Min man jobbar den här veckan så jag har semester alldeles själv här hemma. Det är skönt det också, för den som trivs i eget sällskap. Jag har solat, lyssnat på sommarpratare, skrapat och målat ett litet staket och varit hos hästen. Idag ska jag träffa en kompis på stan och vi ska luncha och dricka bubbel mitt på ljusa dagen. Det är sådant man kan göra när det är semester.
Jag försöker hänga med i vädersvängarna på SMHIs app, men det ändrar sig fort där. Igår visade det att det skulle vara uppehåll och mulet när jag ska åka in, men nu visar det regn. Jaja, paraply hade jag ändå tänkt släpa med mig, fast då mest i förebyggande syfte.
Det är dessutom Gothia Cup, säger de som hänger med i fotbollssvängen. Förhoppningsvis håller det klientelet huvudsakligen till på McDonalds när det knorrar i magarna och inte på uteserveringarna så att vi får plats med våra små ändalykter och bubbellystnad.
Dammsugit! Det har jag också gjort, till förbannelse! Min son sommarjobbar hos en bonde och de senaste veckorna har jag jagat hö på golvet. Farit fram som en furie med dammsugaren. Nej, jag överdriver nu. Faktum är att jag insett att jag gillar fenomenet, hö på golvet och kläder som luktar lagård. Jag kanske inte gillar det så mycket att jag tvättar hans kläder tillsammans med resten av familjens just nu, men ändå. Vad är det för fel på dig, undrar ni nu? Särskilt ni som är födda och uppvuxna i stan.
När jag känner doften av lagård drabbas jag av nostalgi och minnen från barndomen. Min bror och jag som fick hjälpa till att utfodra korna med varsin liten skopa pellets. Det rytmiska ljudet från mjölkmaskinerna. För det här barnet var det helt naturligt att se mjölken färdas i ett genomskinligt rör uppe i taket, från kornas juver till tanken i mjölkrummet. Smaken av den varma söta mjölken som vi ibland fick provsmaka. Synen av pappa i den blå overallen och bältet med mjölkpallen som han satt på vid mjölkningen.
Minnet av hur det kändes att sticka in handen i kalvarnas mun och deras förvånansvärt sträva tunga mot huden. Hur tung skrapan kunde vara att dra över gummimattan och ner i rännan när man mockade, och hur vilsamt det var att i dämpad belysning strö ny halm efteråt. Då visste jag att snart skulle vi släcka och korna få gå och lägga sig på den fina gula halmen.
Tänk vad stor betydelse lukter har för våra minnen. Jag känner verkligen med de personer som förlorade sitt luktsinne vid pandemin och aldrig fick tillbaka det. Den dörren till minnena är stängd och inga nya lukter kan skapa nya minnen.
Jag är tacksam för höet på golvet och lagårdsosande kramar från min son. Livet rullar på i en rasande fart och det är nästan lika svårt att hänga med i det som i väderappen. Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar