Det finns dagar, i mitt annars så perfekta liv, då det enda jag vill är att dra till skogs och isolera mig. Tänka att jag säger upp mig från livet. Jag vill dock betona att jag inte vill sluta leva. Jag vill bara klippa alla band, alla åtaganden, alla plikter och låtsasplikter. Och alla människor. Jag vill inte välja bort dem. Jag vill välja bort mig själv.
Stänga ute omvärlden och klara mig själv. Bli en enstöring. En crazy-cat-lady. Minus katterna för det är lika med förpliktelser. En sådan där som bor i ett ensligt hus, vilket traktens barn tävlar om att våga sig närmast efter mörkrets inbrott. En sådan där som det skvallras om på byns sammankomster. Och det är inte kändisskapet jag vill åt, det är bara lugn och ro.
Eller gå i kloster och avlägga tystnadslöften. Aldrig behöva byta en artighetsfras igen, inte fundera på om jag kan ha trampat på en öm tå eller sagt något som kan misstolkas.
Sluta att tänka i problemlösande termer, sluta planera och sluta tillgodose behov.
Här någonstans inser jag vilken elak och värdelös människa jag är. Jag har begåvats med två helt fantastiska barn, som jag aldrig skulle vilja leva utan. En äkta hälft som känner mig bättre än någon annan och ändå väljer att fortsätta dela sitt liv med mig. Alla har inte en sådan tur i livet.
Sedan är det ju som så... att imorgon när jag vaknar till en ny dag, kommer alla dessa känslor och tankar att vara som bortblåsta. Gårdagens melankoli kommer att te sig rent overklig. Hur kunde jag ens tänka så?
Och sanningen är hormoner, antar jag. En dag i månaden ställer de till det i min hjärna. Det har inte alltid varit så och intensiteten i känslorna varierar från månad till månad.
Det kan hända att jag tar bort inlägget imorgon. Ångrar att jag postade det. Samtidigt kanske någon känner igen sig. Kanske någon känner en strimma av gemenskap, just nu. I denna lilla korridor av tid.
Kan tipsa om boken Till Isola om du inte redan läst den, om tanken kittlar. Den var verkligen tankeväckande.
SvaraRaderaGooglade den och den lät verkligen spännande. Inte alls olik de tankar som härjar ibland! Tack för tipset! :-)
RaderaJag vet inte om det här är uppmuntrande men syftet med att bli en crazy-cat-lady är väl att du skiter i allt, inklusive katterna? I Simpsons använder hon katterna som projektiler mot människor som kommer för nära exempelvis.
SvaraRaderaNä nog bättre att sova på saken och se om inte morgondagen för något gott med sig.
Just det! Tänkte inte på det. Men det är ju optimalt ju, kattammo.
RaderaDet hjälpte att sova! :-)
Hej Fumlan.
SvaraRaderaVi alla drabbas av jobbiga och negativa tankar ibland. Som tur är hjärnan fantastisk på att glömma bort jobbiga saker och tur är väll det. Jag vet inte hur många gånger jag jobbat alldeles för mycket och som exempel på kvällen efter ett 14 timmarspass kan det kännas som att man vill ge upp och allt känns jobbigt för stunden. Man kan undra om man verkligen valt rätt väg här i livet när man är helt slut. Sen vaknar man dagen efter och allt är glömt igen och man går man till jobbet igen och allt från gårdagen är bortglömt.
Nej man får aldrig ge upp även om livet är tufft ibland. Så är det för oss alla och det är bättre att försöka hitta någon bra lösning på de problem man har på sikt. Med tiden brukar allt kännas bättre och om inte annat anpassar man sig till hur det är just nu :-)
Hoppas du mår bättre snart och kämpa på.
Mvh Slimis
Hej Slimis!
RaderaJa, jag är så tacksam över att det är så lindrigt i mitt fall och att det alltid går över. :-)
Men man blir verkligen ödmjuk inför hur människor som lider av psykisk ohälsa "på riktigt" har det. Att leva med sådana känslor i längre perioder eller kanske alltid.
Det är så lätt att tänka att någon ska "rycka upp sig" eller byta fokus, men för den som är drabbad fungerar det inte på det sättet.
Om jag ska göra en jämförelse, så tänker jag att när man är frisk så färdas man på en väg och man ser en massa saker genom fönstret. Andra vägar att slå in på om man vill, vackra landskap, AC:n fungerar och man har sällskap att dela sina upplevelser med.
När man inte mår bra, tänker jag att man åker i en mörk fångtransport utan fönster. Man ensam och det är dåligt med syre. Man vet inte vart man är, vart man ska eller hur länge man ska åka. Man kan inte stanna, inte ta sig ut.
Nu är jag som sagt ingen expert på psykisk ohälsa, men jag vet att jag är tacksam över att må bra.
Hoppas att det inte blir alltför många 14-timmars pass för dig! :-) Mvh Fumlan
Att man vill säga upp sig från livet kan jag känna igen. Jag förstår att du inte menar sluta leva, men om man inte har känt just den lustan, att bata få checka ut från allt en stund, så kan det uppfattas lite hårt. Ja, nästan suicidalt. Men man vill ju liksom bara få en PAUS då och då.
SvaraRaderaHoppas hormonerna är med medgörliga igen och att tisdagen fungerar!
Kram!
Ps: Jag tror för övrigt jag fått benämningen "crazy dog-lady" i vårt område...
Skönt att inte vara ensam om att ha sådana tankar ibland. Jamen hur många gånger i livet har man inte tänkt att man skulle haft en fjärrkontroll. Både för att spola förbi något eller pausa, eller trycka på repeat! ;-)
RaderaHa en fin kväll Crazy-Dog-Lady!
Kram!
Ok, ny mobil = massor av stavfel. Sorry.
SvaraRadera