Ett inlägg jag kanske raderar...

Jaha, stor idé att skriva det då? tänker ni. Grejen är att ämnet (för mig) är oerhört känsligt. Jag har nämligen alltid betraktat mig som en stark och realistisk person som har kontroll över sina känslor. Som alltid har en logisk förklaring på lut till det mesta, men nu verkar det som att mitt psyke har svikit mig. 

Jag har mått lite sådär. Det låter fånigt, men jag har länge känt att jag skulle behöva gråta ut. Alltså på riktigt, typ en hel dag eller så. Fast jag kan inte tillåta mig sådana utsvävningar, för varför skulle jag gråta? Jag har absolut ingen som helst anledning att gråta. Jag har två underbara barn (helt ärligt det finns inga bättre), en fantastisk äkta man (helt ärligt det finns ingen bättre), ett fint hus och ett helt okej jobb. Det vore högst otacksamt av mig att sitta och böla och tycka synd om mig själv, när jag kan bocka av allt detta som så många andra har på sina önskelistor. Dessutom, NÄR skulle jag hinna gråta? Mellan middagen och disken? På lunchrasten på jobbet? Boka in en barnfri lördag?

Först tänkte jag att det var "den där tiden på månaden", men jag kan inte skylla på det längre och den här veckan har jag inte riktigt känt igen mig själv. Jag har haft antydan till huvudvärk (ovanligt), snurrat till datum, veckodagar och arbetsuppgifter. Jag har kommit på mig själv att bli ståendes mitt på golvet på jobbet, försökt greppa en vettig tanke men det har krävts kraftansträngningar för att jag ska kunna "snap out of it". De arbetsuppgifter som annars går på rutin, som jag kan utantill i sömnen, har jag ibland fått mentalt krysta fram. Att saker och ting ändå har gått bra beror nog mycket på att det har varit ganska lugnt på jobbet. Vi har också en bra dialog oss kollegor emellan och kan skratta åt varandras fadäser, det hjälper!

Så vad är det då som felas mig? Corona, kanske många tänker, men faktum är att pandemin inte påverkat mig alls. Som introvert har samhället snarare blivit mer "Fumlan-anpassat" och jag trivs. Det finns däremot en del faktorer i periferin som spökar, några nya insikter som gnagt ett tag och kanske har de kommit ikapp. 

En stor del av smolket i bägaren är familjegården som jag skrivit om tidigare, eller rättare sagt min pappas funderingar kring gårdens framtid. Vi har inte haft möjlighet att träffas för att diskutera på riktigt ännu, men viss information har delgivits oss och mattan drogs bokstavligen bort under fötterna på mig. Meningen var att vi skulle ha ett möte, men det blev inställt och vi har inte kunnat bestämma nytt datum pga att en av oss arbetar utomlands för tillfället.

En annan del är att en väninna jag trodde jag hade, de facto inte längre är det, min väninna alltså. Jag har fått rannsaka mig själv och jag har kommit fram till att jag är dålig på att underhålla mina relationer. Jag höll henne högt, men nu har jag insett att hon inte höll mig lika högt. Jag får skylla mig själv som tog henne för givet och jag får anstränga mig mer för att hålla liv i de relationer jag har kvar.

Det sista jag kommer på såhär på rak arm, är min yrkessituation. Jag har en trygg anställning, jag vet att jag är uppskattad av både kollegor och min chef och jag gör ett bra jobb. Det vet jag och jag är dessutom glad över att ha en stadig inkomst, men jag har en dröm. Jag skulle vilja ha möjligheten att försörja mig på att skriva. Det är en fåfäng dröm och jag har inga verktyg för att kunna snickra ihop en framtid som författare. Jag lider av en ständig prestationsångest för att jag inte hittar min nisch. Jag skriver när jag får tillfälle men eftersom jag behöver lugn och ro samt en hel del tid, blir det inte ofta som jag hade önskat.

So now what? Jag borde ha en plan och jag har en plan...typ! Jag har anmält mig till en distanskurs på folkhögskola. Jag ska utöver det lära mig att visualisera och att anamma attraktionslagen. Jag inser att jag vill mycket och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Jag skulle behöva ett år ledigt och 32h/dygn.  -Men ta tjänstledigt ett år då? Jovisst, det låter logiskt...om jag bara inte hade legat i startgroparna för ett seriöst sparande som ska möjliggöra tidigare pension. Dessutom...PRESSEN! Efter det året måste jag verkligen prestera om det ska vara värt det.

Puh, hej krisen!

Trevlig helg!