Det kan tyckas som en skitsak, men när jag i början lämnade över tyglarna till (den medelålders) person som skulle ha hästen efter mig, tog hon bara tyglarna och började justera stiglädren. Hon hälsade inte ens på hästen! Hade hon inget hjärta, undrade jag?
Här ska du tillbringa en timma med denna fina varelse, och du bemödar dig inte ens med att berätta vem det är som svingar sig upp på dess rygg. Då förstod jag att det inte alltid är kärleken till hästarna som får en del att gå på ridskola. Det är något annat. Något som jag inte riktigt förstår. Något som får dem att se hästarna som ett verktyg, snarare än hjärtevänner.
Hjärtevänner? Visst är det ett gammalt ord för kärlekspartner i mänsklig skepnad? Men när jag försökte beskriva relationen till hästar, dök det bara upp och det kändes så rätt. För hästarna går rätt in i hjärtat och det är precis som att det är där vi befinner oss när vi kommunicerar.
Ni får ursäkta om jag låter flummig, men apropå hjärtat så har det fått sig en törn. I lördags fick jag reda på att min favorithäst ska avlivas. Han har varit skadad länge och blir inte bättre. Jag har sett det. Han har ont. Han står alltid på samma sätt i sin spilta och vill inte gärna flytta på sig när jag ska mocka hos honom.
I tisdags hade jag tid över innan lektionen, så jag bestämde mig för att mocka och sedan skulle jag rykta honom. Pyssla om honom lite. För han har sett så ensam och övergiven ut. Han är inte misskött, så mina insatser var bara en förevändning att umgås med honom. Han verkade uppskatta mina omsorger. Han sökte kontakt och var aktiv. Vid ett tillfälle la han sin haka mot min axel och sedan stod vi bara så tillsammans en stund och andades. Nära.
Jag är så tacksam att jag inte visste då att hans tid var utmätt. Att det skulle bli sista gången jag träffade honom. Jag hade inte kunnat dölja mina känslor.
Ska man se krasst på verksamheten är hästarna de maskiner som gör produktionen av ryttare möjlig. Det är sällan man hör talas om en ridskola som blomstrar. Det är snarare regel än undantag att de kämpar med sin ekonomi. Men det innebär också att om en häst blir skadad eller sjuk, så är inte prognosen särskilt god. En häst kostar och om den inte kan gå lektioner, så genererar den heller inga inkomster. Hästen degraderas från maskin till ekonomiskt slukhål.
Under mina få terminer på ridskolan har en häst sålts och minst fyra avlivats. Jag har inga erfarenheter av en ridskolas verksamhet. Allt jag skriver här bottnar i egna iakttagelser och slutsatser, som färgas av ett blödigt hjärta. Men är det ett normalt förfarande? Eller har ridskolan bara haft otur under den tiden jag varit inskriven?
Ännu en sak som jag reagerat på är kulturen. Man verkar inte hälsa på varandra. Jo, i sin ridgrupp såklart. Men inte när man möter någon utanför stallet på gården. Och inte när någon kommer in i stallet som inte går i samma grupp. Inte en enda gång har någon hälsat först på mig. Det är alltid jag. Och de ser nästan alltid lite besvärade ut. Som om de undrar vad jag är för en skum figur som inte lärt sig de sociala (osociala?) koderna i stallet. Eller om de hört fel... Är det så på andra ridskolor också?
Jag tror att detta får bli den sista terminen på ridskola för min del. Det känns tråkigt på ett sätt, för jag vill ha hästar i mitt liv och jag vill upprätthålla mina kunskaper. Men kanske kan jag hitta någon häst i närheten som jag skulle kunna vara medryttare till....
Foto: Privat
Du har inte fel i dina iakttagelser. Jag har jobbat på ridskola till och från i 30 år (usch vad gammal jag har hunnit bli inser jag). Numera hoppar jag bara in som vikarie för en ridlärare som jag anser har en vettig filosofi i grunden som har elever som är på högre nivå men med ett hjärta för hästar. Det underlättar och kan också vara riktigt roligt. Men det finns alldeles för många som tror att hästarna är en maskin som de har stoppat in pengarna i och då också ska passa in i pepparkaksformen som de har visualiserat. Oavsett hur personen ifråga rider, ger för hjälper, skvalpar runt obalanserad osv...
SvaraRaderaJag brukar tänka att det är en väldans tur att dessa individer håller sig till att rida på ridskola en dag i veckan istället för att ha en egen häst. Den hade det varit riktigt synd om.
Vad det gäller klimatet på ridskolan skulle jag säga att det är högst individuellt. Jag har varit på allt från något som är min lite udda uppsättning av en förlängning av familjen i princip till där man är så anonym så att man inte finns trots en längre tid på platsen. det låter som att din ridskola skulle behöva arbeta med klimatet där
/Lotta
Hej Lotta!
RaderaPå ett sätt lite sorgligt att jag, enligt dig, inte har fel. Fast skönt att min känsla är hyfsat pålitlig. Jag kan inte låta bli att undra hur man fungerar som människa, när man ser hästar som objekt. Å andra sidan ska vi inte dra den diskussionen för långt, med tanke på att jag inte är vegetarian (ännu)... Men nu pratar vi om ridskolor! ;-)
30 år inom branschen! Det är bra jobbat med tanke på att det kan vara ett slitsamt yrke. Jag har en kompis som också jobbat länge som ridlärare. Men jag gissar att det har sina ljusglimtar som du själv skriver! Och inte minst närheten till hästarna!
Så där är det på många ställen. Jag är en sån där knepig människa som hälsar på alla. Nu ser jag iofs ut som en polsk torped och gör det, hälsar alltså, för att förefalla mindre skrämmande :=) Vet inte om jag lyckas, ibland känns det inte så.
SvaraRaderaDet var samma inom vissa delar av hundvärlden. Snackade skit om varandra uppfödare sinsemellan, avlade på defekta gener samtidigt som man spridde dynga gentemot andra. Alltid fanns det någon infallsvinkel som rättfärdigade det egna beteendet framför andras beteende.
Det var en intressant värld att få en inblick i där för 35 år sedan. Efter det har det rasat iväg ytterligare med kamphundar och jyckar som knappt klarar av att andas naturligt och smuggelhundar och coronahundar och en jycke kostar en förmögenhet och har en bättre intensivvård än i Regionen.
Människor. Roten till all ondska.
Haha, gissar att ingen vågar låta bli att hälsa tillbaka! ;-)
RaderaNä, jag kan tänka mig att fenomenet finns inom all djurnäring. Eller bara näring överlag, så fort det handlar om "expertis" och konkurrens. Lyckligtvis finns det eldsjälar med hjärtat på rätta stället!
Intressant att läsa dina iakttagelser från ridskolan. Dottern hyr en häst som vi har på ett privatstall på en ridskola och hon har varit medryttare i ett annat stall. Jag har märkt att många är så osociala, jag som alltid säger hej och gärna vill småprata lite känner mig som ett ufo ibland + att jag alltid gullar och pratar med hästen.... I vårt privatstall hälsar alla men i förra stallet kändes det ofta stelt och konstigt som om man var i vägen trots att vi betalat. Tyvärr är det flera hästar som har fått avlivats på vår ridskola också, mest för att ridskolan mest har råd med gamla hästar tror jag. Jag kallar dotterns gamla hyr ponny för mitt hjärta, för han är världens gulligaste och roligaste häst!
SvaraRaderaMvh Ulrika
Hej Ulrika!
RaderaJust det, precis, man vill ju prata med hästen samtidigt som man grejar med den. Men som du säger, så känns det ibland som att man är konstig som gör det. Som om andra tycker att man pratar för sig själv nästan. :-)
Hej Fumlan,
SvaraRaderaKlockrent det där hur du beskriver en ridskolehästs vardag. Nej, det kan inte vara roligt. Slentrian, samma, samma, och så kommer det människor som hon du beskriver som visar noll känsla för själva hästen. Det finns alldeles för många sådana människor. Känslokalla och med otal avsaknad av någon slags empati eller band med ett djur. Hästen skulle lika gärna kunna vara en cykel. Jag blir så ledsen av sådant. Alla djur har en fin själ som består av så mycket kärlek. Ja, det gör ont.
Vad fint att du tog dig tid med hästen som hade ont. Han kände in dig och kände av att du var genuin och brydde dig och det visade han. Du fick kärlek tillbaka av honom. Vilken fin stund ni fick. Nu får du minnas den.
Jag är glad att det är du själv som tar upp det men jag har alltid tyckt att många hästmänniskor är av en speciell sort. Lite hårda och kalla och kanske inte alls så snälla. När min dotter gick på gymnasiet (med sin häst som hon köpt själv för en billig penning efter att hon varit fodervärd åt den) var tjejerna som gick på ridsport programmet så elaka mot henne. De hade sadlar som var dyrare än hennes häst och var så snobbiga mot Bella. Usch vad illa jag mådde av det. Jag vet att det finns många fina hästmänniskor, men klientelet på ridskolorna har man ju hört talas om. Tur att det finns vissa snälla hästtjejer som skulle göra vad som helst för en egen häst som kan ge hästarna kramar och kärlek på de där tragiska ridskolorna.
Jag tror faktiskt att det finns folk som rider som inte är ett dugg intresserade av själva djuret. Tyvärr. Vad ledsen man blir. Så illa berörd.
Ha det gott och tusen tack för din fina kommentar hos mig.
Varm kram,
Anneli
Hej Anneli!
RaderaMan kan stå ut med mycket, men när man ser sina barn bli illa behandlade... Så hemskt för din dotter och dig! Din beskrivning är på pricken det jag menar med många människor...
Ja, jag fick ett fint minne av "min" häst. Ett sådant som gör ont just nu att tänka på, men som läggs till livets minnesbank med ett rosa skimmer. :-)
Tack för din kommentar, jag vet att du har mycket omkring dig!
Stor kram!
Huvudet på spiken till stor del. Ridskolehäst är nog inte toppenkul. Det enda som faktiskt är bevisat är att de ofta får tillräckligt med motion, gå i flockhage (på grund av platsbrist hos många, men till hästarnas fördel att de får gå tillsammans) och sällan får skador av den typen som privata hästar får, alltså snedbelastningsskador och förslitningsskador. Det beror på att de rids av många olika människor som sitter lite olika, använder händer och skänklar olika etc. En privathäst rids ofta likadant av samma människa hela tiden, och får då typiska skador av ryttarens obalans.
SvaraRaderaNåja, jag tycker synd om ridskolehästar. Och om många privata hästar, om travhästar och om tävlingshästar. Alla skandaler den senaste tiden har fått mig att avstå från att besöka tävlingar till exempel, för jag vill inte se dåliga ritter eller ens ana vad som pågår bakom kulisserna. Folk är vidriga mot djur! Ja, inte alla, men många.
Och det finns bara en sorts värre människor än hundmänniskor, och det är just...hästmänniskor.
HÄSTAR däremot, är det bästa som finns! <3
Kram!
Haha, ja vi har ju pratat om häst- och hundmänniskor förr! Ett outtömligt ämne! ;-)
RaderaJust det, bra poäng. Det finns ljusglimtar även för en ridskolehäst. Har inte tänkt på att det finns nackdelar med att bara ridas av samma ryttare, men det är klart att det måste göra.
Om det finns någon rättvisa, så finns det en särskild himmel för just hundar och hästar. Full med bollar och morötter!
Kram!
Så tråkigt på alla sätt. Jag känner inte till de sociala koderna i stall, men att säga hej, eller nicka vänligt, låter som vanlig hyfs. Låter nästan som om folk skäms för att de är där.
SvaraRaderaHehe, ja precis. Eller att de ser eller vet något som jag helt missar... ;-)
RaderaAlltså det skär i hjärtat när du beskriver ridskolan. Jag har förstått att det är så på många ställen (jag var aldrig ett ridskolebarn själv) och jag förstår att du inte vill fortsätta. På nåt vis stödjer du ju verksamheten genom att betala lektionsavgiften. Sen att folk inte har vanligt hyfs, som att hälsa på andra, det tror jag är olika på olika ridskolor.
SvaraRaderaMen jag tror absolut att medryttare kan vara en lösning för dig. Tror många vill ha en inkännande medryttare hellre än en som ridit i tjugo år. <3
Det stormar rätt kraftigt kring hästsporten, ända sen i höstas med Helgstrand. Jag följer på sidlinjen, glad att jag inte tävlar längre, men faktum är att jag börjat ifrågasätta även ridningen som sådan. Jag älskar verkligen att rida, det är min bästa motionsform, men samtidigt kan jag inte bortse ifrån att det är på mina villkor, inte hästarna. Eller, Celine anser nog att hon bestämmer mer än mig iofs. ;) Men jag har mer och mer börjat snegla på klickerträning faktiskt. Får se vart det slutar!
Haha, Celine kanske tycker synd om dig istället! ;-)
RaderaJag har hört talas om klickerträning i hundsammanhang, men positiv förstärkning fungerar ju på alla såklart. Vad spännande att prova något nytt!
Ja, vi får se hur det blir med medryttargrejen. Jag håller passivt utkik, men ännu har inget dykt upp som känns hundra. Tänkte ändå gå färdigt terminen, så det bästa vore om det dyker upp något till sommaren.