Nu - då - sen

Med en lugn hemmamorgon framför mig funderade jag på om jag skulle inleda den med att lösa lite korsord, eller skriva ett inlägg. Det var ju ett tag sedan ändå. Behagliga alternativ båda två men jag fann mig snart i full gång med att besvara jobbmejl. Efter en snabb reflektion över hur det kändes, kunde jag konstatera att det ändå inte var så tokigt ändå. Varken tråkigt eller betungande, rent av nästan lite roligt.

Jag har svårt att ta in hur min arbetssituation såg ut bara för några år sedan. Varje cell i mig var styrd av klocka och stress, på ett arbete som jag dessutom tyckte var tråkigt och frustrerande. Att jobba hemifrån fanns inte på kartan, arbetets karaktär tillät inte det. 

Det var egentligen pandemin som öppnade mina ögon på riktigt. Hur olika yrkesgrupper drabbades på olika sätt, tvingades utsättas för smittorisk, tvingades bära skavande och varm skyddsutrustning, tvingades sjukskriva sig för minsta lilla symptom och därmed gå miste om lön. Samtidigt som andra kunde sitta hemma i lugn och ro i finblus och mjukisbyxor, få hem ergonomiska skrivbord och skrivbordsstolar, spara pengarna som tidigare gått till bensin och kollektivtrafik, spara tiden som det annars tog för att ta sig till och från arbetet, fortsätta jobba och få en opåverkad lön trots att man hade lite kill i halsen. 

Jag är inte så stolt över detta, men där och då kände jag att jag ville ha samma förmåner som den sistnämnda gruppen. Hade jag varit mer altruistiskt lagd hade jag istället valt en inriktning för att förbättra villkoren för de yrken som drabbades hårdast. Nu blev mitt primära mål att förbättra mina egna arbetsvillkor och förhoppningsvis även hitta ett yrke som jag kunde avancera inom och som dessutom kanske till och med kändes lite meningsfullt.

Det ena utesluter inte det andra. När man flyger får man alltid informationen att man först ska ta på sig sin egen syrgasmask, därefter ska man hjälpa andra att få på sina om det behövs. Kanske behöver man skapa sig rätt förutsättningar. Jag kan ju inte rädda någon annan från att drunkna om också jag själv håller på att drunkna.

Jobbet jag har idag medger inga större utsvävningar av det slaget, men jag har möjlighet att påverka små små saker som kan betyda mycket för enstaka individer. Min roll tillåter mig att skapa förutsättningar och bidra till trygghet för andra, som i sin tur behöver känna sig trygga med att de kan utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Det gynnar i förlängningen allmänheten vid särskilda tillfällen. Jag känner också att det här bara är början, men jag vet inte riktigt till vad. Oavsett så är det en härlig känsla, nu är det bara Up, up and away!

Ha en fin fredag!