Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också".