Från campus

Idag blir det ett lite annorlunda inlägg. Jag har lunch nu. Sitter på campus med en termos med Varma koppen, redd kyckling (inte rädd, åtminstone inte längre). Tveksam till att det ens är kyckling. Är lite frusen idag. Har ett stort behov av att vara självsam. Har också behov av sitta i en mjuk och omtänksam soffa. Hittade en, problemet är att det är en sittgrupp för minst fyra personer. Jag ber till högre makter att ingen ska komma och tränga sig in i min självsamhet. Jag har placerat ut min telefon, min tumvantar och lite papper framför mig. Får se om det sänder rätt signaler. Det slår mig nu att kycklingsoppa är helt rätt idag. 

Det var luciafirande på Drottningtorget idag, sången ljöd ren och stämningsfull och jag lokaliserade luciatåget till Hotel Eggers balkong. Jag hade precis missat spårvagnen så jag sällade mig till skaran framför hotellet. Det var mysigt. Hade jag vetat om det här skulle jag packat ner en lussekatt, för det hör ju liksom till.

Rummet har fyllts på och det hämtas stolar från andra bord i närheten som ingen ännu hunnit sätta sig på. Men i mina soffor är det alltjämt tomt. Bordet intill pratar om sneakers och billig öl, någon pratar dalmål. Det är faktiskt lite roligt och en fascinerande tanke. Finns det någon annanstans som så många människor med olika bakgrund strålar samman som på ett universitet? 

Vi hade en 10-minuters paus förut. Jag satt kvar. Ville inte resa på mig. Inte gå ut i korridoren. Inte vara social. Läraren gick fram och ställde sig framför mig. 1,5 meter bort. Öppnade fönstret för att få in lite luft. Vände sig åt mitt håll. Jag fick känslan av att han visade att han var tillgänglig för samtal. Men jag hade ingenting att säga. Egentligen har jag massor som jag kan tänka mig att prata med honom om. Men inget speciellt, så jag kom inte på något vettigt att öppna med. Så jag fortsatte scrolla på Instagram. Han stod där en stund. Stängde fönstret. 

Han vet lite för mycket om mig. Jag har varit väldigt öppen i mina inlämningar. Jag gillar ju det, att skriva om mina tankar. Men att han vet allt jag låtit honom veta, genom det jag skrivit... och inte skrivit. Han känner mig. Jag känner inte honom. En twist på maktbalansen. Han är inte bara min lärare. Han vet sådant om mig som ytterst få andra människor har fått veta. Reflektioner om min bakgrund. Vem pratar man annars om sådant med, om inte en främling som jag aldrig kommer att träffa igen när den här kursen är slut. Jag har tilldelat honom rollen som min tysta terapeut. Jag vet att det är i sin ordning. Jag vet att andra har gjort samma sak. Han har varit tydlig med att vi får välja hur utlämnande vi vill vara. Han har också tackat i generella ordalag för det förtroende som vissa av oss valt att ge honom.

Folk borde vara i matkoma nu, men ljudnivån har stigit markant. Utanför går folk förbi. Andas ut rökpelare, ser ut som drakar som fått slut på eld. En drake har glitter i håret, hon är gammal och lutar sig mot en krycka. Hoppas att hon inte halkar.

Soppan är slut och jag har fått upp tillräckligt med värme för att skala av mig jackan. Strax börjar lektionen igen.

Over and out!

Snus, värt att försvara?

Jag såg nyligen en YouTube-serie som handlade om hur Sveriges beredskap såg ut tidigare, innan nedrustningen. Det var verkligen intressant och man hade många bra idéer om hur man skulle lösa tillgången på det mest nödvändiga. Däribland framställning av snus under krigstider! Det säger ändå något om hur djupt rotat snusandet är i den svenska folksjälen. Och kulturen hänger kvar genom att det lanseras nya sorters snus, som smakar melon, lakrits och mint. Det finns även med smaker av Pilsnerkôrv, Daiquiri och Glögg & Kanel. Är det ens snus längre eller har vi hamnat på en AW i juletid?

Jag har provat snus i unga dar men det var inte min grej. Med det sagt vet jag däremot inte om jag skulle våga prova idag. Det känns som att risken att bli fast är större idag med alla goda smaker som finns att välja på. Men all heder åt Swedish Match R&D avdelning, de vet hur de ska överleva i en bransch som klassas som moraliskt tveksam. Dels genom att hitta nya målgrupper men också genom att ha tagit fram en försvarlig mängd nikotinfria alternativ. När jag googlade lite snabbt såg jag att det finns några mindre tillverkare också, men jag är som sagt inte så väl bevandrad i ämnet. Någon som provat något annat än Swedish Match sortiment?

Ska vi snacka lite om börsen? Vad tror vi? Det har gått åt rätt håll de två senaste månaderna, men som alla vet är det inte samma sak som att vinden har vänt. Vissa förutspår ännu ett dystert börsår, medan andra är mer positiva och tycker sig skönja ljuset i tunneln. Själv gör jag ingenting som jag inte gjort förr. Det vill säga jag köper och behåller. Skillnaden är summorna då. Jag har ju inte mycket att sätta in på börsen, men jag har lyckats peta in några tusenlappar under hösten. Det är bättre än noll och jag kommer dessutom att få en liten del av bonusen nu innan jul. Större delen av den kommer att åka in i Framtidsportföljen. Ka-ching! Jag har fyllt på lite i mycket, passat på när det varit tillfälligt nedtryckt. 

Vad mer? Jo, roligt ju! Vi köpte bil för ett par veckor sedan och gissa vad? Den strular. Eller nä, den går faktiskt inte att köra alls. Vi var ute och åkte igår, en sväng till IKEA och Hornbach på Hisingen och sen hem igen. Men plötsligt när vi har en dryg mil kvar hem, så börjar den hacka vid kraftig acceleration och ökar inte i fart. Vid normal gas märktes inget, men vid lite hårdare tryck på gasen började den hacka oavsett fart och växel. Vi vet att vi tankat rätt, men jag tänkte att det var en dålig batch med bensin. Samtidigt har vi kört 17 mil efter tankning, så det borde märkts tidigare. Min man har lite andra teorier som har med cylindrar och spolar att göra. Bärgaren var här och hämtade bilen igår, vi får väl se vad domen blir. 

Snart får jag veta om jag kommit på det jag sökt till våren. Tre separata kurser, varav en är Grundkurs i juridik och de andra två är Hälsofrämjande ledarskap och Arbets- och organisationspsykologi. Jag vågar outa det eftersom det blir på distans alltihop. Kursen jag läser nu tänkte jag berätta mer om när den väl är avslutad. ;-) 

Har kommit på att det finns lite smått och gott i utbildningsväg på nätet också. Har precis tagit del av några stycken, två inom Försvarsmakten och en på Folkhälsomyndighetens sida. Man "blir" ju ingenting, men det är aldrig fel att fylla på i kunskapsbanken.

På grund av oskäligt dyrt smör i butikerna, har vi gått över till margarin här hemma. Det var en hög tröskel, men jag får erkänna att det har gått bättre än jag trodde. Både till mat och bak. Tack och lov för det, annars hade vi nog fått klara oss utan lussekatter i år. Men nu har vi redan bakat vår tredje batch och jag tycker inte att jag känner någon jätteskillnad faktiskt. 

 

Tisdag idag! Woop woop! (och Onneksi olkoon Suomi!)

 

Med hjärta och plånbok

Hoppas att ni inte glömt bort mig, trots att jag varit lite frånvarande. Jag tycks lida brist på både tid och energi för tillfället. Årstiden kan mycket väl vara en bidragande orsak, men i förhållande till mitt engagemang i skolan är den trots allt perifer. För skolan tar mycket av mig just nu. Jag trodde att detta skulle vara en något lugnare period i kursen, men det är full fart framåt som gäller. 

Vi läser och skriver hemma och har praktiska övningar och samtal på plats. Att läsa och skriva är inga problem, det är det praktiska som kräver mest av mig. Det är långa dagar och ett klassrum blir väldigt fullt av olika energier, så jag är helt slut när jag väl kommer hem. Med det sagt så vill jag också säga att jag verkligen tycker om min klass, det är många som jag trivs bra med och har stort utbyte av. Därför känns det lite vemodigt att vår tid tillsammans är över i januari. 

Vi hade en övning som gick ut på att ge varandra presenter i form av positiv feedback. Jag har hört talas om det förut, men aldrig provat. Efter att ha lyssnat på feedbacken (svårare än man tror) kändes det nästan som att käkarna krampade, så mycket log jag. Den finaste feedbacken fick jag från en kille som jag bara pratat ytterst lite med. Han sa att han uppfattade mycket i klassrummet som kantigt, men att jag gjorde det rundare. Liksom filade ner kanter och hörn. Han tyckte att jag var som en kopp varm choklad. Jag blev alldeles varm i hjärtat, för det kändes så genuint.

Jag tror att vi överlag är dåliga på att visa vår uppskattning. Så mycket i vår tillvaro handlar om att överleva och om att hitta vår egen plats i livet. Vi glömmer helt enkelt hur mycket man får tillbaka när man är generös mot andra. Det är som att man är en del av något större, när man inser att man har makten att få någon annan att må bättre. Speciellt med så små medel som ett leende eller några snälla ord.

Det om detta. Äntligen har snön letat sig ner mot sydligare breddgrader och det är ett fantastiskt vackert landskap vi vaknar upp till. Tråkigt nog är snön inte här för att stanna, vilket betyder att den snart kommer att förvandlas till en grå blöt sörja. Men idag ska jag njuta, för jag har ynnesten att inte behöva ge mig iväg till jobb eller skola. Däremot kom det precis ett mail från skolan där de informerade om att skolskjutsarna är inställda. Bussarna är förhindrade att ta sig fram under rådande väderlek stod det och det låter som att det kommit en meter snö. Minst! Fast från mitt köksfönster ser det snarare ut som en decimeter. Nåväl, jag hoppas att alla barn som får vara hemma idag går ut och åker pulka. Jag hoppas också att alla som ger sig ut med bil på vägarna har vinterdäcken på.

Vi blir då och då påminda om hur utsatta andra människor är i världen. Som i juletid eller när snön kommer. Så även jag. Tänk vilken tur jag har som är varm, mätt och trygg. Som kan unna mig att få julkänslor och planera när vi ska åka och hugga gran med hela familjen. Alldeles nyss surfade jag in hos en hjälporganisation och skänkte en liten slant. Jag har inte mycket men tänker att det ändå är mycket mer än vad många andra har. Om du tänker likadant, kanske du kan tänka dig att göra detsamma. 

Välkomna till Fumlans pysselhörna! Snart blir det ljus i vårt hus.

Ha en fin vecka! 💓

I bilhallen

Vi går i bilbytartankar och igår var vi och tittade på det första prospektet. Bilen var helt okej, men priset kändes i överkant så vi var lite tveksamma. Begagnatpriserna är som bekant höga nu, men då måste det kännas helt rätt också.

Säljaren hade varit väldigt trevlig och tillmötesgående, såklart, och vi provkörde och tog sedan in den i hallen för att kolla i bättre ljus. Den var fin, men hade blivit stående hos bilhandlaren i några månader. Jag är inte så insatt i bilbranschen, men det känns rent spontant som en ganska lång tid. Hans argument var att de hade glömt att skriva ut att det var drag på bilen och att de skrev till det den här veckan, vilket jag har svårt att tro faktiskt. Kanske var det sant, men mer troligt är att han drog en fuling. Dessutom skulle båda uppsättningarna med däck behöva bytas ut inom en snar framtid. Men han kunde inte göra någonting på priset.

Väl tillbaka i förhandlingsstolarna upplevde jag att säljaren plötsligt blev aggressiv i sin roll. Inte aggressiv som i arg, men väldigt drivande och han ville verkligen tvinga oss till ett beslut på plats. Plötsligt flyttar han blicken till något bakom mig och flyger upp.

- Ursäkta mig, min kollega ville något. Alldeles strax tillbaka, säger han och lämnar oss.

Jaha, det var otippat. Han sitter och försöker få till en deal men avbryter oss sedan mitt i en mening, för att prata med en kollega. Vad kan vara så viktigt att man lämnar ett kundmöte? Vi hade bestämt oss för att vi vill fundera lite, åtminstone över natten. Och medan han var borta försäkrade vi oss om att vi båda var inne på det. 

Troligtvis kände säljaren av vår tvekan, för när han kom tillbaka sa han:

- Ja, ursäkta igen. Det var min kollega som, ja han sa att det är en till som är intresserad av bilen. Som är väldigt på, om man säger så. (Ursäktande leende) Och vi håller inga bilar, men om ni vill ha den så är den er. Men som sagt, vi kan inte hålla och nu har ni ju till och med provkört och så, så att...

- Okej, så du kan inte ens hålla den till imorgon förmiddag? frågar min man.

- Nej, vi håller inte. Har ni tur så finns den kvar.

Här lägger jag händerna på armstöden för att signalera att mötet är över, och säger att det är nog en risk som vi får ta helt enkelt. Vi vill fundera eftersom priset är högt. 

På riktigt? Kör man den? Det är rent förolämpande att han tror att vi är så naiva. Att han trodde att vi skulle svara att: Oj, vilken otur att bilen stått här i månader men just när vi kommer och tittar så dyker plötsligt ännu en spekulant upp. Som dessutom är väldigt på. Ja, då får vi skynda oss att köpa den. Speciellt nu när vi till och med fått förmånen att provköra!

Vi hade verkligen inte bestämt oss, vi ville verkligen fundera. Men hans beteende blev spiken i kistan och jag blir uppriktigt nyfiken på hur ofta det fungerar. Är det en framgångsrik strategi att tränga in kunden i ett hörn och dessutom inte vara öppen för att göra minsta eftergift? Även om marknaden är hetare än förut, så var bilen iskall! Missar jag någonting? 

Har ni blivit överkörda i bilhallen?

Många hundralappar små...

...blir en stor förmögenhet. Eller nåt!

Det är lätt att låta bli att lägga upp saker till försäljning just för att man - jag - tänker att det inte rör sig om några pengar. Why bother? Barnens gamla stövlar till exempel, vem skulle betala för dem? Men faktum är att jag tenderar att jämföra med inköpspriset. Ett stort, men ganska vanligt misstag. En vara är trots allt inte värd mer än någon är villig att betala. Värt att ha i åtanke även vid nyinköp! Om jag kan acceptera att få 50 kr för ett par stövlar, även om de knappt är använda och ett känt stövelmärke, så är det 50 kr mer än innan och jag får mer plats i garderoben. Risken är också att jag tillslut blir så trött på att de står och samlar damm att jag skickar iväg dem till Emmaus eller Myrornas (eller vad det nu står på containern). Inget fel i det, men om jag skulle kunna få 50 kr så låter det alternativet ganska korkat för någon som lever på CSN.

Det är egentligen bara att kavla upp ärmarna, plocka fram dammtrasan och kameran. Kommer man bara in i rätt mode, så har det en förmåga att rulla på ett tag. Sedan tröttnar jag. Men det är bra om det inte hinner gå alltför lång tid emellan, så att det börjar kännas övermäktigt. Vet man inte i vilken ände man ska börja, blir tröskeln rätt hög. Bättre att köra en räd då och då. 

Vi har en annan kategori; presenterna! Jag kan faktiskt inte sälja presenter, även om jag inte vill ha dem. Det är därför jag nu har avsagt mig presenter från nära och kära, risken är alltför stor att jag får något jag aldrig själv skulle valt. (Om de sedan vill donera en flaska vin till en fattig student, är det ett initiativ jag ivrigt uppmuntrar!) Samma med fina blommor, det är så bortkastat på mig. Jag dödar allt, trots goda intentioner. Men presenter från arbetsplatsen då? Ja där är jag inte omöjlig när allt kommer omkring. Inte samma samvetskval som spökar, så det har hänt att saker lagts ut på Tradera. Fast ibland får vi presentkort och då kan vi välja något som vi behöver eller tycker om.  Vi har till exempel inte lagt egna pengar på badhanddukar eller sängkläder på ett bra tag. Och en gång valde jag faktiskt en fin skål från Georg Jensen, bara för att lyxa till det. ;-)

En sak till. Det där med frakt. Om det är stora saker eller små summor det handlar om, använder jag Facebooks marketplace i första hand. Gratis att annonsera och ofta kommer någon i närheten och hämtar upp varan illa kvickt. Ergo = ingen frakt! Säljer jag på Tradera brukar jag skriva att det är gratis frakt och räkna in det i mitt lägstapris. Kan locka fler och jag väljer fraktsätt.  

Nåväl, andemeningen med kvällens inlägg var just insikten om att plötsligt spelar även de små summorna en stor roll. Men så borde det alltid vara och jag vet att ni är många därute som redan resonerar så, jag predikar kanske för redan frälsta. Jag hoppas att jag nu är en omvänd själ och att jag kan hålla kvar vid min nya religion även e.k.r. (efter kassans reduceringsperiod).

Snart på en loppis nära Dig!

Trevlig vecka på er! Höstlov och allt, håll ut föräldrar snart är det fredag igen!

Bubblor, böcker, börsen

Efter en intensiv vecka kan man äntligen se köksbordet igen, framför mig har jag samlat ihop all kurslitteratur och kollegieblock till en stor hög. Högen symboliserar att jag är klar med den här delkursen. Ja nästan i alla fall, jag ska låta den sista och största inlämningsuppgiften ligga till sig lite innan jag transformerar den till PDF och skickar in den tillsammans med fyra bokreflektioner. Det hade varit skönt att göra det idag, men jag har till och med måndag på mig och jag är rädd att jag ska komma på att jag glömt något viktigt. Så vi får se hur det blir med det.

Jag har befunnit mig i en bubbla och knappt varit medveten om omvärlden. Ibland frågar min man vad jag tycker om att X blev konsekvensen av att Y hände, och jag ser ut som en fågelholk. "Har Y hänt?" Det är också han som påminner mig om att det finns ett fenomen som kallas börsen, så att jag åtminstone en gång om dagen loggar in och kollar hur jag stängde. Det är långt ifrån önskat läge, men jag ligger på svagt plus för både senaste veckan och senaste månaden. Har trenden vänt? Jag fick lite pengar över efter föregående månad och satte genast in dem på börsen. Lite svårare att bestämma mig för vad jag skulle köpa, men det har blivit lite gott och blandat. Mest fonder faktiskt, men även lite aktier. Microsoft har backat länge nu, hade det inte varit för att kronan är så svag hade jag nog fyllt på med en aktie eller två. Nu får det vara, jag är ändå tung i dem.

Min chef hörde av sig och frågade om jag ville jobba några dagar mellan jul och nyår. Jag tackade glatt ja, men undrade vad HR-chefen skulle säga eftersom vi skrivit att jag ska vara tjänstledig fram till sommaren. Men chefen tyckte att hon skulle ta den diskussionen och att jag var mer än välkommen. Hon fick faktiskt till och med mig på julbordet i slutet av november, jag tror inte heller att det var helt i samförstånd med HR-chefen. 

På min avdelning jobbar det en ung tjej som jag gillar väldigt mycket. Igår fick jag höra på omvägar att hennes mamma plötsligt dött häromdagen utan förvarning 53 år gammal. Jag kände inte mamman, vi kände till varandra indirekt och hon hade gjort en fin insats för min dotter och hennes klass. Jag värdesatte det högt och gladdes åt att vi hade etablerat en kontakt, om än indirekt via min kollega. Som alltid när en förhållandevis ung människa dör i förtid, börjar jag fundera över livet. Och som alltid kommer jag fram till att allt går ut på att hitta rätt balans. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag ändå vara nöjd med det liv jag levt? Nu kan jag svara med ett rungande ja, och jag är så glad att jag tog steget att sätta mig i skolbänken igen. Om jag hade stannat kvar på jobbet, hade svaret lika självklart blivit nej. Jag kan gräma mig ibland över förlorad inkomst, lån och uteblivna investeringar på börsen, men i rätt perspektiv är det bara bagateller.

I tisdags åt jag godis till lunch, det börjar gå utför nu! Är det hösten som gör sig påmind? Jag är inte alls lika sugen på att ge mig ut och springa som jag var i början av terminen. Morgonpromenader lockar inte alls, kolsvart och småregn. Fast eftermiddagspromenader blir det åtminstone. I samband med att jag minskar min fysiska aktivitet, ökar min lättja och jag får kämpa hårdare med min motivation. Fast jag har sprungit (joggat) i snitt två gånger i veckan ändå och jag tänkte strax ge mig ut på den här veckans sista tur. Är det därför jag plötsligt kände att jag ska skriva ihop ett litet inlägg? Nä, jag passar på att göra det samtidigt som jag intar min lunch som idag (och de flesta andra dagar de senaste 6 åren) består av yoghurt, solrosfrön och russin. Jag har tidigare även haft i pumpakärnor, men det är så jäkla dyrt. Sådana kapitalistvanor har jag fått vänja mig av med.

När jag startade den här bloggen var min ambition att jag skulle skriva lite om böcker också, men de lyser med sin frånvaro. Jag kommer kanske inte att börja med något seriöst boktugg nu heller, men tänkte nämna att jag lyssnat på Bitterf**tan av Maria Sveland. Det var en lärare på universitet som tipsade oss om den. Han tyckte att den innehöll många bra exempel på de sociala roller som vi människor förväntas uppfylla. Jag kan inte annat än att hålla med, jag kände igen mig väldigt mycket i hennes reflektioner och händelser/ situationer som dyker upp även om jag kan konstatera att vi hanterar saker lite olika. Sedan kan jag inte låta bli att avundas hennes klarsynthet och förmåga att analysera och ta ställning. Och få ner det på papper så att det liknar något. Jag är glad att jag lyssnade på boken, den gav mig mycket. Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att lyssna på uppföljaren.  

Nu ere helg, ha en fin sådan! Ät mycket godis..snälla! ;-)

  

Manligt och kvinnligt

Jag brukar gå ut på en liten morgonpromenad innan jag sätter igång och pluggar på mina hemmadagar. Men det lockar inte nämnvärt att gå ut i ösregnet. Jag sitter kvar vid köksbordet, dricker upp det sista kaffet och skriver ett litet inlägg istället.

Vi hade en intressant föreläsning på skolan igår som handlade om manligt och kvinnligt i konflikter. Vi fick börja med att diskutera fram stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor anses vara i konflikter. Som att män har närmare till våld och kvinnor till känslor. Män diskuterar logik och kvinnor ur ett relationsperspektiv. Män blir tysta och kvinnor vill prata. Ja men ni vet, vedertagna alternativa sanningar som inte alltid stämmer särskilt bra överens med sanningen.

Det finns inte mycket forskning på ämnet för det är inte helt okomplicerat att forska på rent manligt och rent kvinnligt. Det finns så många andra aspekter att ta hänsyn till som ålder, klass, etnicitet, sexualitet, kultur, utbildning, rang etc. Allt detta påverkar också hur vi agerar och reagerar.

Om man skalar bort allt annat, finns det verkligen något som är signifikant för män och kvinnor? Vad är det som "gör" oss till män och kvinnor? Normer och föreställningar under uppväxten om hur en flicka vs en pojke ska bete sig i fråga om klädval, leksaker och färgpreferenser. Jag vill tro att vi idag är mer medvetna i vår uppfostran av barn, men det är nästan som att simma motströms när man ser hur leksaksaffärer och klädavdelningarna för barn ser ut. 

Att som förälder också tänka på hur man uttrycker sig inför barn, som den gamla favoriten att en pojke som slår eller bråkar med en flicka "nog bara är kär i dig". Ingenting att fästa sig vid, eller kanske man rent av ska bli glad när man blir trakasserad av en pojke? Eller att ursäkta/ förklara pojkars dåliga uppförande med att "pojkar är pojkar". Betyder det att de inte går att uppfostra bättre?

Jag drar iväg från ämnet här märker jag, men det är svårt att låta bli. ;-)

Tillbaka till manligt och kvinnligt för på samma sätt som pojkar ska tycka om blått och flickor rosa, finns det också förväntningar på hur vuxna ska bete sig i samhället. Som ett exempel kan vi ta hur kvinnor är kända för att på arbetsplatser snacka skit om varandra, istället för att som män vara mer rakt på sak och lösa en konflikt med den direkt berörda motparten. Det låter ju lätt, men ponera att en kvinna gör just det. Hon ifrågasätter och kräver en förklaring. Men nu uppfattas hon som aggressiv och påflugen, ja okvinnlig rent av eftersom hon bryter mot normen. En sån som hon kan man ju inte lita på, man vet ju inte vad hon kan ta sig för. 

Nu kommer vi till det som jag ändå tror är det som skiljer kvinnor och män åt mest, nämligen biologin. Att vi är olika byggda och har olika fysiska förutsättningar och möjligheter, är ingen hemlighet och med det följer en anpassad hjärnaktivitet. Vi har alla hormoner som påverkar kroppen rent fysiskt men också psykiskt och det är hjärnan som kontrollerar tillgången. Generellt säger man att kvinnor har mer östrogen än män och män har mer testosteron än kvinnor, men det varierar också från person till person. Dessa hormoner förknippar vi med egenskaper som vi kallar kvinnliga och manliga. Kanske är det från detta som våra föreställningar kommer. 

Jag generaliserar och raljerar, men det är trots allt fördomar och stereotyper det här inlägget handlar om. Jag hade egentligen inget riktigt syfte med det här inlägget, förutom att jag tycker att det är intressant. Kanske väcker det tankar eller igenkänning hos er?