Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?