju bara en teori jag kastar ur mig nu, men jag får för mig att människor som växt upp under hemska omständigheter har ett bredare känslospektrum. Eller kanske snarare, är mer medveten om dess vidd. Samt är oerhört lyhörda inför andra människors sinnesstämningar. Som en slags överlevnadsinstinkt? Men också praktiskt ur ett ledarskapsperspektiv, så länge man kan kontrollera det?
RaderaJag tänker att det kan vara överväldigande att handskas med allt och att ett sätt att hantera det är genom att vara kreativ. Du målar väl? Vidare spaning på ämnet, så blir jag nyfiken på vad som gör att vissa människor dras till viss konst eller uttryck? Har man samma kanaler öppna som konstnären? Trots att man kanske inte gått igenom samma trauma, eller bara haft samma erfarenheter. (Man kan ju vara begåvad utan trauma också naturligtvis...)
Ja, jag är oerhört lyhörd inför andra människor mående. Det är en roll jag ofta får tjänstgöra som; Stödperson. När jag var utbränd gjorde jag en del psykologiska tester vilka utmynnade i utlåtandet "extremt uppmärksam på förändringar".
RaderaTyvärr både på gott och ont. Svårt att stänga av alla receptorer ibland.