Boktips

Idag är kaffet starkt, svart och gott. Humöret är på den övre skalan och mungiporna pekar upp mot öronen, ja mentalt alltså. Det ska till något väldigt roligt för att jag skulle få för mig att sitta här och le som en fåne i min ensamhet.

Egentligen tänkte jag inte bli så långrandig, jag vill faktiskt bara berätta om två böcker som jag lyssnat på de senaste veckorna. 

Den första heter "Sällsynt kloka varelser" och är skriven av Shelby Van Pelt.

Det är en fin berättelse där vi får följa främst en äldre ensam kvinna som bär på en sorg och förbereder sig för sin ålderdom (i förtid), och en ung man som tycks ha svårt att få ordning på sitt liv. Boken utspelar sig i USA och de två personernas väg korsas tack vare den unge mannens letande efter sin far. Berättelsen och händelseförloppet vävs samman tack vare en bläckfisk, som lite otippat blir den gemensamma nämnaren dem.

Jag är inte världsbäst på genrer, men det är en finstämd och vacker historia och den rekommenderar jag till alla som behöver lite mjukt för själen såhär i höstmörkret.

Den andra boken heter "Din vilja sitter i skogen" och är skriven av Mattias Timander.

Under en kortare tid får vi inblick i en ung mans tankar om livet. Han är född och uppvuxen i norr där man inte ger mycket för vare sig böcker eller storstan, men efter att ha fått smak på finlitteratur av en slump känner han att han inte passar in i byn däruppe. Han drar till Stockholm och sugs in i ett destruktivt kulturliv, och blir dessutom olyckligt förälskad i en kvinna som av någon outgrundlig anledning ändå ser till att knyta honom till sig. Har han hittat hem där i storstan?

Det här är en kort bok och har man möjlighet att lyssna på den, så gör det för bövelen. Det är författaren själv som läser in boken och jag är övertygad om att man missar en viktig dimension av berättelsen om man inte hör dialekten och hans nonchalanta språk. Det är inte ofta jag skrattar högt av en bok, men här gjorde jag vid ett tillfälle det och då var det på grund av hans sätt att blasé återge en inringares samtal till ett radioprogram.

Två fina böcker! Väl bekomme!

 

Snart slut på berg- och dalbanan

Nu är jag trött faktiskt. Att vi precis startat upp en ny kurs som ska ta oss fram till jul, känns rätt tufft. Det är något jag inte kommer att sakna med studieupplägget, de ständiga uppstarterna och de ständiga grupparbetena. 

Jag är alldeles för mycket individualist för det här. Jag försöker bara se det som ett sätt att lära mig att relatera till och hantera människor. Försöker se hinder och svårigheter som utmaningar som jag kan lära mig något av, istället för att ge upp. Vilket jag har varit sugen på vid några enstaka tillfällen.

Samarbete och samverkan är jättebra och jag tror att vi är starkare tillsammans, men inom rimliga gränser. Gränser som jag själv kan vara med och påverka. Jag vill själv förstå nyttan med samarbete. Att nyttan består i att spara tid för kursledarna vid bedömning, är inte en giltig anledning. Av det enkla skäl att jag inte får möjlighet att fullt ut visa min potential på grund av kompromisser och svårigheter att få till tid som passar alla i gruppen att arbeta tillsammans.

Förvisso har jag nästan alltid blivit nöjd med slutresultatet som vi har lämnat in, men det har krävt mycket energi och de senaste 1,5 åren har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag är tacksam för att det närmar sig slutet och att nästa termin kommer att vara mest individuellt arbete.

Egentligen vill jag inte gnälla mer, men fy farao vilket svagt kaffe jag bryggde idag. Helt värdelöst!