Lite om bil, muskelmassa och fåglar...så vet ni!

Det är ju helt vansinnigt att tiden går så fort, men jag klagar inte. Fortsätter det i den här takten så är det snart mars igen, men först vill jag ha lite av det lugn som kommer med den här årstiden.

Vi har precis börjat mata fåglarna. Ja, de fick allt tjata lite på oss men det var precis som att klockan slog fågelbordsdags, för plötsligt var det en väldig aktivitet på både talgoxar och pilfinkar här utanför. Blåmesarna kom och kikade in genom köksfönstret, som för att se var vi (eller maten) höll hus. Nu väntar jag bara på att det ska ljusna, jag hör dem därute och jag är inte så duktig på fågelläten men gissar på att det är Rödhaken som håller låda.

Jag har också varit ohemult trött det senaste, kan kanske bero på mörkret men det mesta kan nog skyllas på jobbet. Dels mitt uppdrag som jag äntligen börjar få lite kläm på vilket är skönt, men också för att det händer andra saker kopplat till jobbet som behöver hanteras mentalt. Det blåser lite vindar och jag är inte säker på var jag står i blåsten, men det kommer att ge sig ganska snart tror jag.

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska skaffa en annan bil eller inte, men tillslut blev min stackars nuvarande bil så eftersatt att jag ändå inte skulle kunna sälja den i befintligt skick. Så jag bestämde mig för att fixa till den. Nu har den nya vinterdäck, nya bromsar, nya sköldar och ett nytt ok bak. Dessutom har båda mina nycklar varit i ett bedrövligt skick, varav den ena inte ens gått att använda. Att beställa en ny kan tydligen kosta allt mellan 2500 - 7000 kr, galet ju! Så jag beställde ett nyckelskal och provade att byta själv. Det funkade faktiskt rätt bra, så nu ska jag nog beställa en till så att jag har två fräscha nycklar. Kostnaden för en ny nyckel blev nu ca 300 - 400 kr. Tips tips!

Min garderob fick sig också en utrensning. Jag har uppdaterat den lite, men inte rensat i samma takt som nytt kommit in. I ärlighetens namn har faktiskt det nya inte ens kommit in. Nu fick jag i alla fall köpt ett par lådor som snabbt fylldes och det blev också en stor hög som ska slängas eller göras trasor av. 

Alltså det här med åldern. Den kom hastigt på och nu börjar jag inse att jag behöver ta det lite vackert ibland istället för att bara bösa på. Jag skulle slänga upp sadeln på... ja sadelhängaren eller vad det kan tänkas heta och den sitter en bit upp väggen. Det är en mycket oergonomisk rörelse, men det har ju gått fint hittills. Igår hände det dock något med min axel som känns ganska oskönt nu. Hoppas att det är ett sånt där fel som man vill ha både ens bil och en själv, ett sånt som fixar sig själv. Jag får väl ta det lite lugnt med träningen, men vafasen ändå. Lägg där till att jag fortfarande lider sviter av en häck-klippning som jag utförde i somras, handleden är sig inte riktigt lik även om det är bättre. För att inte tala om mina menisker. Ja, det är inte utan att man plötsligt känner sig lite skruttig.

Desto viktigare att hålla sig aktiv då. Det har jag ju förstått. Det blir svårare att bygga muskelmassa och dessutom bryts den ned snabbare med stigande ålder. Hade det inte varit fantastiskt bra om samtliga arbetsplatser införde tre betalda träningstimmar i veckan för anställda över 40? För det här med tid är ju inget man badar i direkt, men kroppen ska hålla för förvärvsarbete allt högre upp i åldrarna. Ja, jag tänker då i och för sig inte jobba tills jag blir 68 år eller vad det nu är som gäller för mig, men för andra då.

Nämen nu så är det over and out tills nästa gång, det har ljusnat så nu måste jag titta på mina fåglar!

Torsdagsspaningar

Torsdag och klipptid. Har lyxat till det ordentligt och tagit ledigt idag. Jag vet inte vad gemene person har för inställning till det här med att sitta i fyra timmar hos frissan, men jag ser då inte fram emot det. Småprat och skvallertidningar är inte min melodi. 

Och där ser vi hur bortskämd jag är, med allt som pågår i världen så sitter jag och gnäller över en situation som jag själv försatt mig i av ren fåfänga. 

Jag tänker så ibland och försöker grunda mig med dåligt samvete. Det finns inget som inte känns futtigt i jämförelse med krig. Samtidigt är vi fortfarande tänkande och kännande individer, vad händer om vi inte tillåter oss att leva fullt ut? Kanske är det vår plikt att ändå leva fullt ut, inte kasta bort det vi har. Vi som har allt. Just nu.

För så är det ju. Vi vet vad vi har nu men det finns inga garantier. Jag vill inte vara en dystergök men jag tror att vi ska passa på att inventera våra glädjeämnen och rikedomar i livet. Påminna oss om dem och njuta av dem. Känna ödmjukhet inför dem. 

Vi tar så mycket för givet. Vår rätt till frihet, demokrati, att få bestämma över vår egen kropp, sjukvård, föräldrapenning, åtta timmars arbetsdag och semester. Att kunna ta ledigt för att fixa håret.

Tänk om vi alla förstod hur lätt allt kan tas ifrån oss och hur lätt det är idag att bli duperad. Vi förväntar oss till exempel att en övergång från demokrati till diktatur ska märkas och att vi då tydligt kommer att ta ställning emot den, men det sker långsamt och gradvis. Ackompanjerat av populism och vackra ord. En liten lagändring här och ett litet samarbete där.

Vi ska dock inte leta efter begravda hundar överallt, då är steget inte långt till att plötsligt hamna under epitetet konspirationsteoretiker. Vi riskerar också att bli utbrända på kuppen. Vi ska bara vara vakna och medvetna, ifrågasätta påståenden och fundera över vem som vinner mest på att slå split mellan oss. Det är nämligen få vapen som är så effektiva som att splittra ett folk. När vi förlorar känslan av gemenskap, då är vi som svagast både som individ och som nation. Det ska vi ha med oss när stämningen piskas upp i kontroversiella frågor, vem vinner på att vi blir osams runt fikabordet på jobbet? Det är inte vi!

Idag ska jag njuta av de fyra timmarna som jag valt att lägga på mitt hår. Jag ska njuta av att sedan komma hem till mitt hus och städa lite inför det kalas som vi ska ha i helgen. Jag ska njuta av det faktum att mina barn ser kalas som en självklarhet i livet.

Hur kan man bli så barnsligt glad?

Har jag vunnit på lotto?

Har jag fått en snäll lapp på min bil?

Kom jag i mina favoritjeans igen?

En löneökning kanske?

Nej nej nej, det är ju för att jag precis har beställt en varseljacka i softshell med dragkedjeförsedda fickor. Äntligen! Som Gert Fylking skulle utbrista i ren glädjeyra.

Jag har länge suktat efter en damvariant, men antingen har jag letat helt fel eller så har det helt enkelt inte funnits en sådan med alla de preferenser jag har. Hur som helst, nu har jag snart en i min ägo. Jag kommer att kunna rida i mörker utan att trassla med reflexsele, jag kommer att kunna gå mina långpromenader i mörker utan att trassla med reflexsele OCH jag kommer att kunna rasta hunden i mörker utan att trassla med reflexsele.

Ja, ni hör ju! Livet blir enklare och hösten kan komma. 

Förra säsongen köpte jag en fodrad varseljacka som jag använde flitigt i vintras, och jag sörjde nästan när det blev för varmt för att använda den fram på vårkanten. Detta trots att fickorna både var små och saknade dragkedja.

Jag har också längtat efter att ha en bra handbroms, men av någon anledning var det inte samma eufori som infann sig när paketet med nytt bromsok och lite andra relaterade delar kom. Det står fortfarande ouppackat i hallen trots att jag verkligen borde kontrollera att jag fått allt som jag beställt. (gäsp)

Det kanske blir roligare när min jacka har kommit? 

Pengars värde mätt i musik

Long time no see och jag vet inte vad jag ska skylla på egentligen. Ork och tid har varit en bristvara, så det ligger nära till hands att skylla på det. Jag är i full gång på jobbet och får väl en del gjort, men känner att jag kunde producerat mer om jag bara fick vara i fred. Nu ska det bollas, läsas igenom, gås igenom och även gnällas lite. Jag och min kollega står lite utanför gruppen vilket gör det naturligt att vi behöver samverka till viss del, men hon slukar mig hel. Jag är helt dränerad på energi efter att arbetsdagen är över och behöver verkligen hitta en strategi för att hålla en viss distans. Lyckligtvis sitter vi inte på samma våningsplan och jag får bli bättre på att blocka kalendern och undvika Teams när jag behöver få något uträttat.

Ha, nu fick jag också gnällt lite. Så när det är ute ur systemet tänkte jag raskt gå vidare till en eventuell nutidsspaning. I min ungdom hände det då och då att jag köpte en cd-skiva för min månadspeng och som ett litet stickspår kan jag avslöja att den första skivan jag köpte för egna pengar var Rikard Wolffs Pojken på månen. (En snabb sökning berättar att albumet kom 1995 och en något långsammare huvudräkning på grund av en gnutta misstro ger att det alltså var 30 år sedan?!!)

Nåväl, min månadspeng låg stabilt på 150 kr under några år och en cd-skiva kostade någonstans mellan 125 - 179 kr. Det senare var ofta samlingsalbum med två skivor. Då förstår man kanske att om jag skulle köpa en skiva, så måste det vara en verkligt bra skiva som jag längtat länge efter att få köpa och helst ska den också vara närmare 1 timma lång. Då kändes det som att jag gjort ett riktigt bra köp men om den bara var runt 45 minuter, kände jag mig i det närmaste lurad.

Över till nutid. I och med Spotifys inträde i mitt liv har jag slutat att lyssna på hela album. För om vi ska vara helt ärliga, alla låtar är inte lika bra. Nu kan vi plocka russinen ur kakan och göra egna listor, eller bara köra radio på en specifik artist eller låt. 

En artist som jag aldrig trodde att jag aktivt skulle lyssna på är Benjamin Ingrosso, men så har jag hört två låtar av honom spelas på radio och motvilligt blivit lite nyfiken. Dessutom är det flera personer (äldre än mig) som tycker att han är bra. Så okej då, jag letade upp albumet och lyssnade igenom det. Tror ni att jag blev såld eller besviken? 

Albumet var 38 minuter långt! 38! Trots att det var många spår. Fjorton "låtar" stod det. Hm, hur går det ihop? Jo, en del av "låtarna" visade sig vara bara spår med ljud och titel. En halv till en minut långa. Inbitna Benji-fans kanske protesterar nu och menar att det finns en djupare mening, och det är okej. Jag erkänner att jag kanske inte är tillräckligt insatt i hans musik och risken finns att jag missar någon nivå av hans konstform.

Men fjortonåriga Fumlan hade blivit grymt besviken om hon kommit hem med detta album, förvissad om att en lång stund av bra musik och fjorton fullvärdiga låtar som väntade. 

Å andra sidan, det produceras musik i samma takt som dåliga nyheter publiceras i media nu för tiden. Konkurrensen är stenhård och för att inte försvinna kanske det gäller att ständigt släppa nytt. (Sedan har kanske just han har en stor fördel som ingår i Wahlgren-klanen.) Då kan man kanske inte unna sig lyxen att satsa på kvalitet.

Okej, nu har jag varit ganska hård mot stackars B. Det ska föras till protokollet att jag gillade några av låtarna på albumet. Det märks att hjärnan bakom vill nå en bredare publik och nu har riktat sig mot den äldre publiken. Den publik som köpte cd-skivor för 149 kr på 90-talet.

Häpp! Spaning slut och ostmackor väntar!

Typiskt också?

Nu kommer det ett kort inlägg, där ni får ta del av lite frustration. Nu är tiden nämligen kommen för självtvivel. Jag känner att jag har fått starta min nya yrkesroll längst ner i en uppförsbacke, och en annan nyrekryterad kollega står i mitten av backen och stampar otåligt. Denna kollega är härlig uppenbarelse, så olik mig. Tänk Glad Ångvält! Där står hon och försöker heja på och klappa upp mig för backen, för där högst uppe väntar äventyr och hon har väntat på att jag ska komma så att hon får komma igång med allt hon planerat.

Jag försöker under tiden klura ut hur jag ska lösa min egen del. Hur många ledningsgrupper behöver jag förbereda powerpoints för? Vilken strategi ska jag presentera? Ja, hur ska vi ens lägga upp allt? 

Som om det inte vore nog så har jag börjat fundera. Ni kanske minns att jag nämnt att det var en visstidsanställning på ett år jag fick? Inte optimalt men jag tänkte satsa på det här nu och inte snegla åt andra jobb. Jag stängde ner alla jobbsökarflikar och hade inte tänkt att gå in och kika igen förrän runt nyår. Så plötsligt skickade en vän en annons. Tillsvidare, heltid, närmare och alldeles alldeles underbart.

Jag förbannade min otur och taskiga tajming, men tänkte att nu kör jag på det jag har fått. De har valt att satsa på mig, då ska jag satsa på dem. Men igår och idag, känner jag ganska starkt att jag kanske ändå borde söka. Det kanske skulle kunna vara mitt 4-ever job? Det andra tar ju slut till sommaren? Vore det inte naturligt att jag faktiskt sökte tjänsten? Det känns taskigt mot nuvarande arbetsgivare, men visst borde man kunna förstå dilemmat och se rimligheten i att söka en tillsvidaretjänst? 

Samtidigt är det en liten bransch och jag vill inte bränna några broar... ÅÅÅÅHHH! Hjälp!

Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också". 

Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?