Nu är jag trött faktiskt. Att vi precis startat upp en ny kurs som ska ta oss fram till jul, känns rätt tufft. Det är något jag inte kommer att sakna med studieupplägget, de ständiga uppstarterna och de ständiga grupparbetena.
Jag är alldeles för mycket individualist för det här. Jag försöker bara se det som ett sätt att lära mig att relatera till och hantera människor. Försöker se hinder och svårigheter som utmaningar som jag kan lära mig något av, istället för att ge upp. Vilket jag har varit sugen på vid några enstaka tillfällen.
Samarbete och samverkan är jättebra och jag tror att vi är starkare tillsammans, men inom rimliga gränser. Gränser som jag själv kan vara med och påverka. Jag vill själv förstå nyttan med samarbete. Att nyttan består i att spara tid för kursledarna vid bedömning, är inte en giltig anledning. Av det enkla skäl att jag inte får möjlighet att fullt ut visa min potential på grund av kompromisser och svårigheter att få till tid som passar alla i gruppen att arbeta tillsammans.
Förvisso har jag nästan alltid blivit nöjd med slutresultatet som vi har lämnat in, men det har krävt mycket energi och de senaste 1,5 åren har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag är tacksam för att det närmar sig slutet och att nästa termin kommer att vara mest individuellt arbete.
Egentligen vill jag inte gnälla mer, men fy farao vilket svagt kaffe jag bryggde idag. Helt värdelöst!
Grupparbete kan vara både välsignelse och förbannelse. Jag är själv mer av en ensamvarg som ogillar att exempelvis parprogrammera. Trots det måste jag nog erkänna att när jag väl gör det så lär jag mig en hel del nytt. Obekvämt måhända men lärorikt.
SvaraRaderaDu får sätta på en ny panna, svagt kaffe går ju inte att ha överseende med.
Jag är för snål för att vaska. Det vart ju inte helt skällt, så lite koffein fick jag nog i mig ändå. Nästa bryggning ska jag vara mer noga med!
RaderaVisst har du rätt och jag tänker att vi lär oss mer effektivt när vi är utanför vår komfortzon, just för att få det avklarat måhända.
Tror många av oss känner igen oss i det där. Att behöva få till ett resultat när inte alla i gruppen har samma motivation, eller kunskapsnivå, eller tiilgänglig tid, eller förmåga att kommunicera.
SvaraRaderaSnart jul i alla fall. Allt blir bättre när julen är över.
Nej det är mycket som ska klaffa och den här gången blev vår grupp på tok för stor. Three is a party, five is a crowd! Nästa gång ska jag sätta streck i cell 4-6!!!
RaderaFörst ska varje enskild individ få samla på sig kunskaper och få dem testade, så att det finns en grund för var och en. Därefter kan man möjligen ha ett grupparbete där alla förhoppningsvis är pålästa och har något att bidra med.
SvaraRaderaDet sägs att man ska förberedas inför arbetslivet, att det är därför man har grupparbete men går man en utbildning där de flesta kanske redan har varit ute i arbetslivet så är det på något sätt nedlåtande. Dessutom sliter grupparbeten när man hela tiden ska försöka få ihop det med ett antal andra som kanske inte alltid är så tillmötesgående. Ett litet grupparbete per termin skulle räcka för mig, helst inte alls, tycker bara att det sliter mentalt, alldeles för mycket. Kanske för att jag har samvete och ansvarskänsla och vill dra mitt strå till stacken.
Kunde inte sagt det bättre själv. Jag köper argumentet att man måste kunna samarbeta och samverka med andra ute i arbetslivet och då kan grupparbete fylla en funktion, men inte i den här utsträckningen. (och helst inte alls...)
RaderaOfta har varje kurs både ett grupparbete och en individuell bedömningsdel men inte alltid, då får samtliga i gruppen samma individuella betyg grundat på det gemensamma arbetet. Nej, den där delen gillar jag inte, eftersom vissa tar gräddfilen!