Ja, se tonåringar och känslor...

Tema idag? Hm, tonåringar och deras känslor kanske? Mina barn är naturligtvis fantastiska och bäst på alla vis, men de är tonåringar och styrs av känslor. Eventuellt styrs de mer av sina känslor än många andra, åtminstone än mina bonustonåringar.

Jag tänkte idag rikta strålkastaren mot sonen. Det skulle han nog uppskatta - NOT! Men jag tänker att det man inte vet och så vidare... Sonen är den tysta tänkaren. Buttra, tysta tänkaren. Sitter ofta på kammaren och drar egna slutsatser, eftersom han inte pratar om saker med vettiga människor. Som mig till exempel.

När han var lite yngre gick vi pratpromenader. Det var jättebra. Även för mig. Jag lärde mig att tygla mina frågor och vänta ut honom. Det räcker att jag bara öppnar med något, sedan ska jag vara tyst och vänta. I tystnaden formuleras tankar till ord som kommer ut så småningom.

Häromdagen fick jag dock använda en annan taktik på grund av tidsbrist. Han hade varit arg och ledsen för att han missade tåget till skolan. Tyckte att det var så typiskt. Orättvist. De måste väl ha sett honom där precis utanför dörrarna, ändå stängde de och körde iväg. Så jäkla typiskt. 

Hör ni varåt det barkar? Offerkoftan. Jag är livrädd för offerkoftan. Människor som inte tar ansvar för sina liv, skyller på andra och allting bara händer dem. Så himla typiskt. Det kunde man ju fatta, att det skulle bli såhär! 

Nu är sonen ännu bara en tonåring, men han är en mycket intelligent tonåring. Så jag tänker att jag vill ge honom en bild över hur man kan välja att se på sitt liv. Bara som ett medskick. Jag frågade honom om han visste vad ett flipperspel var. Frågan var delvis retorisk, för min beskrivning av ett flipperspel var högst avgörande för att min bild skulle bli logisk.

Föreställ dig kulan som studsar runt där inne, slår emot olika saker, åker fram och tillbaka. Ibland kraschar den och ibland får den en kraftig skjuts uppåt och så fortsätter de tvära kasten ett tag till. En del skulle säga att det är precis så de har det i livet. Det är de själva som kastas runt i den där världen, helt beroende av att någon annan sköter spakarna. Helt utan egen vilja eller förmåga att själv påverka.

Om man istället byter fokus och tänker att det är du som sköter spakarna. Kulan är ditt liv och dina val. Du kan inte styra allt, men du kan påverka mycket och ju mer du spelar desto duktigare blir du på att hålla kulan igång. Ibland kommer kulan att åka i botten. Allas kulor åker i botten ibland för ingen är så duktig att man kan hålla kulan i spel hela tiden, men du kan välja att skjuta upp kulan igen och göra ett nytt försök.

Okej, det kanske är lite lamt med metaforer men jag gillar dem. Nä inte gillar förresten, jag älskar när jag hittar en metafor för någonting. Jag kanske inte kan berätta exakt hur jag känner och få någon att förstå exakt hur jag menar, men om jag hittar något som någon annan kan relatera till så bättrar det på chanserna. I det här fallet lyckades jag. Han förstod. Han började till och med prata med mig, om sina känslor. 

Jag är inte mer naiv än att jag inser att när känslorna stormar kommer det där flipperspelet vara det sista han tänker på. Jag var också noga med att säga att det är viktigt att ge plats åt de där känslorna som kommer fram. En stund. Det hör till när man ska bearbeta något, man får bara försöka se till att de inte förstör hela dagen. För så är det för sonen. Hela hans dag är dömd att gå åt hel***e. 

Ja, vi ska inte gå in på självuppfyllande profetior också, men jag kan ha sagt att om den gör det så är det för att du har bestämt dig för att den ska det.

Ibland undrar jag vad de stackars barnen kommer att minnas mest av mig när jag är borta... 😉