Note to self - besök mormor oftare

Den här helgen har jag äntligen fått träffa min lilla mormor igen. Det är kanske inte direkt så att jag tidigare, alltså pre-Corona, har sprungit ner dörren hos min mormor, men när man inte längre får göra någonting känns det plötsligt väldigt angeläget att göra just det man inte får. 

Som när jag hade ett dåligt knä och inte fick springa i spåret, då riktigt längtade jag efter att få snöra på mig löparskorna och ge mig ut. En inte helt bekant känsla då jag tidigare fått tvinga mig ut och gärna kom på än den ena och än den andra anledningen till varför jag inte skulle behöva springa, det var för mörkt, det var för kallt, det var tisdag, jag hade hicka etc. 

Eller som när jästen tog slut i alla affärer. Sist jag bakade bröd var nog för ca 15 år sedan, men när jag upptäckte att jäst förvandlats till hårdvaluta och inte gick att införskaffa fick jag en överväldigande lust att baka rågsiktsbröd. 

När jag tänker efter så tror jag att det är ett beteende som är djupt rotat i många av oss, och jag vill nästan gå så långt tillbaka i tiden som till sandlådeåldern för nästa exempel. En röd bil kunde bli liggande i timmar i sanden utan att någon bevärdigade den med så mycket som en blick, men om ett barn fick för sig att tillslut börja leka med den fanns det plötsligt ingen annan bil som dög. Alla ville ha den röda bilen och slagsmål utbröt.

Nästa steg i tankekedjan blir att applicera detta fenomen på mina preppertendenser. Jag vill redan här säga att jag inte är någon fanatiker, för på det vi har hemma skulle vi klara oss max ett par veckor. Vi har inte ens ett dieselaggregat, men det ger ändå en skön känsla att kunna konstatera att vi skulle överleva här ett tag om krisen kommer. Jag vill inte riskera att bli utan jäst eller den röda bilen, så jag har sett till att ha det som kan behövas hemma. 

Det här blev lite av ett sidospår och jag vet inte hur jag ska komma tillbaka till mitt besök hos min mormor på ett naturligt sätt, men kontentan är väl att vi inte vet hur bra vi har det förrän någon rycker det ur handen på oss. 

Att få träffa min mormor igen blev en stor grej för mig och jag ville göra besöket speciellt, så jag gjorde en grymt god paj med kantareller, grönkål, lök och mögelost. Hon är en riktig gourmet och har klagat på att maten på boendet har blivit så dålig. Därför kände jag att det var viktigt att ge henne en god måltid, då smaksinnet snart är det enda sinnet som fortfarande är intakt. Till det drack vi varsitt glas Côtes-du-Rhône, eller nej två glas faktiskt, från en flaska som jag hade med mig. Jag hade redan i förväg förvarnat min man om att jag och mormor skulle supa oss redlösa, och att han skulle få köra hem sedan. 

Det var tydligt att hon uppskattade både besöket och maten, för hon tog om och det är ett bra betyg då hon annars numera är väldigt liten i maten. Min man fick hjälpt henne att ratta in P1 på radion igen och både bytt batteri och ställt om till vintertid på en väckarklocka som hon aldrig tittar på. Det är sådana småsaker i en annans liv att man inte ens tänker på att man gör, men för henne som inte längre kan utföra dem gäller det att passa på när vi kommer.

För egen del kan jag gå och köpa jäst så fort det finns åter i butik, men mormor kommer aldrig få tillbaka möjligheten att byta batteri i väckarklockan. Den frustration vi upplever av att hållas tillbaka av förbud eller brister är trots allt begränsad och det skadar nog inte att livet får komma ikapp ibland och påminna oss om det. För när åldern kommer ikapp är det försent.  

Pajen innan gräddning

Trevlig helg!