Tabu? - Våga prata om det

Just detta att våga prata om sådant som man normalt undviker att prata om, tror jag är nyckeln till så mycket här i världen. Beroende på hur man är uppväxt, både i fråga om arv och miljö, varierar det från person till person vad som känns tabu att prata om. Det kan handla om allt från pengar till sex, politik och psykisk ohälsa. 

Genom att avdramatisera tidigare tabubelagda ämnen, kan vi bli mer transparenta och få en bättre kommunikation. Med en bättre kommunikation kan vi få en ökad förståelse för våra medmänniskor, och därigenom nå en större tolerans.

Med dagens sociala medier är vi ständigt uppkopplade mot vår omvärld. Borde inte det gynna vår förståelse för vår omgivning? Inte riktigt. Vi tenderar nämligen att hålla oss inom vår egen värld även på nätet, där vi söker oss till likasinnade som delar vårt eget synsätt. Det är bekvämt att stämma in i klagosången utan att behöva reflektera särskilt mycket. 

Man läser samma kommentarer i samma kommentarsfält och blir lika förbannad som vanligt över att allt är så skevt. Men vad kan JAG göra? Det är som det är, det kan ju inte JAG ändra på!

Men vet ni? Jag tror att vi KAN ändra på saker. Vi måste bara prata om det. Fast inte i ett kommentarsfält infekterat av troll. Vi måste öppna munnen. Vara nyfikna och ställa frågor. Hitta forum att prata i. Vi är alla olika och har olika preferenser när det kommer till forum att prata i. Jag pratar här. Några pratar vid fikabordet. Någon föreläser. Men räcker det?

Jag tror att vi behöver lära oss att prata om obekväma saker. För oss vuxna kommer det kanske inte naturligt, för det var nog inte helt vanligt att man hade öppna diskussioner kring middagsbordet under vår uppväxt. Därför blev jag så glad när jag idag läste ett blogginlägg av psykolog Siri Helle, där hon berättar om sin kamp för att få in psykisk hälsa på schemat i grundskolan. Precis så! 

Det är ett fantastiskt bra första steg att avdramatisera psykisk hälsa och ohälsa. I vanliga fall är det först när man själv drabbas av det som ämnet kommer upp, men då befinner man sig i en oerhört sårbar situation. Och man drar sig för att prata om det eftersom man känner sig svag eller dålig. Om vi istället lär oss att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa, kanske steget inte känns så stort att ta när man väl börjar må dåligt. 

ALLA har en psykisk hälsa och vi borde lära oss mer om hur vi värnar om den! Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag har hela livet burit på en skam. Som inte ens var min. Som inte ens borde funnits. Jag tog över den som barn och närde den. Det är först nu, sedan något år tillbaka bara, som jag förstod det. Insikten var så kraftfull att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Så jag grät, processade, drog slutsatser och blev fri. Eller ja, inte fri. Vanans makt är stor. Men nu kan jag stanna upp och fråga mig själv varför jag tänker eller reagerar på ett visst sätt. Och jag har blivit mycket mer medveten om och observant på mig själv.

Tänk om vi bara kunde få lära oss vad begreppet arv och miljö kan innebära, redan i grundskolan. Och att det är okej att må dåligt ibland, och det finns vuxna människor i vår närhet som man kan få prata med då. För det vore ju fantastiskt om det var så. Det finns oändligt med möjligheter i hur man kan lägga upp ett sätt att introducera psykisk hälsa för barn. Gör man det i skolan, får dessutom alla barn tillgång till samma information. Oavsett bakgrund!