Från campus

Idag blir det ett lite annorlunda inlägg. Jag har lunch nu. Sitter på campus med en termos med Varma koppen, redd kyckling (inte rädd, åtminstone inte längre). Tveksam till att det ens är kyckling. Är lite frusen idag. Har ett stort behov av att vara självsam. Har också behov av sitta i en mjuk och omtänksam soffa. Hittade en, problemet är att det är en sittgrupp för minst fyra personer. Jag ber till högre makter att ingen ska komma och tränga sig in i min självsamhet. Jag har placerat ut min telefon, min tumvantar och lite papper framför mig. Får se om det sänder rätt signaler. Det slår mig nu att kycklingsoppa är helt rätt idag. 

Det var luciafirande på Drottningtorget idag, sången ljöd ren och stämningsfull och jag lokaliserade luciatåget till Hotel Eggers balkong. Jag hade precis missat spårvagnen så jag sällade mig till skaran framför hotellet. Det var mysigt. Hade jag vetat om det här skulle jag packat ner en lussekatt, för det hör ju liksom till.

Rummet har fyllts på och det hämtas stolar från andra bord i närheten som ingen ännu hunnit sätta sig på. Men i mina soffor är det alltjämt tomt. Bordet intill pratar om sneakers och billig öl, någon pratar dalmål. Det är faktiskt lite roligt och en fascinerande tanke. Finns det någon annanstans som så många människor med olika bakgrund strålar samman som på ett universitet? 

Vi hade en 10-minuters paus förut. Jag satt kvar. Ville inte resa på mig. Inte gå ut i korridoren. Inte vara social. Läraren gick fram och ställde sig framför mig. 1,5 meter bort. Öppnade fönstret för att få in lite luft. Vände sig åt mitt håll. Jag fick känslan av att han visade att han var tillgänglig för samtal. Men jag hade ingenting att säga. Egentligen har jag massor som jag kan tänka mig att prata med honom om. Men inget speciellt, så jag kom inte på något vettigt att öppna med. Så jag fortsatte scrolla på Instagram. Han stod där en stund. Stängde fönstret. 

Han vet lite för mycket om mig. Jag har varit väldigt öppen i mina inlämningar. Jag gillar ju det, att skriva om mina tankar. Men att han vet allt jag låtit honom veta, genom det jag skrivit... och inte skrivit. Han känner mig. Jag känner inte honom. En twist på maktbalansen. Han är inte bara min lärare. Han vet sådant om mig som ytterst få andra människor har fått veta. Reflektioner om min bakgrund. Vem pratar man annars om sådant med, om inte en främling som jag aldrig kommer att träffa igen när den här kursen är slut. Jag har tilldelat honom rollen som min tysta terapeut. Jag vet att det är i sin ordning. Jag vet att andra har gjort samma sak. Han har varit tydlig med att vi får välja hur utlämnande vi vill vara. Han har också tackat i generella ordalag för det förtroende som vissa av oss valt att ge honom.

Folk borde vara i matkoma nu, men ljudnivån har stigit markant. Utanför går folk förbi. Andas ut rökpelare, ser ut som drakar som fått slut på eld. En drake har glitter i håret, hon är gammal och lutar sig mot en krycka. Hoppas att hon inte halkar.

Soppan är slut och jag har fått upp tillräckligt med värme för att skala av mig jackan. Strax börjar lektionen igen.

Over and out!