Valet, köket, jobbet - livet

Jag följer några bloggar och de ska ju, mig veterligen, poppa upp automatiskt när författarna publicerar nytt, men ibland får jag känslan av att det inte fungerar som det ska. Ibland händer det inget nytt på flera dagar, eller så är det en hel rad med inlägg från en och samma blogg som kan sträcka sig veckor tillbaka. Är det verkligen i sin ordning? Känner någon igen sig? 

Sedan inser jag att jag om någon inte ska ha åsikter om hur andras inlägg publiceras, jag är ju vansinnigt dålig på att uppdatera själv. Desto bättre är jag på att måla men det är inte på långa vägar lika trevligt som att sitta i lugn och ro och knåpa ihop ett inlägg. Nu unnar jag mig lite skrivtid till mitt morgonkaffe.

Jaha, så var valet över. I den bästa av världar hade vi nu sluppit vidare ältande av politiska ämnen, men nu får vi väl stå ut tills vi får en slags regeringslösning på plats och det kan visst ta ett tag. 

För länge länge sedan, typ i våras innan vi köpte gården, satt jag lite uttråkad framför datorn och fick plötsligt en snilleblixt. Jag skulle ansöka om att bli röstmottagare. Ett tag senare fick jag beskedet att jag blivit antagen som röstmottagare på valdagen. Hoppsan. Jaha, då var jag alltså antagen. Gick det inte lite för lätt? Fanns det någon hake som jag missat? Är det ett uppdrag som ingen egentligen vill ha? Har jag gjort något dumt?

Nu vet jag mer. Jag är glad att jag provade på att arbeta i valet, faktiskt också ett sätt att bidra till demokratins upprätthållande. Passade det mig? Nja! Redan efter en halvtimma kände jag hur musklerna i ansiktet började krampa efter ett konstant leende mot folk. Var det ens fortfarande ett leende eller hade det förvridits i en grimas? Vi kanske kan säga att det var ett jobb för Fumlan efter klockan 20:00. Då blev det faktiskt riktigt roligt. De övriga röstmottagarna tyckte nog att jag var lite knäpp efter att ha uttryckt min glädje över arbetet med att sortera, räkna och öppna kuvert. Det hade jag kunnat fortsätta med i flera timmar. Det om detta.

På hemmafronten närmar vi oss en viktig milstolpe. Vi är snart färdiga med hall, kök, veranda samt trappan upp till övervåningen. Tre rum som vi valt att knyta ihop på grund av deras placering i förhållande till varandra i planlösningen. Jag är överjordiskt glad, stolt och lättad över resultatet. Det är vackert, harmoniskt och välkomnande. Här vill jag vara!

Jag tog hjälp av AI att skapa ett liknande kök

 för att visa hur det blev på ett ungefär med färgsättningen.

Vidare så nämnde jag i ett tidigare inlägg att jag hade en jobbdipp. Den är helt över nu och jag trivs för tillfället väldigt bra. Det sker små skiftningar som gör att jag känner att de eventuellt vill satsa på mig, utöver all muntlig uppskattning jag får. I takt med att min roll medvetandegörs utanför mina egna domäner ökar kraven på att jag ska sätta mig in i olika system och rutiner. Det är bra, jag vill ju ha koll. Jag vet bara ännu inte riktigt på vad. Det ökar också behovet för mig att lära mig sätta gränser, för att inte riskera att ta på mig för mycket. Nu börjar alltså en balansgång som måste växa fram parallellt och jag gissar att risken finns att jag kommer att trampa på minst ett par minor. 

Jag kan också konstatera att mina barn inte är små längre. De har numera både körkort, bil och rösträtt. Herregud, vad hände? Var det livet som just drog förbi? I teorin har jag inga barn längre, i praktiken kommer jag alltid att ha det. En rätt skön känsla...

Det blev fredag denna vecka också, 

då säger vi så haregötthaj!