Värdeskapande?

Fem år har gått sedan jag både skeptisk och nyfiken klev in i rollen som blogginnehavare. Jag som generellt är dålig på att fullfölja saker jag påbörjar, om det av en eller annan anledning inte skulle vara av plikt, har nu i fem år postat i snitt fyra inlägg i månaden.

Det här med fyra inlägg i månaden var inget planerat, det bara blev så och tillslut förvandlades det till ett inofficiellt mål. Ibland har skrivit färre och ibland fler, men det känns viktigt att bloggen inte ska vara ett dåligt samvete. Bloggen ska vara lustfylld och ett fönster att öppna vid behov av frisk luft.

Bloggen fyller också en funktion för här får jag skriva. Jag har alltid älskat att skriva och jag hade länge en dröm om att kunna försörja mig på det. När bloggen kom till närde jag nog fortfarande den drömmen, men nu har jag insett att jag inte är en författare. Jag har det inte i mig, det att hitta på, producera och ha tålamodet att umgås med mina egna ord. Att vara författare innebär att arbeta med sin text på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig att jag skulle klara av. Det är knappt att jag står ut med att läsa mina egna ord två gånger, tänk då att tvingas förbättra, ändra, stryka och skriva nytt i flera omgångar som ju just redigeringsarbete innebär.

Här får jag utlopp för mitt behov att skriva på ett alldeles kravlöst sätt där ingen kräver något av mig. De som läser gör det av fri vilja och skulle högst troligt inte ens reagera om jag skriver två eller fyra inlägg i månaden. 

Något som dock har överraskat mig är självcensuren som kickade in relativt tidigt. I början trodde jag att jag skulle kunna skriva exakt vad som helst, helt obekymrad om vad andra skulle tycka. Så blev det inte riktigt för hur det än är så bildar man sig en individ även i cyberrymden och jag har väldigt svårt att koppla bort den individen från mitt riktiga jag. Jag vill kunna stå för det jag skriver och det som ni läser speglar mig. Jag vill också kunna gå tillbaka i mina inlägg och fortfarande känna att det är jag och mina ord.

Egentligen kanske det är det sistnämnda som i högst grad leder till min självcensur, att jag inte vill skämmas för vad jag en gång har skrivit. För hur det än är så är jag inte skolad i språket, det finns så mycket grammatik som jag inte har koll på. Jag bara skriver men ändå önskar jag att det ska hålla någon slags standard och där vet jag att jag inte är helt konsekvent. Ibland skriver jag med ett finare språk och ibland skriver jag slarvigt. Jag kan börja meningar med Men och Och och avsluta dem med punkt punkt punkt...

Men kanske är det mitt signum? För ärligt talat... Vem fasen har rätt att döma? Var går gränsen mellan skrivregler och konstnärlig frihet? Tycka kan man göra men jag har aldrig utgett mig för att vara skrivpedagog, författare eller språkpolis. Det ni läser här är min röst punkt punkt punkt

Det var grammatiken det, sedan har vi innehållet. I början hade jag ambitionen att ha en mer ekonomisk inriktning, men jag insåg att mitt intresse inte är tillräckligt djupt och därmed kunde inte heller mina kunskaper bli det. Jag har ingen aning om vilket fack min blogg passar i? Livsstil? Fast när man kategoriserar en blogg medför det ramar, de där ramarna som jag är lite rädd för eftersom de tenderar att trolla bort lusten. 

Innehållet måste också vara värdeskapande, i första hand för mig själv men jag drömmer ibland om att det jag skriver når någon annan med samma funderingar. Någon som kan relatera, någon som blir glad av att upptäcka att det finns andra med samma tankar, någon som kanske inte själv har möjlighet att uttrycka sig, någon som tror att hen är ensam men finner gemenskap här utan krav på att meddela sig.

Jag har medvetet försökt att hålla mig borta från politik, jag har inte reflekterat så mycket över anledningen men kanske kan det ha med ovan nämnda gemenskap att göra. Politik tvingar oss att välja sidor och är så gott som alltid förknippat med starka känslor och åsikter. Hätska debatter och konflikter. Jag vill ha en tillflykt som är fri från just det. 

Varför? För att i grunden är vi människor likadana, vi har samma grundbehov. Vi behöver näring, värme, kärlek och trygghet. Vårat liv hänger inte på en politisk färg. Det är något vi kan ta en paus ifrån och ändå överleva. Däremot är det många söker sig till ett politiskt parti för att tillfredsställa ett mänskligt basbehov, nämligen gemenskap. Det går att spinna vidare på det här i all oändlighet och då skulle vi strax komma in på extremism och andra skadliga subkulturer. Tänk om det istället fanns ett rum, fritt från fördömanden och baktankar. Ett rum där man inte behöver vara på sin vakt. Ett rum där mötet med andra människor är i fokus och inte resultat och slutsatser.

Äh, jag vet! Det här är bara en blogg och en lekmannamässig blogg därtill. Det blev djupt såhär en måndagsmorgon, men det är skönt att låta tankarna flyga fritt och jag fick faktiskt en och annan ny insikt. Värdeskapande mina vänner! Ha en fin vecka!

Jag har gjort något som skaver

Jag ber om ursäkt redan i första meningen av det här inlägget. Jag behöver skriva av mig lite men jag vill inte gå in för mycket i detalj på vad det handlar om. Det finns därmed en risk att det kan medföra en frustration för er som läser och kanske vill komma med goda råd och tankar. Lovar att inte bli ledsen om ni inte läser vidare.

Det är av privat karaktär och har således ingenting med jobb eller skola att göra. Snarare relationer, nära relationer eller rättare sagt relationer som borde vara nära. Personen i fråga, som vi kan kalla Z (utan någon som helst relevans eller logik), och jag har ett infekterat förhållande sedan ett år tillbaka på grund av en ordväxling som jag än idag inte riktigt förstår bakgrunden till. 

Hursomhelst ska fasaden hållas uppe, för det är så det fungerar i det lägret. Jag är också en del i spelet naturligtvis, men kanske mest för att Z är ensam och nästan bara har mig och en person till i sin närhet. Om jag skulle ta avstånd skulle det också innebära att andra personer eventuellt måste välja sida, alternativt tassa på tå runt oss, kanske inte bjuda in oss till samma kalas. Ja, det skulle bara leda till mycket större sprickor helt enkelt.

Nu ville Z bjuda på middag på stan, för hen är mån om att trots allt hålla sig på god fot med mig. Så Z bjöd mig och mina två barn på restaurang idag, vilket känns lite konstigt eftersom vi därmed lämnade halva min familj hemma. Min man och hans två barn var inte inbjudna. Nu har min man och jag pratat mycket om Z och han är på det klara med hur hen är, men jag tycker inte att det kändes okej. 

En gång är ingen gång men kommer frågan igen kommer jag nog avböja. Mig veterligen finns ingen anledning att hen ska hysa något agg mot min familj och vill hen ha en bra kontakt med mig, så kommer hela familjen på köpet. Det finns också en möjlighet att Z inte riktigt tänkt hela vägen och inte begriper hur det här tilltaget kan tolkas, hen kan som person uppfattas som en aning inskränkt. En idé i det huvudet stannar ofta i ett tidigt stadie och dras inte i långbänk, det innebär också att om den ifrågasätts reagerar Z med att bli förorättad och arg. Som sagt en gång är ingen gång och maten var god. 

Det är nog inte särskilt svårt att räkna ut vem Z är och kanske att inlägget inte blev så hemlighetsfullt som jag först hade tänkt. Well vad är väl ett liv utan utmaningar?  

På't igen!

Här kommer ett kort inlägg för jag vill egentligen bara berätta att idag börjar den sista teoretiska kursen i min utbildning och det är en kort kurs då den bara pågår veckan ut. Resten av terminen kommer att ägnas åt att praktisera det jag lärt mig och skriva mitt examensarbete.

Det är nästan så att jag får nypa mig. Fast det innebär också att jag inte kommer att få många fler morgnar som denna. I lugn och ro vid köksbordet med en kopp kaffe. Det känns lite sorgligt men kanske innebär mitt nya yrkesliv i framtiden en möjlighet att arbeta någon dag hemifrån då och då?

Ska jag erkänna en sak? Pandemin var faktiskt en av orsakerna till att jag började fundera över min yrkesroll. Jag ska inte sticka under stol med att jag var lite avundsjuk på människor som hade möjlighet att arbeta hemifrån. 

Det känns inte alls viktigt längre, för det var nog trots allt inte där skon klämde. Jag trivdes inte inte med mitt jobb, punkt! När man befinner sig på en plats som man inte vill vara på, är det lätt att man hittar en massa anledningar och förevändningar för att inte vara kvar där. Allt det där är bara krångliga tankebanor, som visserligen kan fylla en funktion genom att kalla det bearbetning, men vi är ganska simpla egentligen. När allt kommer omkring är det inte svårare än att jag inte trivdes på mitt jobb.

Nu har jag bättre förutsättningar att göra något åt mitt yrkesval. Jag är inte längre dömd att enbart röra mig sidledes, jag kan röra mig framåt och uppåt också. Om jag vill. Jag bestämmer!

Känslan är borta

Nyårsafton brukar alltid vara smått magisk för mig. Laddad med framtidstro och tillförsikt. Allt är möjligt. En ny start, ett nytt kapitel och jag fylls av ett kvillrande tiller (tydligen inte ens ett ord, men ni vet ju vad jag menar). Guld, glitter och trerätters. Grevinnan och betjänten och Ring klocka ring i den bistra nyårsnatten... Och på nyårsdagen får jag nästan nypa mig i armen för att jag ska förstå att det är den första dagen på ett helt nytt ÅR!

Jag vet inte riktigt var den här besattheten kommer från, det känns nästan inte riktigt friskt. Åtminstone är det både barnsligt och naivt. För jag vet precis lika bra som någon annan, att det här året kommer att bli som de flesta andra år. Det har ju varit samma nedräkning på Skansen i många år nu och inte vet jag om det faktiskt bidrar till ett mer fantastiskt år. Statistiskt sett inte. Varje år känns ganska trött och blasé när man har ett nytt att se fram emot. 

Hursomhelst så uteblev allt magiskt denna nyårsafton. Vad hände, kom verkligheten ikapp? Just detta år också, 2025 som jag verkligen borde se fram emot med tillförsikt. Året som ska leverera en ny tjänst. Om det inte blir på min gamla arbetsplats, så kommer det att bli på ett nytt spännande ställe. Hallå? Var är mitt tiller?

Jag kanske har tillrat för mycket i förväg? För jag har ju gått och i förskott plockat ut både glädje och tillförsikt redan 2024, när jag fantiserat om kommande karriärbyte. Har jag tömt mitt tiller-konto? 

Det nya året tar dock inte hänsyn till att känslan är borta. 2024 har lagts till handlingarna och 2025 är här. Nu gäller det att göra det bästa av det. 

Med det önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År! 

Vi blev med hund

Ja, bara sådär har vi nu en liten brasiliansk terrier här hemma. Fast bara till låns en liten minivecka medan ägarna är i fjällen. De hade först tänkt att ta med henne men hon är inte förtjust i snö och kyla, så vi erbjöd oss att ha henne hos oss under tiden. En liten chansning eftersom det var längesedan någon av oss hade hund hemma, men vi vill gärna ha det i framtiden och det är ju ett perfekt tillfälle att öva.

Vi fick henne igår just för att se hur hon skulle hantera det, för om det verkligen inte hade fungerat kunde ägarna i värsta fall ta med henne ändå eftersom de åkte först idag. Det har dock gått över förväntan bra. 

Möjligen att katten inte håller med. Jag har aldrig sett honom så sur, men även där har det gått över förväntan. Jag trodde att han skulle sitta gömd under soffan i en vecka, men han är faktiskt framme och har henne under uppsikt. Han följde till och med på morgonpromenaden. På behörigt avstånd visserligen, men ändå.

Jag fattar att han måste känna sig lite sotis, men jag försöker allt ge honom lite uppmärksamhet också. Tyvärr fick jag flytta på hans matställe, men det var enda sättet för att han skulle få ha sin mat ifred. Han brukar alltid ha mat i sin skål och går dit och äter när han vill, vilket inte hade fungerat med en hund i huset. Nu har vi spärrat av vissa delar dit katten kan gå men inte hunden.

För övrigt har jag tydligen inte varit så snäll i år, för av tomten fick jag en tråkig förkylning i julklapp. Vi har ändå kunnat genomföra alla våra planer med framgång, vi har haft lite middagar här och varit tydliga med att jag är förkyld. Lyckligtvis har alla tyckt att det inte spelar någon roll och gladeligen dykt upp trots smittorisken.

Däremot har sömnen blivit lidande sedan utbrottet, det känns som att det var evigheter sedan jag fick en natts ostörd sömn. Natten till idag har varit hanterbar avseende förkylningen faktiskt, men då skulle jag tydligen dela säng med en hund. Eftersom hon är van vid att sova i sina ordinarie ägares säng, hade jag inte hjärta att flytta på henne alltför mycket. Det var ju trots allt första natten. 

Det blir nog lätt lite krockar när man ska passa någon annans hund. Precis som vid barnuppfostran har vi olika preferenser och gränser när det handlar om vad hunden får och inte får göra. Sedan måste jag erkänna att hon är otroligt lätt att ha hemma, hon lyssnar och lyder snällt. Oftast. Men det är ju de där andra sakerna också, som att låta hunden sova mellan matte och husse i sängen, sitta med på en egen stol vid matbordet och slicka sin människa i ansiktet i tid och otid. Det där får man ju lägga upp som man vill såklart, men jag som i nuläget inte har egen hund tänker att jag nog inte vill ha hunden i sängen.

Ja, det blev mycket hundprat den här gången. Kanske blir det ännu mer nästa gång! 

Årets julklapp

Ja, hur gick det där till. Undrar man. Unisexparfym?

Efter att i flera år utnämnt genomtänkta julklappar som ligger rätt i tiden, kastas vi nu tillbaka till... ja, jag vet inte? När var det inte klimatkris? När var det folk inte hade allergier? När var det som vi inte var medvetna om överdriven lyxkonsumtion? 90-talet?

Precis som att parfymmakarna står på ruinens brant och samhället måste kraftsamla för att hjälpa dem att komma på fötter igen. Finns det någonting som skvallrar om att det är 2024? Att båda könen kan använda parfymen? Ah, yes! Den är jämlik! Pfju, där har vi det!

Bara för skoj skull slänger jag in en lista:

Nu har jag umgåtts lite med årets julklapp och även om det tar emot lite så konstaterar jag att det blir som ett slags tidsdokument. Vad var nytt och hippt? Var låg fokuset det året? Äh, lite kul är det kanske.

Har ni förresten hört talas om Årets smultron? Inte jag heller, men det ska vara en somrig motsvarighet till julklappen. Det berättar jag inte för att uppmana till ytterligare konsumtion, jag ville bara vara först med informationen. 

Inte helt oväntat är det Svensk Handel som ligger bakom fenomenet med Årets julklapp. Ivrigt påhejad av media naturligtvis. Det är ju nästan lika stort nyhetsvärde som att avslöja Årets julvärd. 

Med det sagt, har ni köpt några julklappar i år?

Ja, se tonåringar och känslor...

Tema idag? Hm, tonåringar och deras känslor kanske? Mina barn är naturligtvis fantastiska och bäst på alla vis, men de är tonåringar och styrs av känslor. Eventuellt styrs de mer av sina känslor än många andra, åtminstone än mina bonustonåringar.

Jag tänkte idag rikta strålkastaren mot sonen. Det skulle han nog uppskatta - NOT! Men jag tänker att det man inte vet och så vidare... Sonen är den tysta tänkaren. Buttra, tysta tänkaren. Sitter ofta på kammaren och drar egna slutsatser, eftersom han inte pratar om saker med vettiga människor. Som mig till exempel.

När han var lite yngre gick vi pratpromenader. Det var jättebra. Även för mig. Jag lärde mig att tygla mina frågor och vänta ut honom. Det räcker att jag bara öppnar med något, sedan ska jag vara tyst och vänta. I tystnaden formuleras tankar till ord som kommer ut så småningom.

Häromdagen fick jag dock använda en annan taktik på grund av tidsbrist. Han hade varit arg och ledsen för att han missade tåget till skolan. Tyckte att det var så typiskt. Orättvist. De måste väl ha sett honom där precis utanför dörrarna, ändå stängde de och körde iväg. Så jäkla typiskt. 

Hör ni varåt det barkar? Offerkoftan. Jag är livrädd för offerkoftan. Människor som inte tar ansvar för sina liv, skyller på andra och allting bara händer dem. Så himla typiskt. Det kunde man ju fatta, att det skulle bli såhär! 

Nu är sonen ännu bara en tonåring, men han är en mycket intelligent tonåring. Så jag tänker att jag vill ge honom en bild över hur man kan välja att se på sitt liv. Bara som ett medskick. Jag frågade honom om han visste vad ett flipperspel var. Frågan var delvis retorisk, för min beskrivning av ett flipperspel var högst avgörande för att min bild skulle bli logisk.

Föreställ dig kulan som studsar runt där inne, slår emot olika saker, åker fram och tillbaka. Ibland kraschar den och ibland får den en kraftig skjuts uppåt och så fortsätter de tvära kasten ett tag till. En del skulle säga att det är precis så de har det i livet. Det är de själva som kastas runt i den där världen, helt beroende av att någon annan sköter spakarna. Helt utan egen vilja eller förmåga att själv påverka.

Om man istället byter fokus och tänker att det är du som sköter spakarna. Kulan är ditt liv och dina val. Du kan inte styra allt, men du kan påverka mycket och ju mer du spelar desto duktigare blir du på att hålla kulan igång. Ibland kommer kulan att åka i botten. Allas kulor åker i botten ibland för ingen är så duktig att man kan hålla kulan i spel hela tiden, men du kan välja att skjuta upp kulan igen och göra ett nytt försök.

Okej, det kanske är lite lamt med metaforer men jag gillar dem. Nä inte gillar förresten, jag älskar när jag hittar en metafor för någonting. Jag kanske inte kan berätta exakt hur jag känner och få någon att förstå exakt hur jag menar, men om jag hittar något som någon annan kan relatera till så bättrar det på chanserna. I det här fallet lyckades jag. Han förstod. Han började till och med prata med mig, om sina känslor. 

Jag är inte mer naiv än att jag inser att när känslorna stormar kommer det där flipperspelet vara det sista han tänker på. Jag var också noga med att säga att det är viktigt att ge plats åt de där känslorna som kommer fram. En stund. Det hör till när man ska bearbeta något, man får bara försöka se till att de inte förstör hela dagen. För så är det för sonen. Hela hans dag är dömd att gå åt hel***e. 

Ja, vi ska inte gå in på självuppfyllande profetior också, men jag kan ha sagt att om den gör det så är det för att du har bestämt dig för att den ska det.

Ibland undrar jag vad de stackars barnen kommer att minnas mest av mig när jag är borta... 😉